Fem frågor till Saowaluck Rachaton
Hej Saowaluck, du är arbetsterapeut på vår samarbetsorganisation Focus och jobbar med ungdomarna som begått brott.
Vad känner du för ditt jobb?
Jag känner mig stolt, för jag bidrar till något viktigt. Jag försöker alltid ta ett bredare grepp när jag träffar ungdomarna. Det handlar inte bara om att de ska få kunskap, utan också om att de ska känna att förändring är möjlig. Det är så roligt att se hur de utvecklas och på ett sätt känner jag mig lite som en extramamma för dem.
Vad är det för typ av aktiviteter ni gör med ungdomarna?
Oj, det kan vara många olika saker. Nu har vi till exempel arbetat med pojkarna för att göra en konstutställning. De fick tänka igenom allt, från början till slut. De fick göra en budget, sätta mål och planera för hur de skulle hålla deadline. Och till det kom också det skapande arbetet. Många av pojkarna har målat sina inre känslor inför det som lett till att de är på anstalten och det viktigt att de får komma i kontakt med det.
Ohm är 15 år och när han kom till centret för ett och ett halvt år sedan saknade han grundskoleutbildning. Nu har han läst in grundskolan och påbörjat en yrkesutbildning för att kunna bli motorcykelreparatör, men innerst inne drömmer Ohm om att bli konstnär:
– Jag tycker också om teckning och snickeri. Jag skulle vilja bli konstnär. På centret har vi målat tavlor som vi sen ställde ut på ett galleri. Jag kände mig väldigt stolt när jag fick visa min tavla för alla.
Vad är syftet med aktiviteterna?
Att ungdomarna ska lära sig att tro på sig själva och sin förmåga att hantera olika situationer. Livskunskap skulle man kunna säga. De ska känna stolthet över sig själva, men också lära sig att bygga sunda relationer till andra människor och att lösa problem längs vägen. Många av de här barnen och ungdomarna är försummade av sin familj. De är inte vana att höja sin röst och bli lyssnade på. Vi vill att de ska få syn på sin egen potential.
Berätta om en särskilt bra dag på jobbet!
Alla dagar är bra dagar! Men jag minns en dag när vi bestämde oss för att dela ut blommor till en grupp unga pojkar, som en symbol för vårt moraliska stöd. Vi diskuterade lite innan ifall pojkarna skulle uppskatta det, en del i personalen var tveksamma, men bestämde oss för att prova. En av pojkarna luktade på blomman och frågade om han kunde få en större blomma. ”Det är aldrig någon som velat ge mig en blomma förut, sa han.” Då blev jag väldigt glad.
Vad ser du för utmaningar i arbetet?
Ungdomarna som vi träffar har begått brott av olika slag. Många har sålt droger. Jag upplever ibland att det finns en negativ attityd till ungdomarna inom rättssystemet. Det vill vi försöka ändra på. De behöver hjälp att byta miljö och få en meningsfull sysselsättning när de ska ut i samhället. Annars finns det en risk att de återfaller till brott igen. Det här är fina barn, som har haft otur i början av sitt liv. Men precis som alla andra vill barnen ha ett bra liv och de förtjänar det.
