Diakonia - Människor som förändrar världen

Tio år efter finanskrisen - risk för ny smäll

Tio år har gått sedan Lehman Brothers fall i USA och det som eskalerade till en global finanskris. Denna kris slog olika hårt i olika delar av världen. Klart är att högsta priset för krisen betalades av enskilda människor medan bankerna, som var ”för stora för att falla”, räddades med offentligt kapital. Tio år senare är risken för en ny kris påtaglig.

2018-09-19

Utvecklingsländer, som inte var delaktiga i att skapa krisen, drabbades av ekonomisk tillbakagång och minskade möjligheter att utrota fattigdomen. Tio är senare risken för en ny kris påtaglig. Det är dags för reformer för ett mer ansvarsfullt finansiellt system som inte bygger på ohållbart risktagande för kortsiktig vinstmaximering. Vi behöver modiga och kunniga beslutsfattare och andra aktörer i samhället som samarbetar för ett finansiellt system som bidrar till en rättvis och hållbar utveckling.

Krisens orsaker

När den amerikanska banken Lehman Brothers kollapsade den 15:e september 2008 fick det ringar på vattnet i hela världen. Krisens orsaker har i efterhand beskrivits av experter, men när krisen var ett faktum blev experter och beslutsfattare tagna på sängen. Krisen belyste bristen på insyn i en oreglerad finanssektor som skapat komplicerade finansiella instrument och ägnat sig åt vårdslöst risktagande i jakt på kortsiktig vinst.

Att det var en bostadsbubbla som sprack i USA är kanske väl känt, men de strukturella problem som låg bakom krisen och sambanden däremellan är inte lika kända. Eurodad beskriver tre orsaker till krisen 2008:

  1. Ohållbara lån och ökade klyftor: När lönerna stagnerade i USA ökade människor sin skuldsättning till en nivå som inte var hållbar. Bankerna, som sökte investeringsmöjligheter i jakten på vinst, underlättade skuldsättningen genom lockräntor och så kallade subprimelån. När räntan steg och huspriserna sjönk satt människor fast i en ohållbar situation. Bubblan sprack och smällen spreds till hela ekonomin p ga det sätt som bankerna paketerat lånen på. Parallellt med detta koncenterades kapitalet i händerna på ett fåtal och klyftorna ökade i samhället.
  2. Privatisering och kostnader för hushåll: När staten inte levererar välfärd i form av utbildning, sjukvård och annan service så måste människor betala ur egen ficka för privata alternativ. Det bidrog också till skuldsättning. 
  3. En oreglerad finanssektor: Avregleringen av finansmarknadens hade pågått under en längre tid i USA vilket gjorde det fritt fram för bankerna att uppfinna nya finansiella produkter som resulterade i en ohållbar utlåning. Riskerna togs inte på allvar och när krisen slog till visade det sig att instrumenten i många fall var luftslott av fiktivt kapital. Efter krisen infördes viss reglering, men experter pekar på en oroande utveckling - att dessa regleringar nu avskaffas av Trump-administrationen.

Människor betalade högsta priset

När Lehman Brothers kollapsade och fler storbanker riskerade konkurs gick regeringar in med stödkapital. I korthet var det människor, via de gemensamma offentliga finanserna, som betalade för stödet och garantierna som räddade bankerna. Privat skuld blev till offentlig skuld. I EU har skuldbördorna ökat kraftigt sedan finanskrisen.

Krisen som startade i den finansiella sektorn har påverkat ekonomin i stort och därmed livsvillkoren för många människor runtom i världen. I kölvattnet av krisen har regeringar infört åtstramningar i de offentliga utgifterna. Ett exempel på finankrisens effekter är enligtInternationella arbetsorganisationen ILO att  61 miljoner människor förlorat sina jobb sedan 2008. Detta tillsammans med ökade inkomstklyftor är en grogrund för sociala spänningar i samhället. 

