Skolan ger hoppet tillbaka

Det var mitt i natten. Cancersjuka Toka Abu Eid från Palestina hade hög feber och hennes pappa bar henne i famnen till gränskontrollen i Betlehem för att ta henne till ett israeliskt sjukhus. Men vakterna ville inte släppa igenom dem. Toka var senare tvungen att amputera benet.

– Jag skämdes mycket och tyckte inte att jag hade något att leva för. Men livet är ju inte slut för att benet är borta, säger Toka som efter stöd av Diakonias projekt för barn med funktionsnedsättning har fått tillbaka livsgnistan.

Toka Abu Eid låter som en aktivist på barrikaderna, eller en engagerad politiker. Vad hon än säger, så gör hon det med glöd. När hon pratar om vännerna lyser hon upp, och hon utstrålar stolthet och kraft när hon berättar om skolan. När hon kommer till allt det orättvisa hon har varit med om gråter hon. Som när hon beskriver hur hennes nyopererade ben blev infekterat och hon blev akut sjuk. Men de israeliska vakterna lät inte henne och pappan passera gränsen för att komma till ett sjukhus.

– De höll en pistol mot min tinning och hotade att skjuta mig om vi inte vände om! Jag var bara elva år och jättesjuk och helt förtvivlad. Jag blev så fruktansvärt rädd, säger Toka.

14-åriga Toka bor i byn al-Karmil utanför Hebron på Västbanken i Palestina. När hon var tio fick hon cancer. Eftersom Palestina ockuperas av Israel är palestiniernas rörelsefrihet väldigt begränsad. För Toka och hennes familj, precis som för de allra flesta som bor på Västbanken, krävs det tillstånd för att för att ta sig in i Israel. Den där gången mitt i natten hade de inget tillstånd. De blev kvarhållna i många timmar. Kanske hade hennes ben gått att rädda om hon hade fått vård i tid, det är svårt att veta.

– Jag var ett helt vanligt barn, sen var jag plötsligt inte det längre, säger Toka om det som hände.

– Tokas berättelse är vårt lands berättelse. Myndigheterna utsätter människor för utdragna processer och ingen tar ansvar för dem. Så är det för alldeles för många människor, säger Iyad Hamdan, som jobbar för Disability Rights program, ett rehabiliteringsprogram för funktionsnedsatta barn som stöttas av Diakonia.

– Jag tycker om att gå i skolan! Mitt favoritämne är arabiska, jag tycker om att skriva. Jag vill berätta min historia, kanske skriva en bok, säger Toka.

För Tokas del innebär stödet från rehabiliteringsprogrammet inte bara att hon nu kan gå i skolan, det var också ett sätt att ta sig vidare efter två tuffa år med cancer. Efter amputeringen ville hon inte lämna huset. Hon skämdes mycket och tyckte inte att hon hade något att leva för.

– Det kändes som att alla pratade om mig och tittade på mig. Jag kände mig så konstig och knäpp, säger Toka.

Toka fick hjälp av en socialarbetare från programmet, både med praktiska saker som att gå på toaletten och med svårare saker som att prata om allt som hänt och börja acceptera hur livet är nu.

– Jag förstod att jag behövde ta hand om min framtid. Antingen bestämmer jag mig för att acceptera mig själv som jag är eller så ger jag upp. Livet är ju inte slut för att benet är borta. Jag kan göra vad jag vill med mitt liv!

Toka är nu en av skolans bästa elever. Läraren Asma' Harb berättar att de jobbar aktivt för att barnen med funktionsnedsättning ska känna sig som vilka elever som helst.

– För oss lärare är det viktigt att jobba med akademisk inkludering, att barnen hänger med i skolan som andra. Skolorna måste lära sig, men det är inte alltid lätt, säger Asma' Harb.

Och Toka Abu Eid kommer att fortsätta att stå på barrikaderna, det är ett som är säkert.

– Förut ville jag bli läkare. Men sen ändrade jag mig efter allt jag har varit med om. Jag bryr mig väldigt mycket om jämställdhet. Kvinnor har det svårt här. Så jag vill jobba med kvinnors rättigheter när jag blir stor.