Tiden rinner ut – Sverige måste göra mer för hållbarhetsmålen

Regeringen säger sig ha höga ambitioner för hållbarhet, ändå är de fortsatt försiktiga när det gäller bindande regler för svenska företag att följa mänskliga rättigheter. Diakonias Åsa Beckius kommenterar den nya plattformen för internationellt hållbart företagande och tycker att Sverige kan bättre.

I regeringens nya plattform för internationellt hållbart företagande är handelspolitiken en del av lösningen på de stora globala utmaningar som världens länder står inför. Med internationella investeringar ska svenska företag kunna bidra till kampen mot korruption, bristande demokrati och klimatförändringar. Tillsammans med exportstrategin utgör den grunden i regeringens politik för ett hållbart svenskt exportfrämjande och näringsliv.

Den 30 januari presenterade utrikeshandelsminister Anna Hallberg tillsammans med CSR-ambassadör Pär Ahlberger den uppdaterade plattform i ett fullsatt rum på Utrikesddepartementet. År 2013 presenterade regeringen en första plattform för hållbart företagande. Den följdes 2015 av en skrivelse till riksdagen Politik för hållbart företagande (2015/16:69). Samma år beslutade regeringen om Handlingsplan för företagande och mänskliga rättigheter (UD2015/3494/IH). Regeringen säger sig ha en hög ambition för hållbarhet, också som en konkurrensfaktor för svenskt näringsliv och menar även att man uttryckt tydliga förväntningar på svenska företag att agera hållbart. Plattformen innehåller flera viktiga och positiva komponenter, som en feministisk handelspolitik, och ambition om kontinuerlig dialog med civilsamhället och andra intressenter.

Så vilka är de största utmaningarna på hållbarhetsområdet? Vid lanseringen var en panel av hållbarhetschefer, fackliga företrädare och en röst från civilsamhället eniga om att många utmaningar kvarstår och att lösningarna många gånger ligger i samverkan mellan aktörer. Diakonia håller med om den iakttagelsen och vi har i många år verkat i dialog med både företag och politiker, utbildat och lyft hållbarhetsfrågor i debatten, alltid med avstamp i den verklighet våra drygt 350 lokala partnerorganisationer runt om i världen vittnar om. Med bara tio år kvar till 2030 kräver hållbarhetsmålen inte bara ”best practice” utan även ”next practice” - som en VD uttryckte det – och tiden rinner ut.

Diakonia menar att mänskliga rättigheter är en central del för uppfyllandet av hållbarhetsmålen och klimatomställningen. Vi måste alla känna en ”sense of urgency” för en omställning till ett hållbart samhälle, men i en ”fast transition” får vi inte tappa vikten av en ”just transition” där exempelvis jakten på mineraler för elektrifiering inte försämrar en redan svår situation för många påverkade av gruvnäringen.

En annan utmaning kan ligga i självbilden att svenska företag i allmänhet har en hög kunskap kring risker och redan agerar hållbart i förhållande till andra länder. Delvis sant men det kan också vara en självbedräglig uppfattning. Kunskapen om mänskliga rättigheter i förhållande till företag har ökat, men vi ser fortfarande att den praktiska implementeringen släpar efter och noterar en liten förändring för människor i globala leverantörsled. Diakonias granskning ihop med Amnesty och Fair Action från 2019 visade att många svenska företag som agerar på högriskmarknader har en policy kring mänskliga rättigheter men oroande få kan koppla den till riskanalysen, och väldigt få gör en så kallad human rights due diligence. Resultaten från Corporate Human Rights Benchmarks granskning 2019 visar att majoriteten av de 200 börsnoterade företagen från olika länder som bedömts i sektorer med hög risk misslyckas med att visa respekt för mänskliga rättigheter. Nästan hälften (49%) av företagen uppfyllde inga due diligence-indikatorer alls. En långvarig brist på framsteg från många företag med låga poäng har lett till uppmaningar på obligatorisk human rights due diligence - HRDD, särskilt i Europa. Investor Alliance for Human Rights med över 70 investerare har bland annat för fram krav på sådana åtgärder.

Enligt FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter är det statens ansvar att skydda mänskliga rättigheter, genom frivilliga men också bindande åtaganden för företag. Ett växande antal länder i Europa har, eller ser över, möjligheten för en bindande HRDD. Diskussionen har även tagit fart inom EU. Flera års påverkansarbete från civila samhället och en påtalan av ett ”governance gap” har möjligen fört upp frågan på radarn. I regeringens plattform uttrycks en försiktig hållning till lagstiftning - man vill vänta och se, och önskar mer underlag. Det duger inte från en regering som menar sig ha höga ambitioner på hållbarhetsområdet. Sverige bör ha en tydlig strategi för hur frågan ska drivas på EU-nivå, förbereda en flerpartsdiskussion med fack, civilsamhälle och företag om hur en svensk lagstiftning (genom ett EU-direktiv eller nationell utredning) kan och bör se ut. En proaktiv hållning är det vi förväntar oss. Tydliga rekommendationer har förts fram i både statskontorets utredning från 2017 och Agenda 2030-delegationens slutbetänkande. Diskussioner och lagförslag finns som sagt redan i flera av våra grannländer, Sverige har halkat efter.