Diakonias
årsberättelse
2025

Årskrönika av Mattias Brunander och Pether Nordin

I den djupaste förtvivlan spirar hoppet

Det är tungt nu. Vi är många som känner så. Det gör nog alla som på något sätt engagerar sig för rättvisa, mänskliga rättigheter, fred och jämställdhet. Den negativa utvecklingen som vi har sett under flera år har fortsatt och förvärrats under det senaste året. Lögner och förtal premieras och den starkes rätt, oärlighet och girighet trumfar, eller i alla fall utmanar, en regelbaserad världsordning. Det är tungt att se.
Mycket av retoriken har det senaste året styrts från USA, där Trump eldar på rasism och främlingsfientlighet, stänger USAID och startar ”fredsprojekt”, som i själva verket syftar till att öka hans egen och amerikanska företags makt och rikedom.
I Sverige har vi haft en regering som monterar ner biståndet till världens fattigaste och mest utsatta människor, samtidigt som de kastar ut välintegrerade immigranter ur landet och låter klyftorna mellan rika och fattiga öka.

I Europa fortsätter kriget i Ukraina och runt om i världen dånar vapenskramlet allt ljudligare. Ett par månader in i 2026 attackerade USA och Israel Iran, med förödande konsekvenser.
Kriget i Sudan har drivit miljoner människor på flykt. I Myanmar och Nicaragua förvärras förtrycket och i Gaza fortsätter lidandet, trots den efterlängtade ”vapenvilan” som infördes mot slutet av 2025. Ovanpå allt detta blir effekterna av klimatförändringarna allt tydligare.
Det saknas inte dystra och skrämmande rapporter från världen. Det globala tonläget är verkligen inte särskilt positivt.

Men ändå – och det här gör oss så förundrade – mitt i den djupaste förtvivlan spirar hoppet. För vi ser att människor som lever i utsatthet, under hot, förtryck och i fattigdom inte kan vänta. I Sverige och runt om i världen ser vi hur människor som har fått nog reser sig och kräver förändring. Organiserar sig. Söker vägar att skapa ett bättre samhälle. Står upp och ropar ut sin kritik mot makthavares omänskliga beslut. Inte bara i frågor som rör dem själva och den egna framtiden. Varje dag ser vi och våra kolleger på Diakonia hur människor engagerar sig av kärlek till sin nästa. Beredda att kämpa, både i det stora och det lilla, för dem som har det svårt.
Och vi ser att det faktiskt har effekt. När människor går samman och kräver förändring – då kan samhällen transformeras. Ibland går det fort, men oftast krävs många år av enträgen kamp.

Vi, om någon, vet att långsiktigt arbete ger resultat. Nu, 2026, fyller vi 60 år, så vi har en del kunskap och erfarenhet i ryggen.
Berättelsen om Diakonia började redan 1966 när Indien drabbades av en svår svältkatastrof. När nyheterna nådde Sverige ville många bidra och frikyrkorna gick samman i en insamlingskampanj. ”Frikyrkan hjälper” blev fröet som skulle gro och växa, och som idag är Equmeniakyrkans och Svenska Alliansmissionens biståndsorganisation Diakonia. Redan tidigt stod det klart för oss att katastrofinsatser kan vara livsavgörande, men också att nödhjälp inte är tillräckligt. Med strategiskt, långsiktigt bistånd kan vi förebygga och mildra katastrofer. Och vi upptäckte snabbt att allt utvecklingsarbete ger bäst resultat när de som på riktigt känner verkligheten, människorna på plats, är med och fattar de viktiga besluten. För vi vet att människor i utsatthet själva vet bäst vad de behöver. Tidigt valde vi att samarbeta med, och stärka, lokala organisationer, i stället för att driva egna projekt. Vi vill inte riskera att bygga upp parallella strukturer eller bidra med stöd som inte behövs eller som inte fungerar.

För oss är vårt ursprung och våra värderingar viktiga. Diakonia har fötts ur en strävan efter rättvisa och ur kyrkornas egen frihetskamp. Rösten för rättvisa går som en röd tråd genom Bibeln, och den vägleder oss i vårt arbete. Vi har vår historia, våra erfarenheter och teologin med oss när vi i dag arbetar för mänskliga rättigheter, för en rättvis, jämställd och hållbar värld.

När vi pratar om bistånd tänker kanske många bara på det ekonomiska stödet som vi ger våra samarbetsorganisationer, och det är viktigt. Men relationen i sig är också viktig, att vi finns där, att vi tillsammans arbetar för förändring av politiska, ekonomiska, sociala och kulturella strukturer som håller människor kvar i fattigdom och förtryck. Och för alla människors rätt att leva ett värdigt liv. För oss står solidaritet, rättvisa och mod i centrum. Och våra samarbetsorganisationer ska veta att vi är en allierad att lita på.
I 60 år har vi funnits. 60 år! Vi önskar förstås att vi inte skulle behöva finnas alls. Samtidigt ska vi passa på att påminna oss om allt som har hänt under våra 60 år. För även om världen ser mörk ut idag, så är det väldigt mycket som har blivit bättre sedan 1966. Vi har sett att det går att påverka samhällsutvecklingen. Vi vet att det är människor som förändrar världen.

Ibland behöver vi titta tillbaka och faktiskt glädjas åt de framsteg som har gjorts. För även om det är mörkt nu så har världen blivit mer jämställd och fattigdomen har minskat. 1981 levde mer än fyra av tio människor i världen i fattigdom, fyrtio år senare levde mindre än en av tio i fattigdom. Mellan 2000 och 2022 halverades barnadödligheten. När FN:s viktiga kvinnokonferens hölls i Peking för 30 år sedan var det bara 12 länder i världen som hade lagar mot könsbaserat våld. Idag finns sådan lagstiftning i 193 länder och i över 100 länder har poliser utbildats i att bemöta våldsutsatta kvinnor.
Det har inte skett automatiskt. Det har varit modiga människor som har drivit på, politiska beslut som har fattats och ekonomiska satsningar som har gjorts. Och det arbetet fortsätter, som en flämtande låga, ett ljus i mörkret, även när omvärlden känns nattsvart. Under året har vi sett så många exempel på det.

Som i Zimbabwe, där vi på nära håll fick vi se hur ett strategiskt och genomgripande arbete på lokal nivå har lett till att planer och budgetar för att öka jämställdheten har blivit en självklarhet för medborgare och lokala beslutsfattare. