Diakonia - Människor som förändrar världen

Fördjupa samtalet om människor på flykt

I kampanjen "Ingen människa ska behöva fly" arbetar vi med att fördjupa samtalet kring människor som befinner sig på flykt. Vi har därför låtit några pastorer och teologer få fria händer att skriva varsin text på temat. Varje text är fristående och vill ge läsaren inspiration att själv fundera vidare. Texterna kan användas som gudstjänstförberedelse eller för eget bruk.

2016-04-25 Ansvarig: victoria gillberg

Rune

Rune W Dahlén: Barnbarn, flyktingbarn och Jesusbarn

Det var julafton och jag satt och grät. Hela familjen var hemma med barn och barnbarn. Vi hade bestämt att dra ner rejält på julklappar, men jag satt och skrev ut några kort på gåvor som istället gick till människor på flykt.

Och helt plötsligt var där en bild, på ett av gåvokorten, som fullständigt knockade mig. Två små pojkar, jag gissar att de kanske var bröder. Insvepta i en filt i skymningen, i ett flyktingläger. De såg rätt på mig genom kameran och jag var försvarslös. De grät inte. De verkade inte arga. De såg inte ut att skrika. Men deras blick! Jag såg en total ensamhet och en förtvivlan bortom sans och vett. Jag kunde inte värja mig mot deras ögon och allt vad de förmodligen sett.

Situationen var så absurd på något vis. Härvar våra barn och deras respektive, som bor så långt bort och var så efterlängtade. Här var det nyfödda barnbarnet,  hos farmor och farfar för första gången. Här var magen som putade ut och avslöjade att vi snart också skulle bli mormor och morfar. Här var min fru som gjorde allt för att skapa trivsel och hemkänsla. Julstämingen gick att ta på. Alla var friska, lyckan var stor. Snart började Kalle Anka. Och här satt jag på mitt arbetsrum och grät i smyg.

Men just i det ögonblicket var ju hundratusentals människor på flykt. Jag såg dem framför mig. Jag kände nöden in under skinnet. Jag frös om deras kalla händer, kände deras hemlängtan i mitt eget hjärta och grät deras tårar. Varför kunde inte alla barn ha det lika bra som mitt älskade barnbarn?

Och så det nyfödda Jesusbarnet. Som vi firar med de vackraste sånger och den godaste mat, men som var lika liten och skör som barnbarnet där ute i soffan. Jesus som inte alls låg i bomull i krubban medan alla herdar och vise män och kor och får och kameler sjöng ”Stilla natt” med ett antal stråkar i bakgrunden. Utan som var ett hemlöst flyktingbarn från Mellanöstern.

Den som gett sitt liv åt ett flyktingbarn kan aldrig vara likgiltig inför stängda gränser. Den som tillber en hemlös från Mellanöstern kan aldrig slå sig till ro när murar byggs. Den som ser ett barn i landsflykt som sin Herre och frälsare kan aldrig acceptera att asylrätten naggas i kanten.

Och den som läser Bibeln vet att där finns ett helt porträttgalleri av människor på flykt. Alltifrån Adam och Eva som drevs ut ur Paradiset till de vars tårar Gud själv ska torka enligt Bibelns sista bok. Mose var på flykt. Och David. Och hela Israels folk. Jona var på flykt från Gud. En rad profeter skrev i exil. Och de första kristna flydde förföljelsen. Lärjungarna. Stefanos. Paulus. Nästan alla var på flykt. Bibeln är en bok med ständigt återkommande berättelser av och om flyktingar. Det gör något med oss. Ibland gråter vi. Ibland på självaste julafton. Men sen reser vi oss och gör något. För vi kan inte ena stunden be till en Gud som själv varit flykting, och nästa stund anse att vår välfärd är viktigare än andra människors överlevnad.

Rune W Dahlén är högskolelektor på Teologiska Högskolan Stockholm och du kan nå honom på rune.w.dahlen@ths.se.

 

Karin Wiborn

Karin Wiborn: Gud känner inga gränser!

