Coronakrisen trycker tillbaka miljontals människor i fattigdom

Massiva krispaket kommer att krävas för att möta coronakrisen. Inte minst i utvecklingsländer som står ännu sämre rustade att möta effekterna och där behoven redan är enorma. Biståndet har en särskild roll att spela för människor som lever utanför sociala trygghetssystem, men kan inte ensamt möta utmaningarna.

Covid-19 pandemin kommer att kräva massiva krispaket på hemmaplan och i utvecklingsländer som är ännu sämre rustade för att bemöta krisen och dess effekter. Biståndet kan inte ensamt bemöta alla utmaningarna, nu krävs ett samlat stöd i form av olika åtgärder och finansieringskällor. Men biståndet har en särskilt viktig roll att fylla för att nå de människor som lever helt utanför sociala trygghetssystem. Hundratals miljoner människor förväntas tryckas tillbaka i fattigdom och behoven är enorma.

Nu är tid för givarländerna att leva upp till tidigare givna löften om att öka biståndet. FN har pekat på att det kommer att behövas ett krispaket på hela 2500 miljarder dollar i utvecklingsländer, varav 500 miljarder bör ges i gåvobistånd för akut stöd till hälsovård. Den summan motsvarar enligt UNCTAD en fjärdedel av de uteblivna biståndslöftena från givarländer det senaste decenniet.

Nya siffror från OECD:s utvecklingskommitté DAC visar att även om biståndet ökade 2019, så skedde det en minskning av biståndet som andel av givarländernas samlade bruttonationalinkomst (BNI) jämfört med året innan - från 0,31 till 0,3 procent. De flesta givarländerna är långt ifrån åtagandet om att ge 0,7 procent av BNI. Beräkningar från Development Initiatives visar att om givarna ligger kvar på 0,3 procent av BNI så beräknas biståndet minska med 14 miljarder dollar (under 2019 års nivåer) till 2020. Biståndet förväntas alltså sjunka samtidigt som behoven ökar.

Enligt den brittiska tankesmedjan ODI så bör givarländer avsätta 0,7 procent av stödpaketen de nu lanserar för eget bruk, till att ges i bistånd. Det skulle ge 30 miljarder dollar i nya pengar i stöd till utvecklingsländer.

Nu är det också viktigare än någonsin att se till att biståndet är effektivt och att det går till människor som lever i fattigdom och som drabbats särskilt hårt av krisen. Att främja jämställdhet och att se till kvinnors extra utsatta situation måste vara en självklar utgångspunkt för det stöd som ges.

Många utvecklingsländer stod inför en skuldkris redan innan pandemin bröt ut, en kris som nu riskerar förvärras. Behovet av skuldavskrivningar för att frigöra pengar till sjukvård och andra akuta insatser är därför stort. Det är nu också viktigt att biståndet inte spär på skuldkrisen. Statistiken från DAC visar att lånedelen av biståndet har ökat med nästan hela 50 procent mellan 2010 och 2018, medan gåvodelen endast ökat med 13 procent. Detta skifte är tydligast i de fattigaste länderna. Även Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF) har också gett stöd i form av lån i och med krisens utbrott. Det är oroande. Nu behövs mer gåvobistånd, inte lån.

DAC:s regler tillåter att vissa skuldavskrivningar får rapporteras som bistånd. Skuldavskrivningar uppgår i dagsläget endast till en liten andel av biståndssiffrorna. Men den delen kommer troligen att öka när fattiga länders skulder skrivs av som svar på krisen. Skuldavskrivningar behövs, men det gör även bistånd. Givare bör därför inte räkna in skuldavskrivningar i biståndssiffrorna.