Diakonia - Människor som förändrar världen

Dyra och riskfyllda finansieringsmodeller främjas i fattiga länder

Ska vi exportera Nya Karolinska-modellen till fattiga länder? Vår nya rapport, som granskar tio så kallade OPS-projekt världen över, visar på riskerna med finansieringsmodellen. Rapporten uppmanar givarländer och institutioner, däribland Världsbanken, att sluta främja modellen som en universallösning för finansiering av vård, skola, infrastruktur i utvecklingsländer.

2018-10-11

Inför Världsbankens årsmöte släpper Diakonia tillsammans med andra organisationer en rapport som granskar tio projekt världen över som alla bygger på samma finansieringsmodell som Nya Karolinska i Solna. Exemplen visar på allvarliga brister och på hur den offentliga sektorn i samtliga fall fått axla höga kostnader när projekten gått snett.

Ökat fokus på Offentlig Privat Samverkan (OPS)

Nya Karolinska i Solna (NKS) är ett exempel på Offentlig Privat Samverkan (OPS), eller Public Private Partnership (PPP) som det heter på engelska. Regeringar i givarländer och institutioner som Världsbanken lyfter fram OPS-projekten som en finansieringsmodell för att nå målen i Agenda 2030. Projekten ses som ett sätt att finansiera allt från infrastruktur så som järnvägar, till service inom sjukvård och utbildning i utvecklingsländer. OPS-projekten är en del av Världsbankens strategi som syftar till att främja privatfinansiering av olika projekt för att nå utvecklingsmål. 

Samtidigt visar olika utvärderingar och vår rapport att modellen inte är en universallösning för resultat som verkar i allmänhetens intressen. Tvärtom visar de tio exemplen i vår nysläppta rapport History RePPPeated – How public private partnerships are failing på allvarliga brister.

Nya Karolinska i Solna – ett av flera andra avskräckande exempel

Rapporteringen kring Nya Karolinska avslöjade allvarliga brister i hela processen med att bygga sjukhusområdet. Turerna kring NKS kom till allmänhetens kännedom genom visselblåsare och grävande journalistik. I boken ”Sjukt hus – Globala miljardsvindlerier – Från Lesotho till Nya Karolinska" (2016) beskriver journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgren fallet i detalj. Det som kanske inte är så allmänt känt i Sverige är att NKS inte är unikt och att OPS-projekt runtom i världen visar på liknande problem.

De mest allvarliga problemen med OPS-projekt

De tio projekten i vår rapport kommer från olika sektorer och spänner över rika länder såväl som utvecklingsländer. Samtliga har resulterat i höga kostnader som fått axlas av den offentliga sektorn. Detta har därmed drabbat medborgarna. Riskerna är större för den offentliga än för den privata sektorn eftersom det är den som fått bära kostnader när saker gått snett. I Lesotho har exempelvis byggandet av ett sjukhus eskalerat till att sluka mellan 40-50 procent av landets årliga hälsobudget. Dessutom:

I nio av tio fall har insynen varit bristfällig och människor som berörts lokalt har inte konsulterats eller informerats.

I hälften av de tio fallen har projekten haft negativ inverkan på människor som lever i fattigdom och bidragit till ökade klyftor i samhället. Exempelvis så har ett OPS-projekt i Jakarta i Indonesien, som påbörjades redan i slutet på 90-talet, inte levt upp till löftet om rent dricksvatten till människor medan privata företag som deltagit har gått med vinst.

Tre av projekten har resulterat i allvarliga negativa sociala och miljömässiga effekter

Exemplen visar hur svårt det är att förhandla och sedan implementera ett OPS-projekt och att det krävs mycket hög kapacitet för att projekten ska leverera i tid, inom budget och ge resultat som faktiskt gynnar människor som det var tänkt.

Är OPS-modellen lämplig?

OPS-projekt behöver kanske inte alltid misslyckas, men det finns tillräckligt många bevis som pekar på risker som måste tas hänsyn till. Lite krasst kan man fråga sig om inte vi i Sverige klarar av att genomföra en välfungerande OPS, bör då denna modell ses om en lösning i fattigare länder med betydligt sämre institutionella förutsättningar att lyckas? Är det en modell vi ser som lämplig att främja genom Världsbanken och andra institutioner som en lösning för att nå utvecklingsmål?

Vår rapport visar att om svaret på den frågan inte är ett rungande nej, så bör i alla fall fakta om vad som faktiskt inte fungerar tas på allvar. Offentliga resurser är knappa i alla länder inte minst i utvecklingsländer som ofta står inför akuta och stora behov av satsningar på sjukvård etc. Och när människors rätt till hälsa och utbildning kränks, samtidigt som privata aktörer skor sig på projekt som inte lyckas bidra till att uppfylla dessa rättigheter, så underminerar det förtroendet för beslutsfattare och i förlängningen det demokratiska systemet. Vår exempelsamling är ett starkt talande bevis på varför Världsbanken och andra aktörer måste sluta med att reservationslöst främja denna modell som en lösning på utvecklingsländers behov av finansiering för vård, skola, infrastruktur.