En flicka och en kvinna på en balkong håller om varandra och tittar in i kameran
Personligt

Vi TVINGAS leva i det

2021-05-07

Vi i väst har aldrig varit så rika som vi är idag. Ändå vill vi ha mer. Och mer. Vi har aldrig varit så självständiga som vi är idag. Och aldrig förr så ensamma. Aldrig förr haft så fragmenterade familjekonstellationer. Så upptagna av vår egen personliga utveckling.

Jag har tänkt mycket på lyckoforskning, hur kulturer och beteenden formas. Har tänkt på solidaritet, mitt i allt. Vem känner solidaritet? Vem lever ut och i solidaritet? Hur kan vi ens tänka på personlig utveckling när världen ser ut som den gör? Eller går det att ha två parallella spår samtidigt?

Jag tänker på mitt besök i Libanon, med mitt jobb. På de överfulla informella flyktingläger jag besökte. Jag tänker på de människor jag träffade som hade gott mod om framtiden. Sedan kom en regeringskris, ekonomisk kris, en kolossal explosion och Covid-19. Va? Hur i hela fridens namn klarar de det?

– Nej Gabriella, vi klarar inte det. Vi TVINGAS leva i det”, säger min kollega Hoda Kara i Libanon när jag frågar om situationen. Hon fortsätter:
– Det svåraste är faktiskt att leva och överleva både fysiskt och psykiskt.

Ändå fortsätter de att kämpa för barnen som lever i fattigdom och misär. Ändå går de till jobbet varje morgon och försöker se den alltmer utbredda fattigdomen i vitögat. För att de måste. För att de inte INTE kan. För vad skulle hända då?

Jag pratar med Hoda. Varmaste, mest karismatiska Hoda. Som är chef för vår samarbetsorganisation Dar Al Amal. En sådan råstyrka, tänker jag. Att hon går upp varje morgon. Går till jobbet. Gör allt hon kan för att så många barn som möjligt ska få hopp om framtiden. För att så många barn som möjligt ska få åtminstone ett mål mat för dagen. Ska få utbildning. Ska få bearbeta sin situation och sina uppväxter i terapi. Lekterapi. Dansterapi. Konstterapi. Ja, Dar Al Amal har en mängd olika sätt att hjälpa de här barnen på.

Kan vi hjälpas åt?

Och jag tänker. Vi måste hjälpas åt. Vi måste kunna se både vår egen situation, oavsett hur den är här hemma i vårt rika samhälle, och samtidigt ha så pass mycket empati och solidaritet att vi också kan se det andra. Det är givetvis omöjligt att hjälpa till överallt. Men med relativt enkla medel går det att vara del av något större. Något som faktiskt förbättrar liv. Ger hopp. Ger framtid. Vi kan lösa lokala problem globalt. Historien visar det. Vi måste bara gå samman och kämpa. För mig innebär det att arbeta på Diakonia. Att försöka sprida Hodas ord och situation vidare. Pay it forward. Karma. Till vänner och familj säger jag att de lätt kan stötta genom att skänka ett bidrag till Diakonia. Att jag vet att pengarna når fram. Att jag kan garantera att de jobbar otroligt hårt och professionellt ute i världen. Att deras 500-lapp ger barn i Beiruts utkant hopp om framtiden. Ger liv.

Kulturer och beteenden, nationella stater, pengar, mänskliga rättigheter – allt det är saker vi människor kollektivt tror existerar – och därför existerar det. Nu behöver vi tillsammans också tro på positiv förändring. Vi måste tro på att genom solidaritet, kunskap, utbildning, positiva influenser så kommer vi lösa orättvisor. Om än för ett barn imorgon, två barn nästa vecka, eller fem barn månaden därpå. Steg för steg. Tillsammans. Förändring startar med DIG. Och MIG.

Text av Gabriella Riddéz, donor relations manager på Diakonia

Swisha en gåva

Din gåva är viktig. Tillsammans förändrar vi världen!

Varför behöver vi din epostadress?

Läs mer om hur vi använder och behandlar dina personuppgifter i vår integritetspolicy.

Håll dig uppdaterad – prenumerera på Diakonias nyhetsbrev

Genom att registrera din e-post så godkänner du vår hantering av personuppgifter och tillåter oss att skicka dig relevanta nyhetsbrev om Diakonias arbete.