En man på en kajkant med små fiskebåtar och stora hus i bakgrunden
Personligt

Det är trångt i Gaza

2021-05-11

Gazaremsan är fyra mil lång. Som bredast är den tolv km och som smalast bara sex kilometer. Självklart blir det trångt om man stänger in två millioner människor där. En smal remsa omgiven av stängsel och murar på insidorna och havet på utsidan. Och trots långa sandstränder mot medelhavet så är det ändå inte en fri horisont för, strax utanför kusten finns de israeliska patrullbåtarna. Till och med i luften hör man surret från militärens drönare.

Två miljoner människor, inspärrade och övervakade. Både av ockupationsmakten Israel, av Egypten som spärrar gränsen i söder och av den egna regimen. Gaza styrs av den islamistiska och konservativa Hamasrörelsen, som tog makten genom en olaglig statskupp 2007. Det är klart det är trångt.

Men det är inte den trängseln ungdomarna jag träffar hos Diakonias partner Tamer institute vill prata om. De vill berätta om hur trångt det är för unga människors tankar, hur lågt det är till tak för den som vill låta tankarna flyga högt. Hur nära de ideologiska gränserna kryper för unga som vill uttrycka sig genom musik, genom kost, genom poesi….

Ungdomarna träffas en dag i veckan hos Diakonias samarbetsorganisation Tamer institute som jobbar med just ungdomars kulturella uttryck. De har bland annat blivit kända för barnboksprojektet som bland annat översätter svenska barnböcker till arabiska.

Är Alfons pappa en dålig förebild?

Det är bland annat Tamers förtjänst att de flesta palestinska barn känner till bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio, Pippi Långstrump och Alfons Åberg som alltid ”ska bara…”.

De flesta palestinska barn och ungdomar jag träffar på gillar Pippi, men Hamas i Gaza gör det absolut inte. Det verkar vara lite jobbigt för moralkonservativa gubbar med föråldrad kvinnosyn att hantera en upprorisk rödhårig tjej. Som inte bara hanterar sin egen ekonomi, utan även är starkast i världen. Eller den där Alfons, barnet kanske är som andra barn, men den där pappan, vilket dåligt föredöme. Var är Alfons mamma? Varför står pappan köket och lagar mat eller till och med diskar, hur skulle det gå om andra tar efter….

Behöver vi tillstånd för att läsa poesi?

Men det är inte bara sagoböcker som de konservativa i Gaza tar strid emot märker jag snabbt när ungdomarna börjar berätta. Samtalet är intensivt, alla vill berätta. De växlar snabbt mellan ilskan över alla begräsningar i sina liv, till den enorma glädjen och stoltheten över vad de kan, vad de gör och deras grupp hos Tamer, där de hittat vänner och likasinnade.

Muhammed berättar:
– Vi brukade träffas på ett café för att läsa poesi tillsammans, då kom polisen och sa vi inte hade tillstånd! Alltså polisen, vi läste poesi, ingen förstod ens vad vi skulle ha tillstånd för….

Sheyma som är 16 år säger:
– Jag längtar hela veckan efter våra möten, här vågar jag vara mig själv, här får jag möjlighet att höras.

Amad som skriver musik fyller i:
– Hela mitt liv har ändrats, jag vill ge något tillbaka till andra efter att jag hittade till Tamer. Jag trodde mitt liv gick ut på att sköta ett hushåll, matlagning och sen giftas bort. Nu har jag vänner som låter mig vara den jag är, som inte dömer.
Här är det ingen som lägger sig i.

En grupp med ungdomar pratar och skrattar
För Hasuna i ungdomsgruppen är det viktigaste i livet att få skriva och sjunga. Hon drömmer om att alla ungdomar ska få uttrycka sig fritt.

Flera av ungdomarna hjälps åt att förklara:
– När vi kommer hit är det ingen annan som talar om hur vi skall vara, hur vi skall klä oss. Ingen lägger sig i om vi träffas både killar och tjejer och gör saker ihop. Ingen annan kan komma hit och säga vad som anses lämpligt…
Hamad målar och vill bli konstnär, han säger att han inte trodde han hade nån framtid i Gaza tills han lyckades hitta andra likasinnade. Han vill berätta hur de hjälper varandra och säger:
– Här jobbar vi ihop som en man!

VA, vad säger du! Nu utbryter en blandning av skratt och kaos. Tjejerna läxar upp honom.
– Vaddå som en man, vi är ju både killar och tjejer här. Hördu, har du hört talas om jämställdhet?

Hamad tittar ner i bordet en sekund men börjar också skratta. Det var ju inte så han menade…. Det märks att detta är ungdomar som är vana att diskutera, att lägga fram sina synpunkter och att lyssna.

Det är svårt att inte beröras av berättelserna om alla utmaningar ungdomarna möter. Men lika omöjligt att inte imponeras av deras vilja att stå upp för att få vara sig själva, att hjälpa och stötta varandra och att inte låta andra stjäla deras framtid ifrån dem.

Text av Joakim Wohlfeil, policyrådgivare på Diakonia

Håll dig uppdaterad – prenumerera på Diakonias nyhetsbrev

Genom att registrera din e-post så godkänner du vår hantering av personuppgifter och tillåter oss att skicka dig relevanta nyhetsbrev om Diakonias arbete.