Svårare bekämpa fattigdom

Människor som lever i fattigdom är extra sårbara för kriser, vare sig det handlar om effekter av klimat eller finanskriser. Utvecklingsländer var inte med och skapade finanskrisen 2008 men drabbades av den, samtidigt som de ofta saknade möjligheterna att motverka dess negativa effekter. Detta dokumenterades i den så kallade Stiglitz rapporten 2009 som också föreslog en rad reformer av det globala finansiella systemet. En rapport från UNCTAD från 2010 visade exempelvis hur afrikanska länder drabbades av finanskrisen och krisens negativa inverkan på möjligheter att bekämpa fattigdomen.

Skuldkris och risken för en ny finanskris

De åtgärder som regeringar vidtog efter finanskrisen 2008 har varit marginella och har inte undanröjt hotet om en ny kris. Stresstester visar att vi inte är ur fara, att det kan hända igen, kanske med start i Kina denna gång.

Ohållbara skulder triggade krisen då, och nu är de globala skulderna rekordhöga vilket är en källa till oro. Enligt Internationella Valutafonden (IMF) har den samlade globala skuldbördan nått rekordsiffran 164 tusen miljarder dollar (2016), vilket motsvarar 225 procent av den globala bruttonationalprodukten.  Skulderna har ökat i rika industriländer såväl som i fattigare länder, i den offentliga sektorn såväl som i den privata. 

I utvecklingsländer är läget mycket oroande. Bara en av fem låginkomstländer löper en liten risk för en ny skuldkris enligt IMF. Det betyder att de positiva effekterna av de skuldavskrivningar som genomförts bland annat tack var den så kallade ”Jubel 2000 rörelsen - som Diakonia var del av inför millennieskiftet - nu riskerar gå om intet.  En orsak till att skulderna eskalerat är det spekulativa kapitalinflöde som skett i dessa länder, och som inte bidragit till en hållbar ekonomisk utveckling. När utvecklingsländer tvingas använda en stor del av statsbudgeten till att betala av lån underminerar det möjligheten att investera i social välfärd.

Reformer är nödvändiga

Listan på reformer för ett mer ansvarsfullt finansiellt system kan göras lång. En del av de åtgärder som krävs har inte direkt med finanskriser att göra, men är nödvändiga om vi ska få en finanssektor som arbetar för en hållbar och rättvis utveckling.

Mekanismer för skuldavskrivning: En viktig fråga är att få till en rättvis mekanism på global nivå för att skriva av ohållbara och illegitima skulder. Diakonias partner Eurodad har i många år arbetat med denna fråga. Det handlar givetvis om ansvarsfull låntagning, men även att få till ett ansvarfullt agerande från långivare, samt att sätta stopp för så kallade gamfonder som gör vinster på länders ohållbara skulder.

En finansiell sektor för en hållbar utveckling: En annan viktig fråga är att driva på investerare så att de blir en del av lösningen, snarare än problemet. Inom Fair Finance Guide arbetar Diakonia för en rad förslag på vad de privata storbankerna bör göra för att ta sitt ansvar för bland annat mänskliga rättigheter, klimatfrågor, korruption och transparens.

Åtgärder mot global kapital- och skatteflykt: Att åtgärder krävs mot global kapital- och skatteflykt blev högst påtagligt efter finankrisen som satte press på de offentliga finanserna. Det är absurt att vi ser neddragningar i välfärdssystem runtom i världen samtidigt som kapital ”försvinner” med hjälp av anonyma företagstrukturer och slutna skatteparadis.  Detta drabbar alla länder men när skatteintäkter uteblir drabbar det människor som lever fattigdom i hårdast, inte minst kvinnor som utgör en majoritet av världens fattiga. Diakonia arbetar för politiska åtgärder för att motverka global skatteflykt

Om dessa reformer handlade inte den svenska valrörelsen. Vi behöver modiga politiker som orkar se de komplexa strukturer som en finanskris belyser, som har kunskap att förstå den finansiella sektorn och vidta de reformer som krävs för att förhindra en ny kris. För det har inte vi råd med.