Diakonia - Människor som förändrar världen
Tättbefolkat flyktingläger vid den syriska gränsen. Här finns begränsad tillgång till sjukvård om Coronaviruset skulle sprida sig.

Globalt ekonomiskt samarbete behövs för att rädda liv

"Vi är alla drabbade av den globala covid-19-pandemin, i olika utsträckning och på olika sätt. Jag själv i form av oro för min pappa som av en annan anledning ligger på sjukhus där det nu råder besöksförbud. Men i sorgen över att inte kunna vara nära i en svår stund, så är jag samtidigt oerhört tacksam över att vi i Sverige har ett fungerade sjukvårdssystem. Många människor har inte tillgång till någon vård alls". Det skriver Penny Davies och listar åtgärder för att möta Coronakrisen och rusta framåt.

2020-04-06

"Mer än hälften av alla människor i världen lever utan grundläggande sociala skyddsnät", skriver biträdande FN-chefen (och tidigare Diakonia-chefen) Ulrika Modéer i DN. Krisen drabbar alla, men framförallt människor som lever i fattigdom, och bland dessa är kvinnor särskilt utsatta.

En annan typ av ekonomi

FN:s generalsekreterare har sagt att "The recovery from the COVID-19 crisis must lead to a different economy". Han påpekar klokt att krisen måste bemötas med ett starkt fokus på att skapa mer rättvisa, inkluderande och hållbara ekonomier och samhällen. Nu finns möjlighet att vara innovativ, och inte gå tillbaka till “business as usual”. För vem vill tillbaka till en global ekonomi som ”tillåter” att runt fem miljoner barn under fem år dör varje år? Eller en ekonomi med så stora inkomstklyftor att några lever i överflöd medan andra inte har mat för dagen?

Globalt samarbete behövs

Om världen ska klara sig ur krisen och samtidigt behålla ambitionerna i Agenda 2030 om en värld fri från fattigdom utan katastrofala klimatförändringar, så behövs globalt samarbete. Finansiering är en viktig pusselbit. Redan före COVID-19 så saknade utvecklingsländerna hela 2500 miljarder dollar per år i för att nå målen i Agenda 2030, enligt FN. Efter pandemins utbrott har FN-organet UNCTAD pekat på behovet av ett krispaket på samma summa i stöd till utvecklingsländer.

Akuta behov och långsiktig utveckling

Diakonia och våra samarbetsorganisationer fokuserar på åtgärder för att kunna finansiera hälso- och sjukvård, skolor samt andra sociala trygghetssystem. Det handlar dels om att snabbt frigöra resurser för att rädda liv, men också om åtgärder för att kunna nå utvecklingsmål på sikt.

Skriv av de fattigaste ländernas skulder för att kunna bemöta pågående kris. Redan före COVID-19 stod många utvecklingsländer inför en svår skuldkris. Som akut stödåtgärd bör skuldsatta låginkomstländer så fort som möjligt få ett moratorium, dvs betalningsstopp, på sina skuldåterbetalningar. Beräkningar visar att ett sådant moratorium för 69 låginkomstländer skulle frigöra 50 miljarder dollar de nästkommande två åren.

Förslaget har förts fram av bland annat Internationella valutafonden och Världsbanken och det behöver nu internationellt stöd. I ett gemensamt brev till nordiska ministrar uppmanar vi dem att ställa sig bakom detta. Moratoriet bör gälla bilaterala och multilaterala skulder, men även privata långivare bör ompröva sina fodringar så att de frigjorda resurserna inte går till att betala av på lån till dem.

De resurser som frigörs bör investeras i hälso- och sjukvård samt andra akuta insatser. Det är viktigt att stödpaket inte bidrar till att öka utvecklingsländers skulder. På sikt behövs ett nytt system för hur den växande skuldkrisen i utvecklingsländer ska hanteras.

Stoppa global skatteflykt för att kunna öka investeringar i sjukvård och välfärd. Skatteflykt resulterar i skatteförluster på ca 500 miljarder dollar per år runtom i världen enligt Tax Justice Network. I utvecklingsländer uppskattar Internationella valutafonden (IMF) de årliga förlusterna till runt 200 miljarder dollar, dvs långt mer än biståndet till dem. Det har vi inte råd med, särskilt inte i rådande kris. Om vi stoppar detta utflöde kan vi frigöra resurser till livsnödvändiga investeringar i hälso- och sjukvårdsystem, särskilt i länder där det saknas.

Skatteflykt drabbar alla, men människor som lever i fattigdom och marginalisering drabbas hårdast. Särskilt flickor och kvinnor drabbas av frånvaron av en fungerande välfärdsstat då de tar på sig omsorgsarbete etcetera på bekostnad av avlönat arbete eller skolgång. Den utsattheten ökar i kriser.

För att stoppa skatteflykten krävs skatteregler som är bättre anpassade till den globala och digitaliserade ekonomin, något som jag och min kollega Hanna Nelson på Oxfam Sverige skriver om i Omvärlden. Öppenhet är en nyckelfråga för att bekämpa skatteflykt men även korruption. Förslaget om att multinationella företag ska öppet redovisa sina vinster och skatter i de länder de är verksamma, är fortfarande aktuellt.

Efter finanskrisen 2008 införde EU en sådan åtgärd för banksektorn med positiva resultat. Låt denna kris leda till ännu mer transparens, något som både investerare och folkrörelser framfört behovet av. Det skulle gynna ansvarstagande företag samt små och medelstora företag som inte kan utnyttja kryphål som möjliggör skatteflykt i global skala.

Progressiva skattesystem för jämställdhet och fattigdomsbekämpning. Hur skattesystem utformas och att skatteintäkter används till välfärd är förstås lika viktigt som att öka dem. Utvecklingsländer hade redan före Covd-19 svårigheter att samla in skatter, en utmaning som kommer bli ännu tuffare med den ekonomiska kris som pandemin resulterat i. Här behövs ett nytänkande.

Alltsedan finanskrisen 2008 har många regeringar ökat momsen (VAT) på varor för att få in skatteintäkter. Sådana regressiva skatter slår hårdare mot fattiga hushåll när skatten läggs på basvaror som är svåra att undvara, och mot kvinnor som i många länder lägger en större andel av sina resurser på just sådana varor än vad män gör. I kölvattnet av COVID-19 bör regeringar utforma progressiva skattesystem, så som skatt på inkomst och kapital, som istället kan bidra till att främja jämställdhet och minska ojämlikheten.

Ökat bistånd för akuta insatser och för sociala trygghetssystem. Pandemin kommer att kräva massiva krispaket på hemmaplan och i utvecklingsländer som är ännu sämre rustade för att bemöta krisen och dess effekter. Det handlar om rädda liv och agera krockkudde mot förlusten av arbete och inkomst. Stödåtgärder bör ha ett tydligt rättighets- och genderperspektiv så de inte bidrar till att förstärka orättvisa strukturer i samhällen.

Nu är tid för givarländerna att leva upp till tidigare givna löften om att öka biståndet. Om alla givare uppfyllde åtagandet om att avsätta 0,7 procent av BNI till internationellt utvecklingssamarbete så skulle det totala biståndet öka med cirka 200 miljarder USD per år.

I den bästa av världar behövs inte bistånd för i den bästa av världar förekommer inte pandemier, fattigdom eller utsatthet. Den världen lever vi tyvärr inte i. Nu är tid för solidaritet.