Två saker tänker jag är viktiga redan i Bibelns första bok: Människan är skapad till Guds avbild, och redan i människans morgon möter vi flykten när Adam och Eva förvisas ur Edens trädgård (1Mos 1:27). I nästa generation läser vi om olyckligt brödraskap som slutar med Abels död och Kains flykt.  (1 Mos 4:16). 

Bibelns folk är i rörelse, hela tiden, nomader eller om du så vill, pilgrimer. Starkast möter oss migrationen i flykten från Egypten, flykten bort från fångenskap och förtryck på vandring mot det utlovade landet. (2 Mos. Exodus).

En kort vandring för Israels folk om vi mäter i mil, men en lång vandring i tid, där liv blir till och liv avslutas. Egentligen fortsätter berättelserna på liknande sätt. Tider av fångenskap byts till tider av förtryck, tider av plötslig frihet, berättelser om flykt, berättelser om pilgrimer. 

När Jesus kliver in,eller föds in, på mänsklighetens arena är det ockupationstid. Också Jesus och hans föräldrar tvingas fly för sin säkerhet. (Matt 2:13-17) Bibelns berättelser är om folk i rörelse, migranter. Flyktingar som söker skydd, människor i fångenskap eller ockupation som söker frihet.

I profettexterna, men också på andra ställen i Bibeln, återkommer uttrycket främlingen, de faderlösa och änkorna. ( T ex Ps 146:9) Något förenklat ges en bild av att ett gott samhälle tar hand om och visar respekt för de som mest behöver det. Ett samhälle som inte värnar och ger plats för dessa går det sämre för. I 3 Mosebokens nittonde kapitel som har rubriken Helighetsregler för israeliterna ges ett förhållningssätt för integration som jag önskar oss idag: Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. (3 Mos 19:33-34)

Jag skulle kunna fortsätta och berätta om Bibelns berättelser, om hur Jesus inte känner några gränser utan möter varje människa med värdighet och respekt. Och hur aposteln Paulus betonar samhörigheten i Kristus: Nej, ingen är längre jude eller grek, slav eller fri, man och eller kvinna. Alla är ett i Kristus. (Gal 3:28) Gud känner inga gränser och den historia Guds folk tillräknar sig rör sig, är på vandring, migrerar. Det goda samhället bygger vi tillsammans med de människor som lever tillsammans oavsett ursprung. För, och här landar jag, på vilket sätt har jag förtjänat min trygghet, mitt medborgarskap, min tillvaro mer än den som flyr för sitt liv? Vem är jag att inte ta emot den som söker skydd? Det kunde vara jag. Det är min syster och min bror, mitt barn och min mor. För vad är vi annat än pilgrimer på denna jord?

Och förresten jag är djupt förtjust i ett litet häfte som heter Detta vill vi! Kyrkorna och migrationsfrågorna (SKR 2007). Där sammanfattas, kort och koncist, de kristna kyrkorna i Sveriges grundläggande värderingar och etiska principer utifrån den kristna tron och det internationella samfundets (FN:s) arbete med mänskliga rättigheter. En guldgruva för den som söker ett kristet förhållningssätt i migrationens tecken. Läs den!

Karin Wiborn är generalsekreterare på Sveriges Kristna Råd och henne kan du nå på karin.wiborn@skr.org.

 

Claes-Göran Ydrefors

Hur svårt är det egentligen?

Hur svårt är det egentligen att förstå varför människor flyr? Hur svårt är det att förstå vad som krävs av oss andra när människor drivs iväg från hus och hem? När allt det som representerar ”min plats på jorden” smulats sönder till oigenkännlighet – huset, tryggheten, skolan, försörjningsmöjligheterna och relationerna? När nästan inget återstår? När frågan till slut blir en ren överlevnadsfråga? Det är klart att jag flyr!  Med den drivkraft jag fortfarande har i behåll. Drömmen, om så i skärvor, om ett annat liv - inte minst för mina barn. Drömmen om att få komma till ro med mitt liv. Kanske alldeles orealistisk, men ändå en dröm. Vem är jag att missunna någon annan den drömmen?

