Lär känna Tori från Diakonias cykelprojekt

Går det att bygga jämställdhet med en cykel? Diakonias cykelprojekt i Bangladesh har bevisat att det är möjligt. Tori är en av tjejerna som fått lära sig cykla. Nu är hon en förebild för yngre tjejer.

Hon heter Sultana men alla kallar henne Tori. Hon är på många sätt en alldeles vanlig tonåring. På samma gång självsäker och blyg, skrattig och allvarlig. Hon bor i ett litet hus av korrugerad plåt tillsammans med sin mormor och två småsyskon. Runt samma gård bor också Toris morbror, hans fru och deras barn – Toris kusiner. Hennes föräldrar bor och arbetar i Dhaka eftersom arbetsmöjligheterna i den lilla byn är få. Och även om det bara är drygt tio mil mellan byn och huvudstaden tar det många timmar att färdas på de gropiga och skumpiga vägarna. Det är långt mellan besöken och Tori berättar att hon saknar föräldrarna mycket.

Men hennes hela kroppsspråk förändras när vi börjar prata om cykling. Ögonen glittrar och skrattet bubblar när Tori berättar vad Dakonias cykelprojekt har gett henne.

Vi sitter under ett träd på den dammiga skolgården utanför Toris skola. Det är en varm dag och luften är fuktig. Tori skrattar och pratar på smattrande snabb bengali. Tolken har fullt sjå att hinna med att översätta. Tori berättar för oss om sina framtidsplaner

– Jag vill bli journalist! Jag gillar att prata med människor och lyssna när andra berättar. Jag skulle vilja resa till andra länder, lära mig om andra människor.

I svenska öron kan det här låta som vardagsmat. Att planera för sin framtid, utbilda sig, få ett jobb. Men för en tonårig tjej i Bangladesh är det långt ifrån självklart. En femtedel av alla tjejer gifts bort innan de fyllt 15 år. Och då blir hushållssysslor, hemmet och familjen högsta prioritet istället för utbildning och yrkesliv.

Men Tori vet vad hon vill. Hon nickar mot vår fotograf Gustav och hans stora kamera.

– Jag skulle gärna vilja testa den där. När jag blir journalist måste jag ju kunna ta bilder.

Kameran smattrar och när vi efteråt går igenom bilderna ser vi alltifrån poserande tonårskillar till blommande träd. Och himmel, massor av bilder på den blå himlen.

Tori lämnar lite motvilligt tillbaka kameran till Gustav. Jag kommer på mig själv med att önska att det inte ska dröja alltför länge tills nästa gång Tori får hantera en kamera.

Det är tydligt att cykelprojektet är så mycket mer än en cykelskola för tjejer. Det är en chans att bryta trånga normer, det innebär ökad kunskap om mänskliga rättigheter och, kanske viktigast av allt, det ger de här tonårstjejerna självförtroende.