Rektorn vill ge barnen en bättre framtid
Hon är inte bara rektor och lärare, hon är också ett slags extramamma för skolbarnen.
– De flesta av barnens föräldrar måste jobba precis hela tiden. Så från tidig morgon är barnen med oss. De kan prata om bra eller dåliga saker hemma, de kan prata om sina känslor, ja de kan prata om allt, säger Mi Seik Khamar Chan.
Mi Seik Khamar Chan är rektor på SKHS Learning center, en skola som ligger i orten Mae Sot, i nordvästra Thailand på gränsen till Myanmar. Där får barn till migrantarbetare undervisning via Diakonias skolprojekt. Mi Seik Khamar Chan har själv migrerat från Myanmar och utbildat sig i Thailand. Hon tycker att skolan är jätteviktig – av flera skäl.
– En aspekt är att vi lär barnen burmesiska här, deras modersmål, så att de kan prata sitt språk när de återvänder till Myanmar, säger Mi Seik Khamar Chan och tillägger:
– Det thailändska språket är också viktigt, eftersom vi lever i Thailand. Men det är inte lika viktigt som vårt modersmål.
I Mae Sot bor det runt 200 000 migrantarbetare, burmeser som har lämnat sitt land. De flesta ser tiden i Thailand som något tillfälligt och i väntan på att återvända till Myanmar så jobbar de i Thailand, och barnen följer med.
Barnen kan oftast inte thailändska, och om de börjar i thailändsk skola får de inte bara svårt med det nya språket, de förlorar också mycket av sitt ursprung och sin identitet.
En annan avgörande faktor är att utbildning ger möjligheter. Många av migrantbarnens föräldrar har arbeten som är både farliga och slitsamma. Det är arbeten inom jordbruket, textilindustrin och på olika slags fabriker.
– Om barnen utbildar sig, studerar och lär sig saker får de större möjligheter och bättre jobb än sina föräldrar. Det här är nästa generation och jag hoppas att de en dag kan få det bättre än oss. Jag känner starkt för de här barnen, säger hon.
När hon sedan ska sätta ord på sina känslor så får hon tårar i ögonen och meningarna stockar sig. Mi Seik Khamar Chan lägger en hand över hjärtat, pausar lite och konstaterar sen att hon ser sig själv som en extramor till barnen.
Hon tror och hoppas att hon kan inspirera, men också guida dem i livet.
– Vi som jobbar här är lärare, mammor och vänner på en och samma gång. En del av våra barn har ingen mamma, andra har ingen pappa utan de lever med sina styvföräldrar och en del har det inte bra hemma. Men när de kommer till skolan kan de prata med oss.
Många migrantfamiljer har det svårt ekonomiskt och det är vanligt att föräldrarna vill att barnen ska börja arbeta när de fyllt 13–14 år.
– Ibland går jag hem till föräldrarna och ber dem att låta barnen gå i skolan i stället för att jobba, säger Mi Seik Khamar Chan med ett leende.
Hon ser också hur skolan har en fostrande funktion och kan leda unga på rätt väg i livet. Utan utbildning finns det en risk för att barnen börjar göra ”fel” saker som att stjäla eller arbeta inom farliga och illegala områden.
– Det kan leda till konflikter mellan thailändare och burmeser, säger Mi Seik Khamar Chan.
Även om hon är rektor så undervisar hon också. Framför allt i matte och engelska. Matte är hennes favoritämne, det hon tyckte om att ägna sig åt som barn. Men hon gillar även engelska.
– Jag pratar inte så bra engelska, men jag kan lära barnen grammatik och att skriva och läsa. Det tror jag är bra för dem i framtiden.
På frågan om hon själv kommer att återvända till Myanmar i framtiden, tvekar Mi Seik Khamar Chan lite.
– Att jag fått rollen som en andra mamma gör att jag vill stanna i Thailand, trots att jag har familj i Myanmar. Jag känner att jag gör ett viktigt arbete här i Thailand, och att jag borde stanna här och fortsätta det arbetet.