Jag tänker att det finns något friskt och rimligt i att fly. Att faktiskt förstå när det blir allt för farligt. Att då söka sig bort. Det är ju det vi säger till varenda unge. Blir det för farligt så spring! Spring! Sök dig i säkerhet!

Jag tänker att svårare än så är det inte. Att hur olika vi än är, så är vi lika i detta: att vi älskar livet och hatar det som hotar livet. Så flyr vi om vi måste – för livets skull. Inte för att göra det lätt för oss, men för att vi måste. När valet annars är att ge upp livet och dö med sina drömmar.

Hur svårt kan det vara att förstå hur det hänger ihop? Att förstå att alla de människor som är på flykt inte är annorlunda än vad jag är. Tänker inte på ett annat sätt än vad jag gör. Att en förälder i Somalia, Afghanistan, Syrien eller Irak tänker om sina barn som jag i relation till mina barn. Att vi till vilket pris som helst är beredda göra allt för våra barn. Allt! Om det så skulle kosta mig mitt eget liv.

Vi kan le åt det barn som i fattiga och utsatta situationer uttalar sina drömmar. Om att bli läkare, piloter eller artister som rör sig på världens stora scener. Men tack gode Gud för alla dessa drömmar! När drömmen om en annan tingens ordning kanske är det enda som håller en människa på flykt vid liv.

Hur svårt är det att tänka tanken att en annan kunde ha varit jag? Hur skulle jag då vilja att andra tänkte om mina drömmar och behov av en plats i livet där jag kan få känna mig trygg? En plats att på nytt samla ihop de skärvor jag bär med mig av liv.  Hur svårt kan det vara?

Jesu liknelse om den barmhärtige samariern är en berättelse om det så genuint mänskliga att bli upptagen av en annan människa. Att människa med trons ögon just är att vara medmänniska. Vad Jesus utmanar oss till är att släppa taget om det vi tänkt och planerat i mötet med en annan. Att som Migrationsverkets generaldirektör uttryckt ”Nu är världen så här” och det måste få konsekvenser för mig och mitt liv. Detta går som en röd tråd genom Bibelns texter. Att när ”en kroppsdel lider, så lider också alla de andra”. (1 Kor 12:26)Det kan i trons värld inte vara på något annat sätt.

Författaren Henning Mankell har uttryckt denna ömsesidighet i orden att ”Vill jag att mina barn ska få en bättre framtid, måste jag också tänka att andra barn ska ha samma möjlighet. Annars blir det ingen framtid alls för någon av dem.”

Claes-Göran Ydrefors är pastor i Immanuelskyrkan, Stockholm och honom når du på cg.ydrefors@immanuelskyrkan.se.

 

Inga Johansson

Inga Johansson: Gud gör inte skillnad på människor

Hösten 2015 var speciell – antalet flyktingar i världen var större än någonsin.

60 miljoner människor på flykt och över 170 000 människor sökte sig till Sverige. Bilden på den tre-årige Alan Kurdis kropp som sköljdes upp på en strand i Turkiet, spreds snabbt över hela världen via sociala medier och blev en symbol för flyktingkatastrofen runt Medelhavet. Bilden på Alan fick en otrolig respons och förändrade över en natt människors attityder och skapade engagemang för människor på flykt. Det är fantastiskt att se allt detta engagemang. Församlingar som öppnar boenden, finns med i mottagandet, startar språkcafé och stödjer på olika sätt.

Samtidigt som det finns ett stort engagemang för att stödja och välkomna så finns det också i Europa och Sverige starka krafter som gör skillnad på människor. Starka nationalistiska krafter och rörelser som vill sätta upp gränser och som skapar rädsla och främlingsfientlighet. När Berlinmuren föll 1989, trodde vi att nu äntligen har vi lärt oss att det inte går att bygga murar mellan människor. Nu byggs det murar och stängsel av taggtråd och dras gränser som aldrig förr runt om i Europa. Det EU som byggdes för att skapa fred och vänskap håller på att rasa samman.

