Dyr och riskfylld finansiering främjas i fattiga länder

Ska vi exportera Nya Karolinska-modellen till fattiga länder? Vår nya rapport, som granskar tio så kallade OPS-projekt världen över, visar på riskerna med finansieringsmodellen. Rapporten uppmanar givarländer och institutioner, däribland Världsbanken, att sluta främja modellen som en universallösning för finansiering av vård, skola, infrastruktur i utvecklingsländer.

Inför Världsbankens årsmöte släpper Diakonia tillsammans med andra organisationer en rapport som granskar tio projekt världen över som alla bygger på samma finansieringsmodell som Nya Karolinska i Solna. Exemplen visar på allvarliga brister och på hur den offentliga sektorn i samtliga fall fått axla höga kostnader när projekten gått snett.

Nya Karolinska i Solna (NKS) är ett exempel på Offentlig Privat Samverkan (OPS), eller Public Private Partnership (PPP) som det heter på engelska. Regeringar i givarländer och institutioner som Världsbanken lyfter fram OPS-projekten som en finansieringsmodell för att nå målen i Agenda 2030. Projekten ses som ett sätt att finansiera allt från infrastruktur så som järnvägar, till service inom sjukvård och utbildning i utvecklingsländer. OPS-projekten är en del av Världsbankens strategi som syftar till att främja privatfinansiering av olika projekt för att nå utvecklingsmål. 

Samtidigt visar olika utvärderingar och vår rapport att modellen inte är en universallösning för resultat som verkar i allmänhetens intressen. Tvärtom visar de tio exemplen i vår nysläppta rapport History RePPPeated – How public private partnerships are failing på allvarliga brister.

Rapporteringen kring Nya Karolinska avslöjade allvarliga brister i hela processen med att bygga sjukhusområdet. Turerna kring NKS kom till allmänhetens kännedom genom visselblåsare och grävande journalistik. I boken ”Sjukt hus – Globala miljardsvindlerier – Från Lesotho till Nya Karolinska" (2016) beskriver journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgren fallet i detalj. Det som kanske inte är så allmänt känt i Sverige är att NKS inte är unikt och att OPS-projekt runtom i världen visar på liknande problem.

OPS-projekt behöver kanske inte alltid misslyckas, men det finns tillräckligt många bevis som pekar på risker som måste tas hänsyn till. Lite krasst kan man fråga sig om inte vi i Sverige klarar av att genomföra en välfungerande OPS, bör då denna modell ses om en lösning i fattigare länder med betydligt sämre institutionella förutsättningar att lyckas? Är det en modell vi ser som lämplig att främja genom Världsbanken och andra institutioner som en lösning för att nå utvecklingsmål?

Vår rapport visar att om svaret på den frågan inte är ett rungande nej, så bör i alla fall fakta om vad som faktiskt inte fungerar tas på allvar. Offentliga resurser är knappa i alla länder inte minst i utvecklingsländer som ofta står inför akuta och stora behov av satsningar på sjukvård etc. Och när människors rätt till hälsa och utbildning kränks, samtidigt som privata aktörer skor sig på projekt som inte lyckas bidra till att uppfylla dessa rättigheter, så underminerar det förtroendet för beslutsfattare och i förlängningen det demokratiska systemet. Vår exempelsamling är ett starkt talande bevis på varför Världsbanken och andra aktörer måste sluta med att reservationslöst främja denna modell som en lösning på utvecklingsländers behov av finansiering för vård, skola, infrastruktur.

Diakonia har tillsammans med andra civilsamhällesorganisationer rest frågan om OPS-är en lämplig modell att främja i utvecklingsländer givet de risker som projekten visat sig vara förenade med. Vi har bland annat framfört rekommendationen att Sverige inom Världsbanken bör ta upp riskerna och arbeta för att Världsbanken slutar att främja OPS för investeringar i social och ekonomisk infrastruktur så som hälsovård.

Utvecklingsländer bör istället få stöd att hitta den bästa finansieringsmodellen för att tillgodose människors rätt till hälsa, utbildning och annan social infrastruktur. OPS-projekt kan fungera, men givet de många exempel på misslyckade projekt och upphandlingar, inte minst i vårt eget land, så bör försiktighetsprincipen råda. Beslut bör följas av noggranna konsekvensanalyser av effekterna av projekten på människor som lever i fattigdom.