Ida från Diakonia tillsammans med tre flickor i skoluniform
Personligt

Beslutsamheten under skrattet

2021-04-27

Det första som slår mig är trafiken. Den tutande, slamrande och på samma gång långsamma och snabba trafiken. Min kollega Mazharul konstaterar glatt att vi har tur. Den här gången tar det bara drygt två timmar att ta sig ut från Dhaka. Det kunde varit betydligt värre.

Vi lämnar den tätbefolkade huvudstaden bakom oss och åker längre och längre ut på landsbygden. Här i Bangladesh, ett av världens mest tättbefolkade länder, breder plötsligt böljande gröna fält ut sig. Då och då kör vi igenom små samhällen där människor, nästan uteslutande män inser jag efter ett tag, står och småpratar med varandra vid de små butikerna av korrugerad plåt.

Vårt mål är Mymensingh. Ett område cirka femton mil och drygt 10 timmar i minibuss norr om Bangladesh huvudstad Dhaka. Här ska jag äntligen få besöka Diakonias cykelprojekt. Ett projekt jag hört så mycket om men ännu inte sett i verkligheten. Vi ska träffa ett gäng tjejer som ingår i projektet på deras skola. Mottagandet är kungligt. Musik, blommor som yr genom luften, stora leenden. Jag är lite otålig, vill gärna prata med eleverna. Men först ett besök hos rektorn. Jag noterar i förbifarten att det sitter en affisch om FN:s globala mål för hållbar utveckling på väggen.

Sen får vi äntligen kliva in i ett klassrum. Det tar lite tid för mina ögon att vänja sig, från strålande sol ute på skolgården till det relativa mörkret i skolsalen. Rummet är fullt av tjejer i blå och vita skoluniformer. De ser förväntansfullt på oss, de konstiga gästerna som kommit på besök. De är lika nyfikna på mig och mina kollegor som vi är på dem. Vad som känns nytt och spännande är sannerligen relativt.

Min kollega Morjina ler sitt strålande leende och börjar prata med klassen. Hon berättar vilka vi är och puffar på oss för att vi ska presentera oss. Översättningen smattrar fram på snabb bangla.

Så frågar Morjina tjejerna vad de drömmer om att bli i framtiden. En efter en ställer sig flickorna upp och svarar.

”Jag skulle vilja bli polis”, ”Jag vill bli lärare”, ”doktor”. När vi når Tori hoppar hon upp från bänken och deklarerar glatt:

”Jag SKA bli journalist!”

Sen skrattar hon med hela ansiktet. Men jag ser glimten av beslutsamhet under skrattet. När vi pratar med henne efter lektionens slut, under ett träd på skolgården, kommer frågan om journalistyrket upp igen.

”Jag är nyfiken och vill veta allt. Och så vill jag resa. Upptäcka saker och intervjua människor om deras liv.

Personer framför en skolklass i Bangladesh
Topri berättar om sina framtidsplaner för Ida och de andra besökarna.

Jag blir alldeles varm inuti. Det blir så tydligt hur världen hänger ihop. Att de här tjejerna är precis som andra tonåringar. De är blyga, modiga, fnissiga. De drömmer om framtiden. Genom cykelprojektet vet de att de har samma rättigheter som killarna. De vet att det är förbjudet med barnäktenskap. De vet om vilka rättigheter de har. De vet sitt värde. De är fantastiska.

Text av Ida Hennerdal, projektledare församlingar på Diakonia

Swisha en gåva

Din gåva är viktig. Tillsammans förändrar vi världen!

Varför behöver vi din epostadress?

Läs mer om hur vi använder och behandlar dina personuppgifter i vår integritetspolicy.

Håll dig uppdaterad – prenumerera på Diakonias nyhetsbrev

Genom att registrera din e-post så godkänner du vår hantering av personuppgifter och tillåter oss att skicka dig relevanta nyhetsbrev om Diakonias arbete.