En kompromiss så tunn som utspätt vatten

I Bangladesh kämpar man ännu ett år mot stora översvämningar orsakade av klimatförändringar, samtidigt som en granskning visar det vi redan anade – de svenska klimatmålen är introvert plakatpolitik. Hur kunde så många svenska politiker missa att klimatkrisen är global, undrar Diakonias generalsekreterare Lena Ingelstam.

”Jag oroar mig för att flodbankarna ska brista." Så sa Diakonias landchef Lopa Khodeja Sultana i Bangladesh när jag mötte henne på min datorskärm för ett år sedan. Jag ringde upp henne för att kolla läget eftersom landet återigen befann sig mitt i en naturkatastrof.

Under pandemisommaren 2020 drabbades 4,7 miljoner människor i Bangladesh av översvämningar efter ovanligt häftiga monsunregn. 4,7 miljoner! En fjärdedel av det enorma landet hamnade under vatten och en miljon hus förstördes. Tusentals människor omkom, och de som överlevde flydde undan vattenmassorna. Katastrofen var en av de värsta som har drabbat Bangladesh på årtionden och det var de som bodde utmed flodbankarna som påverkades mest.

Här i Sverige redovisade DN nyligen en granskning av de svenska klimatmålen som antogs av riksdagen 2017. Alla sju riksdagspartier som deltog i arbetet då var så stolta. Utredarna med Anders Wijkman i spetsen deklarerade att nu levereras ambitiösa mål – Sverige ska vara koldioxidneutralt till 2045. Tänk! Sju partier hade enats. Nu skulle det bli stora förbättringar för klimatet. Nästan alla var ju överens.

Men DN tittade noga, och det blev som vanligt när många viljor ska bli en. En kompromiss så tunn som utspätt vatten. Det är inte bara plakatpolitik. Det är dessutom introvert plakatpolitik. Sverige kommer först och resten av världen syns knappt.

Hur kunde så många av de svenska politikerna missa att klimatkrisen är global? Att Parisavtalet bygger på principen om global rättvisa, och att vi i de rika länderna därmed ska ta ett större ansvar för den globala omställningen. För mig betyder det att nationella mål och åtgärder åtminstone måste inkludera svenskarnas roll i världen.

Att ta ansvar kan till exempel betyda att räkna in den klimatpåverkan i andra länder som följer av svenskarnas konsumtion av utrikesresor, kött och prylar. Men den påverkan räknas i dagsläget inte med i Sveriges klimatmål.

Parisavtalet uttrycker så tydligt att de rika länderna ska gå före, ta globalt ledarskap. Men global rättvisa försvann nästan helt från dagordningen när de svenska klimatmålen togs fram. I förra veckan meddelade till slut klimat- och miljöminister Per Bolund att mer behöver göras ur ett globalt perspektiv och att regeringen nu planerar att uppdatera målen. Tack och lov. Det behövs verkligen mycket mer ambitiösa mål.

Den här sommaren har översvämningarna och bränderna kommit så nära. Ingen kan längre vara ovetande om den globala uppvärmningen och därmed de klimatförändringar som nu drabbar alla, men allra mest de fattiga länderna som får det värre och värre för varje monsunregn.

Åter till Lopa i Bangladesh, vi pratade igen häromdagen, i augusti 2021. Hon berättade att de kom i gång snabbt med återuppbyggnad och hjälpinsatser förra året. Vattnet sjönk tack och lov undan, men flodbankarna brast på flera ställen och ännu fler hus sköljdes bort. Nu ett år senare är det i stället översvämningarna i den sydöstra delen av landet, i det stora flyktinglägret Cox’s Bazar, som oroar. Stora områden utmed kusten ligger under vatten och över 300 000 rohingyaflyktingar är drabbade. Förutom att monsunregnen har blivit kraftigare och varar längre sprider de sig till nya områden av landet som inte tidigare drabbats. Läget har aldrig varit allvarligare än nu.

Lena Ingelstam
Generalsekreterare