Porträtt av Magnus Walan
Personligt

Den eviga dragkampen

2021-07-13

Hon hette Pronica Chinngandura. Men Pronica var inte hennes riktiga namn utan hennes stridsnamn. En soldat i en väpnad befrielsearmé. Jag vet nu att hon hette Florence Miti. Hon kom till Sverige från Zimbabwe, som då hette Rhodesia.

Jag tror det var i januari 1980. Själv var jag 20 och tillsammans med Pronica åkte jag runt i svenska skolor och talade om situationen i landet. Jag vet inte riktigt varför jag minns hennes namn så starkt så här 40 år senare. Jag tror att hennes berättelse fick mig att på riktigt förstå vad som pågick i de delar av Afrika som fortfarande var styrda av koloniala makter.

Rhodesia var en apartheidstat mycket lik Sydafrika. I mångt och mycket fortfarande en brittisk koloni. Men i landet hade ett väpnat uppror lett till att befrielserörelsen hade kontroll över nästan hela landet. För att förhindra att gerillan vann helt inleddes förhandlingar under Storbritanniens ledning som ledde fram till en överenskommelse. Överenskommelsen om fria val och eldupphör slöts 21 december 1979. Bara några dagar tidigare hade lägret i Moçambique där Pronica befann sig bombats. När jag träffade henne så måste hon fortfarande ha varit i chock.

Den kamp som fördes i flera länder mot kolonialism och apartheid var verkligen legitim och rimlig. Efter förhandlingar blev det demokratiska val och i april 1980 blev Zimbabwe ett självständigt land.

Men befrielserörelsen var ingen demokratisk folkrörelse och ganska snart inledde männen vid makten brutala övergrepp i södra Zimbabwe. Även om det kom signaler redan i början av 80-talet var det först på 90-talet som omfattningen av övergreppen blev mer kända, genom studier från Katolska kommissionen för rättvisa och fred. Studier som finansierats bland annat av Diakonia.

Historiens väg är inte given. Det är en evig dragkamp mellan olika intressen och krafter. Det finns de som säger att om biståndet inte gav demokrati och rättvisa – vad var det då för mening? Men bistånd existerar inte i ett vakuum. Andra krafter påverkar också, och ibland är de starkare.

Men idag i Zimbabwe möter jag unga som inte levt under apartheid och kolonialt styre. Progress Princess är en av dem. Hon är aktiv i en av Diakonias samarbetsorganisationer som arbetar för att unga ska ta en aktiv roll för att förändra sina liv och sin framtid. Princess säger att hon vet vad unga vill.

– Vi vill ha ett fritt land. Vi vill att våra rättigheter ska räknas. Vi vill kunna tro på vad vi vill, säga vad vi vill, skriva vad vi vill.

Resan dit är fortfarande lång. Det kommer att krävas mycket. Biståndet leder inte alltid raka vägen till demokrati och fred. Men vårt arbete ger människor hopp och kraft även i tider där politiken går bakåt. Så att unga aktivister som Pronica då och Princess nu kan fortsätta kämpa!

Magnus Walan
Policyrådgivare

Håll dig uppdaterad – prenumerera på Diakonias nyhetsbrev

Genom att registrera din e-post så godkänner du vår hantering av personuppgifter och tillåter oss att skicka dig relevanta nyhetsbrev om Diakonias arbete.