Fem frågor till Morjina Khatun
Hej Morjina, du arbetar med Diakonias projekt för att stoppa barnäktenskap med hjälp av cykling.
Vad betyder projektet för dig?
Det är stort för mig. När jag var ung ville min pappa gifta bort mig. Jag var under 18 år då. Min bror reagerade. Han var modern och höll inte med pappa. Tillsammans kunde min mamma och bror övertyga pappa om att inte gifta bort mig. Mamma har alltid trott på utbildning. Hon sa att hon själv förlorat så mycket eftersom hon inte fått utbildning. Hon ville inte att det skulle upprepas för mig.
Vad gör du i ditt arbete nu?
Nu är jag ansvarig för kontakten med Diakonias samarbetsorganisationer. Jag arbetar mycket med människor. Det jag gillar mest är att sätta mig in i deras problem och perspektiv. Jag reser och pratar med olika människor. Jag älskar människor. Jag känner stor gemenskap med de jag möter som lever i utsatthet och fattigdom.
Hur är livet för flickor och kvinnor i Bangladesh?
Här i Bangladesh har många kvinnor inte frihet och möjlighet att röra sig. Ofta har de inte inflytande över viktiga beslut, varken i familjen eller hemma. Det är anledningen att Diakonia stöttar cykelprojektet – det ökar tjejernas frihet och stärker dessutom deras självförtroende.
Längtan efter frihet är stark
Finns viljan är ingenting omöjligt! Många flickor i Bangladesh längtar efter att kunna cykla, långt innan benen räcker ner till pedalerna. Motivation och kreativitet räcker långt.
Ibland känns behoven oändliga. Hur kan projektet nå ännu fler flickor?
Diakonia har flera samarbetsorganisationer i olika delar av Bangladesh. Vi ordnar möten för dem där de kan dela med sig av erfarenheter och projekt. Det har spridit cykelprojektet till olika delar av landet. Organisationen Sara, som jag arbetar med, lärde sig den här metoden 2016 när de besökte en organisation i ett annat område i landet. På så vis skapar Diakonia synergier mellan olika organisationer. Arbetet blir också effektivare när det finns ett beprövat framgångsrecept att lära sig av.
Hur tänker du om utvecklingen i Bangladesh?
När jag var ung kunde jag inte tänka mig att jag skulle få cykla. Den här generationen gör det. De ser fler möjligheter än vad jag gjorde. Jag känner mig väldigt stolt över det arbete vi gjort när jag ser tjejer cykla. Idag när jag besökte en by kom några tonårsflickor fram till mig och sa ”Du är en stolt kvinna, vi tycker det är häftigt att du arbetar för Diakonia”. Och jag är stolt. Jag ser att vi ändrar uppfattningen om vad flickor får göra. Det gör mig stolt.