Vi står inför en helt ny tid i vår värld och helt nytt samhälle. Kommer vi att klara det? Kommer vi att klara den här nya situationen. Ja, TILLSAMMANS klarar vi detta!  Avgörande för hur utvecklingen i vårt land och vår värld kommer att bli är hur vi ser på varandra och hur vi möter varandra. Som kyrka, som församling, som människor är det angeläget att vi inte gör skillnad på människor. Att vi tydligt står upp för varje människas rätt till ett värdigt liv.

I Equmeniakyrkan har vi tillsammans formulerat en gemensam vision – En kyrka för hela livet – där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och hela världen! Visionen utgår från Jesu ord – Följ mig! I Nya testamentet kan vi läsa om hur Jesus i sitt liv gestaltar Guds gränslösa kärlek som inte gör skillnad på människor. Jesus möter människor i ögonhöjd. Sätter sig på vägkanten, vid brunnen, på stranden och frågar: Vad kan jag göra för dig? Jesus visar genom sina ord och handlingar ett kärlekens exempel; att älska sin nästa och att särskilt se till människor vars liv präglas av fattigdom, maktlöshet och diskriminering. Att välkomna främlingen in i gemenskapen är en del av den kristna tron.

”En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. Om en invandare slår sig ner i ert land skall ni inte förtrycka honom. Invandren som bor hos er ska ni behandla som en infödd”. (2 mos 23:9)

Jesus själv var ett flyktingbarn i ett ockuperat land, med ett främmande språk och kultur. I sitt liv visar Jesus intresse för ”den andre”. Jesus möter barn, män och kvinnor utan makt och ställning och inkluderar dem i sin gemenskap och i samhället. Han spränger gränser, går över nationsgränser, statusgränser, könsgränser, etniska och religiösa gränser. Att följa Jesus är att i sitt liv gestalta Guds kärlek. Älska varandra som jag har älskat er, säger Jesus.  (Joh 13:34)  

Gud gör inte skillnad på människor. Aposteln Paulus säger till församlingar när olikheter blir en het och konfliktfylld fråga: Godta varandra. Håll varandra för goda. (Rom 15:7). I Guds värld, finns inget vi och dem, finns inga gränser. I Guds värld är vi en mänsklighet, syskon, bröder och systrar. En mänsklighet och vi hör ihop!

Varje människa är en avbild av Gud, älskad och värdefull som den person hon eller han är. I Guds ögon är alla ett enda stort vi. Alla är inneslutna och räknas. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Här är vi ett i Jesus Kristus. (Gal 3:28).

En annan bild som Paulus använder är bilden av kyrkan och församlingen som enkropp där olika delar hör samman och kroppen är också bilden för den värld vi lever i. Vi hör ihop, vi är alla delar av Kristi Kropp, Guds värld. Paulus skriver i Kor 12: ”Lider en del, så lider alla de andra”.  Vi lider med människor som måste fly från krig, förtryck och förföljelse. Den flyktingsituation som vi upplever förtydligar bilden av världen tillsammans. Att också lidandet knyter oss samman. Därför att så är kroppen tänkt - tillsammans. Så är världen tänkt – tillsammans. Vi är tänkta som en kropp, en mänsklighet, en värld tillsammans.

Avgörande för hur utvecklingen i vårt land och vår värld kommer att bli är hur vi ser på varandra och möter varandra. Flyktingen som vi möter är i första hand en människa, vår medmänniska. Med rätt till ett värdigt liv.

I media talas det om flyktingsituationen som ett problem. Låt oss tala om möjligheter! Det vår värld behöver just nu är människor som talar om möjligheter. Människor med mod, som vågar stå upp för öppenhet, som i ord och handling kan måla bilder av tro, hopp och kärlek in i människors sargade liv.

Tillsammans klarar vi att bygga en värld där varje människa får rätt till ett värdigt liv och blir bemött med respekt och värdighet oavsett bakgrund och vem hon är. I Guds värld finns inga gränser, här finns rum för alla.

