"När vi blir tystade måste vi tala mer"

Sithar Chhim är en av många som betalar ett högt pris för sitt fackliga engagemang. Godtyckliga arresteringar, trakasserier och oro för familjemedlemmar hör till vardagen för fackliga ledare. Nu sitter Sithar fängslad igen. Sveriges regering måste se till att kampen för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet fortsätter. Människor som kämpar för sina rättigheter ska inte behöva utstå repressalier.

Sithars berättelse berör mig på djupet. Jag önskar att den också chockade mig. Jag önskar att vi som jobbar med rättvisefrågor inte hörde liknande historier varje vecka från människor världen över. Men det gör vi. Vi vet att demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet är under frontalattack globalt. 

Det är bara några månader sedan jag pratade med henne. Ett långt samtal där vi båda satt lätt framåtlutade mot våra datorskärmar i varsin del av världen. Hon pratade om hur det är att vara fackligt aktiv i Kambodja, och varför det är så viktigt att inte ge upp.

– När vi blir tystade, så måste vi tala mer. Det är det enda sättet att förändra det här landet.

Sithar Chhim är ordförande för fackföreningen LRSU för anställda på NagaWorld, ett av Kambodjas största hotell- och kasinokomplex. I Kambodja är möjligheterna att försörja sig själv och sin familj under humana och värdiga förhållanden starkt begränsade. Arbetsvillkoren är ofta usla och arbetstagarna helt utlämnade till arbetsgivarens nycker. Det finns en fackföreningslag, men istället för att säkra arbetsrätten minimerar den anställdas rätt till organisering och fackens möjligheter att agera för bättre villkor. Lagen gör det i praktiken omöjligt att utöva de rättigheter som trots allt finns i konstitutionen. För som Sithar påpekar när vi pratar, de saker som fackföreningarna kämpar för – organisationsfrihet och kollektiva förhandlingar – är egentligen grundlagsskyddade i Kambodja.  

2021 hävdade NagaWorld att pandemin lett till stora förluster och avskedade därför 1300 anställda. LRSU menar att kasinots tillvägagångssätt stred mot arbetsrätten och leder sedan december 2021 en strejk. De flesta som jobbar på kasinot är kvinnor. De lever i ett konservativt samhälle och möts av sexuella trakasserier varje dag. Många är familjeförsörjare och har på kort sikt allt att förlora på att organisera sig och därmed bli måltavlor för arbetsgivaren och myndigheterna. Många har varit utan lön i över ett år. Ändå har de inte brutit strejken.

Responsen på strejken har varit mycket våldsam och arbetsgivaren har gång på gång avvisat fackets förslag på lösningar.  Det har visat sig att företaget inte alls förlorat pengar, utan gått med vinst. Sithar förklarar att konflikten egentligen inte handlar om företagets vinstmarginaler, och inte heller om bara just det här företaget. I själva verket handlar det om att skicka ett tydligt budskap till befolkningen om att i det här landet sätter man sig inte upp mot företagen. Det handlar om att kväsa fackföreningsarbete. 

De som ställer sig upp och är ljuset i det här mörkret får betala ett högt pris. Politiker, myndigheter, den ekonomiska eliten, företagen – de är alla mäktiga aktörer som gör gemensam sak för att trakassera, skrämma och tysta arbetare.  

Det är inte första gången Sithar blir tagen av polisen. Godtyckliga gripanden är bara ett av många sätt att förfölja fackligt aktiva. Målet är att försöka trötta ut och knäcka dem för att få dem att sluta jobba för mänskliga rättigheter. För personer som Sithar är risken ständigt närvarande. Under långa perioder låter hon bli att träffa sina föräldrar, för att inte utsätta dem för fara. För ett par år sedan klippte hon en kort frisyr, för att långt hår skulle vara besvärligt att sköta om hon skulle hamna i fängelse. Det låter banalt, men visar hur normaliserade hoten är och den pragmatiska inställning aktivister måste ha.   

Senast arresterades Sithar på flygplatsen när hon återvände från en facklig konferens i Australien. Myndigheterna säger att hon hade brutit mot reglerna kring en tidigare frigivning mot borgen. De hävdar att hon hade utreseförbud och skulle ha frågat domstolen om lov innan resan till Australien. Men några sådana villkor kommunicerades aldrig till vare sig Sithar eller hennes advokat.

De som har träffat Sithar i arresten säger att hon efter omständigheterna mår bra. Att hon inte tänker kompromissa med sin övertygelse. Det förvånar mig inte. Jag frågade henne hur hon orkar och vågar fortsätta. Hon förklarade tålmodigt att sluta inte är ett alternativ. Trots alla gånger hon blivit gripen, eller att arbetsgivaren stämt henne på en miljon dollar, att hon trakasseras, hotas eller att hennes fackliga kolleger blir hotade för att de jobbar med henne. Att sluta var inte heller ett alternativ när hon för två år sedan satt anhållen i nio veckor. 

– Man kan inte bara sitta och vänta på att utrymme och rättigheter som har tagits från människor ska ges tillbaka. Det fungerar inte så. Vi måste kräva rättigheterna, vi måste ta dem.

Jag frågade henne vad det spelar för roll om folk i Sverige vet vad som händer i Kambodja. Vi är så långt bort, gör det verkligen någon skillnad?  

– När folk försöker utöva sina rättigheter i Kambodja, slår polisen ner det på ett extremt våldsamt sätt. Men det varken nämns eller debatteras i parlamentet. För parlamentsledamöterna representerar inte folket. Vi behöver jättemycket stöd från människorättsorganisationer i andra delar av världen. Att länder skriver på internationella överenskommelser om demokrati och mänskliga rättigheter räcker inte. Regeringar ändrar inte sitt beteende bara för att det finns ett papper.

Förhoppningsvis blir Sithar frigiven mot borgen snart. Men trakasserierna och hoten mot henne och andra kambodjaner som kämpar för mänskliga rättigheter upphör inte. Vi är många utanför Kambodja som kan prata om situationen i landet utan att behöva sluta umgås med våra föräldrar. Utan att behöva klippa en ny frisyr och stålsätta oss för det oundvikliga straffet. Vi som kan det, vi måste göra det. Svenska organisationer som Diakonia, som fortsätter stödja de som kämpar för sina rättigheter. Sveriges riksdag och regering, som kan visa att Sverige håller ögonen på det som händer och se till att svenskt bistånd fortsätter bidra till demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet där det behövs som mest.  

Sithar och de som hon kämpar tillsammans med är ljuset i mörkret. Vi måste elda på under det ljuset genom att stå tillsammans med dem.  

Text av Jenny Enarsson