Det är trångt i Gaza

Gazaremsan är fyra mil lång. Som bredast är den tolv km och som smalast bara sex kilometer. Självklart blir det trångt om man stänger in två miljoner människor där. En smal remsa omgiven av stängsel och murar på insidorna och havet på utsidan. Och trots långa sandstränder mot medelhavet så är det ändå inte en fri horisont, för strax utanför kusten finns de israeliska patrullbåtarna. Till och med i luften hör man surret från militärens drönare.

Två miljoner människor, inspärrade och övervakade. Både av ockupationsmakten Israel, av Egypten som spärrar gränsen i söder och av den egna regimen. Gaza styrs av den islamistiska och konservativa Hamasrörelsen, som tog makten genom en olaglig statskupp 2007. Det är klart det är trångt.

Men det är inte den trängseln som ungdomarna jag träffar vill prata om. De vill berätta om hur trångt det är för unga människors tankar, hur lågt det är till tak för den som vill låta tankarna flyga högt. Hur nära de ideologiska gränserna kryper för unga som vill uttrycka sig genom musik, genom kost, genom poesi….

Ungdomarna träffas en dag i veckan hos Diakonias samarbetsorganisation Tamer Institute som jobbar med just ungdomars kulturella uttryck. De har blivit kända för barnboksprojektet som bland annat översätter svenska barnböcker till arabiska.

Det är Tamers förtjänst att de flesta palestinska barn känner till Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio, Pippi Långstrump och Alfons Åberg som alltid ”ska bara…”.

De flesta palestinska barn och ungdomar jag träffar på gillar Pippi, men Hamas i Gaza gör det absolut inte. Det verkar vara lite jobbigt för moralkonservativa gubbar med föråldrad kvinnosyn att hantera en upprorisk rödhårig tjej. Som inte bara hanterar sin egen ekonomi, utan även är starkast i världen. Eller den där Alfons - barnet kanske är som andra barn, men den där pappan, vilket dåligt föredöme. Var är Alfons mamma? Varför står pappan köket och lagar mat eller till och med diskar, hur skulle det gå om andra tar efter..?

Men det är inte bara sagoböcker som de konservativa i Gaza tar strid emot, märker jag snabbt när ungdomarna börjar berätta. Samtalet är intensivt, alla vill berätta. De växlar snabbt mellan ilskan över alla begräsningar i sina liv, till den enorma glädjen och stoltheten över vad de kan, vad de gör och deras grupp hos Tamer, där de hittat vänner och likasinnade.

Muhammed berättar:
– Vi brukade träffas på ett café för att läsa poesi tillsammans, då kom polisen och sa vi inte hade tillstånd! Alltså polisen, vi läste poesi, ingen förstod ens vad vi skulle ha tillstånd för…

Sheyma som är 16 år säger:
– Jag längtar hela veckan efter våra möten, här vågar jag vara mig själv, här får jag möjlighet att höras.

Amad som skriver musik fyller i:
– Hela mitt liv har ändrats, jag vill ge något tillbaka till andra efter att jag hittade till Tamer. Jag trodde mitt liv gick ut på att sköta ett hushåll, matlagning och sen giftas bort. Nu har jag vänner som låter mig vara den jag är, som inte dömer. Här är det ingen som lägger sig i.

Flera av ungdomarna hjälps åt att förklara:
– När vi kommer hit är det ingen annan som talar om hur vi skall vara, hur vi skall klä oss. Ingen lägger sig i om vi träffas både killar och tjejer och gör saker ihop. Ingen annan kan komma hit och säga vad som anses lämpligt.

Hamad målar och vill bli konstnär, han säger att han inte trodde han hade någon framtid i Gaza tills han lyckades hitta andra likasinnade. Han vill berätta hur de hjälper varandra och säger:
– Här jobbar vi ihop som en man!

"VA, vad säger du!" - nu utbryter en blandning av skratt och kaos. Tjejerna läxar upp honom.
– Vaddå som en man, vi är ju både killar och tjejer här. Hördu, har du hört talas om jämställdhet?

Hamad tittar ner i bordet en sekund men börjar också skratta. Det var ju inte så han menade. Det märks att detta är ungdomar som är vana att diskutera, att lägga fram sina synpunkter och att lyssna.

Det är svårt att inte beröras av berättelserna om alla utmaningar ungdomarna möter. Men lika omöjligt att inte imponeras av deras vilja att stå upp för att få vara sig själva, att hjälpa och stötta varandra och att inte låta andra stjäla deras framtid ifrån dem.

Text av Joakim Wohlfeil, policyrådgivare på Diakonia