Inga Johansson är samordnare för Kyrka och Samhälle  på Equmeniakyrkan och henne når du på inga.johansson@equmeniakyrkan.se.

 

Bodil Eriksson

Bodil Eriksson: Vem är min nästa?

Påskdagen 2010 fick vi i Equmeniakyrkan Bethel i Stöde, en ort på 3000 invånare utanför Sundsvall, veta att Migrationsverket skulle öppna flyktingmottagning. Fyra dagar senare kom  femtio asylsökande och så småningom 130 till. Det blev kraftiga reaktioner hos några Stödebor som startade kampanjer på internet med rubriken ”Alla negrer ut ur Stöde”. Motreaktionerna kom snabbt och vi var många som funderade på hur vi skulle göra för att motverka främlingsfientlighetens framväxt.

Knappt en vecka efter de första flyktingarnas ankomst öppnades dörrarna till Bethel och vi bjöd in människor på fika och språkträning i svenska. Behovet av kläder var stort och en klädinsamling startades, med stort gensvar från bygden. Några kvinnor från en hantverksbutik erbjöd sig att starta stickcafé för asylsökande kvinnor, vilket blev mycket uppskattat. Intresset för Bibelstudier och gudstjänster växte fram hos många och glädjen blev stor bland dem som fick en Bibel på sitt eget språk. Flera av de flyktingar som kommit är kristna som blivit hotade och förföljda i sina hemländer. - De fick en efterlängtad fristad i kyrkan. De asylsökande barn som fanns med i kyrkans barnverksamhet lärde sig språket snabbt och blev mer harmoniska än de var när de kom.

Nu har församlingen arbetat i snart sex år med människor från över 20 olika länder. Några av de personer som fått uppehållstillstånd har också fått arbete och bostad i Stöde. Människor från hela bygden har engagerat sig och välkomnat flyktingarna och många har fått nya vänner. Saknaden hos dem som flyttar från Stöde och Stödeborna är ömsesidig, ibland sorglig och smärtsam. Utvecklingen till ett mångkulturellt samhälle har gått snabbt och lett till förvånansvärt få problem, men fantastiskt mycket glädje i hela bygden.

I Lukasevangeliet 10:25-37 berättar Jesus en liknelse för de laglärda som ställer frågan ”Vem är min nästa?” Jesus visar på samariern som det goda exemplet. Han var på genomresa, men tog sig tid att stanna upp och ta hand om den skadade mannen vid vägkanten och såg till att han fick hjälp.

Vem ska vi hjälpa? Hur skall vi kunna möta den största flyktingkrisen världen har skådat i modern tid? Genom mina erfarenheter har jag lärt mig att ingen kan hjälpa alla, men att varje hjälpande hand gör skillnad. Att möta ett vänligt ansikte, att få sitta ner och fika med någon eller att få hjälp att förstå myndighetspapper på svenska gör stor skillnad. De flesta som kommer hit från andra länder längtar efter att bidra med något och många har hjälpt till med praktiskt arbete i kyrkan och i ideella föreningar. Några har hjälpt äldre personer i deras hem, samtidigt som de har tränat språket.

I 3 Mosebok 19:33-34 står det ”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som en infödd.”

Det som betyder mest, är vårt bemötande av andra människor. Det är inte alltid vi kan hjälpa till, men vi kanske kan hänvisa till var man kan söka hjälp. Ett vänligt bemötande helar och läker människor och ger nytt livsmod. Ett helt samhälle kan förvandlas från de som går förbi den nödställde, till att bli det samhälle som genomsyras av barmhärtighet och stannar upp och hjälper till. Det är förvånansvärt vad lite som behövs för att utvecklingen skall vända åt ena eller andra hållet. Om vi möter människor med barmhärtighet behåller vi alla vår mänskliga värdighet och kan bli till stor välsignelse för varandra.

Bodil Eriksson är pastor i Equmeniakyrkan Bethel i Stöde och henne når du på bodil@bethel.se.