Elin med bybesökare på väg upp på ett berg
Personligt

Jag har aldrig sett en tropisk glaciär, och nu är det för sent

2021-04-27

Jag är i de peruanska Anderna. Vi tar oss högre och högre upp i bergen. Alberto från Diakonias samarbetsorganisation Huñuq Mayu pekar på en kal bergstopp. För tio år sen var det snö på det där berget året om, säger han.

Jag har aldrig sett tropiska glaciärer och nu är det för sent.
På bara 10 år har klimatförändringarna fått snön och isen på bergen i Ayacucho i Peru att smälta i snabb takt.

Jag vet att klimatförändringarna är allvarliga. Men ibland att det är svårt att ta in. Den påverkar ju inte mig i min vardag. När jag ser de kala bergstopparna blir verkligheten som ett slag i ansiktet.

En man i hatt framför berg
28-åriga Wilber Misaragune Conissla som bor i byn Churia på 4600 meters höjd.

Vi kommer fram till byn Churia som ligger 4600 meter över havet och träffar Wilber. Han är flera år yngre än jag, men trots det har han med egna ögon sett hur klimatförändringarna påverkat naturen där han bor.

– Innan var det annorlunda här. Det var finare, grönare och djuren hade alltid mat, säger han.

Nu är det kargt. Glaciärerna som tidigare gav hela området vatten under torra perioder är borta.

Men allt är inte nattsvart.
I Churia har invånarna lyckats anpassa sig och gemensamt löst situationen med vattenbristen. Med hjälp av Diakonias samarbetsorganisation har de byggt en damm som nu förser byn med vatten året om.

Som i en karavan tar vi oss längre upp i bergen för att besöka dammen.
Jag är tvungen att stanna och andas var femte minut. Luften är tunn. Alla peppar mig, ”Kom igen, du klarar det”, säger de och skrattar. Jag kippar jag efter andan, ler lite ansträngt och fortsätter.

Berg oh klarblått vatten

När vi kommer fram blir jag alldeles tagen av hur vackert det är. Alldeles stilla och himlen är helt klar.

– Här föds vattnet som ger liv till alla varelser, säger Wilber.
Jag kupar händerna och dricker några klunkar av det kristallklara vattnet.
När jag ligger i min säng i hotellrummet på kvällen tänker jag på hur orättvist det är.

Avtrycket som människorna i Churia gör på klimatet är så mycket mindre än det som jag själv gör. Ändå är det Wilber och hans familj som måste anpassa sig och kämpa för saker som jag tar för givet.

Text av: Elin Stenung, kommunikatör för Diakonia i Latinamerika

Swisha en gåva

Din gåva är viktig. Tillsammans förändrar vi världen!

Varför behöver vi din epostadress?

Läs mer om hur vi använder och behandlar dina personuppgifter i vår integritetspolicy.

Håll dig uppdaterad – prenumerera på Diakonias nyhetsbrev

Genom att registrera din e-post så godkänner du vår hantering av personuppgifter och tillåter oss att skicka dig relevanta nyhetsbrev om Diakonias arbete.