Diakonia - Människor som förändrar världen

Riskerna med biståndssatsningar i den privata sektorn

Swedfunds investeringar i en etiopisk leverantörsfabrik till klädföretaget H&M har ifrågasatts i media med anledning av sömmerskornas låga löner. Investeringarna är ett av flera exempel på biståndssatsningar i samarbete med den privata sektorn. Det är ett snårigt område med många fallgropar. Här reder Diakonias Penny Davies ut några av riskerna.

2018-03-05

Strandade förhandlingar

Statligt ägda Swedfund har bemött kritiken mot investeringarna i Etiopien att de “driver på utvecklingen av anständiga arbetsvillkor i Etiopiens textilindustri”. Men det finns stora meningsskiljaktigheter kring denna typ av bistånd. december strandade förhandlingarna inom OECD:s biståndsorganisation DAC om nya privatsektorinstrument. 

 Vad är privatsektorinstrument?

Privatsektorinstrument innebär att lån eller garantier erbjuds till, eller att en aktieinvestering görs i, privata företag verksamma i biståndsländer. Detta är inget nytt men har hittills använts i begränsad skala i biståndet. De reformer som diskuteras inom DAC banar nu vägen för en mycket större satsning på denna typ av bistånd. Organisationen Eurodad har kallat det för "en av de största reformerna inom biståndet de senaste decennierna". Eftersom diskussionen är mycket teknisk, så har den politiska diskussionen om vad detta innebär till viss del uteblivit.

Syftet med instrumenten är att maximera biståndets nytta genom att offentliga medel frigör privat kapital för att uppnå biståndets mål. På engelska kallas det "blending" när bistånd blandas med privata medel, och "leveraging" när biståndet agerar katalysator för privata investeringar. Att privata investeringar behövs om vi ska uppnå de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 står klart. Frågan är hur biståndet, som är knappa offentliga resurser, bäst ska användas.

Vad är nästa steg?

När givarländer träffades på högnivåmötet i DAC i oktober förra året nåddes ingen enighet, vilket visar att privatsektorbiståndet är en het potatis. Frågan har diskuterats sedan 2014. Utkomsten av högnivåmötet blev istället en kompromiss och frågan om hur privatsektorinstrumenten ska implementeras sköts på framtiden. Det betyder att det finns flera frågetecken kring hur riskerna med denna typ av bistånd ska hanteras. Det handlar bland anant om bristande öppenhet, negativa effekter på mänskliga rättigheter och bristande koppling till demokratiskt framtagna utvecklingsplaner.

Risker och farhågor

Diakonia har tillsammans med en koalition av civilsamhällesorganisationer pekat på risker med privatsektorinstrument och fört fram konkreta förslag på viktiga byggstenar för att denna typ av bistånd, likt annat bistånd, ska gynna människor som lever i fattigdom. I en artikel från januari pekar Eurodad  på fler risker. Två av dem är:

Risken för en ökning av bundet bistånd
Givarländerna har gjort flera gemensamma åtaganden för att avbinda biståndet sedan 2001. Bistånd som binds till köp av varor eller tjänster från företag i givarländerna innebär merkostnader på mellan 15-30 procent för mottagarna. Sammantaget är 17 procent av det samlade biståndet bundet enligt senaste DAC-siffrorna (2016).

Utöver det är en stor del av biståndet "informellt bundet". Siffror visar  att en stor del av biståndskontrakten har gått till företag i givarländer (46 procent jämfört med fyra till företag i utvecklingsländer). Sverige tillhör länderna som i stort avbundit biståndet. Men när givarländer alltmer satsar på att få in den privata sektorn ökar riskerna med att biståndet binds till företag i de egna länderna, direkt eller indirekt.

Svårigheten att mäta mervärde
Det finns inget gemensamt sätt att mäta att biståndet verkligen går till något som inte skulle skett ändå genom privata investeringar, det som kallas "additionaliteten" av privatsektorbistånd. En Eurodadrapport visar att givare alltför lättvindigt gör antaganden om biståndets mervärde när det agerar katalysator för privatsektorinvesteringar.

Denna typ av insatser kan förstås ha en positiv effekt, men det är viktigt att utgå från de önskvärda utvecklingsresultaten för att sedan bestämma vilken typ av bistånd som ger bäst utdelning. Utvärderingar av olika typer av givarstöd till den privatsektorn är hittills begränsade, så det behövs bättre beslutsunderlag.

Var står Sverige?

I ett svar till Diakonia framför statssekreterare Ulrika Modéer att Sverige "agerar för att näringslivet bidrar till utvecklingssamarbetets mål på bästa sätt. Likaså när Sverige utvecklar det egna samarbetet med näringslivet." Vidare slår hon fast att "det nya regelverket för vad som ska räknas som bistånd måste säkerställa att biståndet verkligen är additionellt." Det är positivt. Men faktum kvarstår att DAC-förhandlingarna strandat på grund av bristande samsyn om viktigt principer i biståndet. Här är det viktigt att Sverige bygger allianser med likasinnade, inte minst med människor och lokala entreprenörer i samarbetsländerna.

Löner på två kronor i timmen hos H&M

När det gäller Sveriges egna bistånd, så väcker Swedfund samarbetet med H&M en rad frågor. Är detta projekt det som bäst gynnar människor på plats? Att H&M gynnas står klart. Projektet avser skapa arbete för kvinnor, men i en sektor som pekats ut för extremt låga löner och oanständiga arbetsvillkor. Det är därför legitimt att ställa frågan hur projektet undviker att bidra till eller legitimera denna typ av arbetsvillkor.

En viktig fråga är hur projektet kommer att utvärderas. Bristen på framsteg hittills när det gäller att förbättra de låga lönerna i H&M:s liknande leverantörsfabriker har Fair Action pekat på. Löner på två kronor i timmen i en etiopisk leverantörsfabrik har fått Nordea att pausa alla nyinvesteringar i H&M. Oberoende utvärderingar och noga uppföljning är extremt viktigt, och framförallt att de kvinnor som insatserna är tänkta att gynnas har möjlighet att framföra sina röster. Något som är extra utmanande i den kontext som projektet ska verka i.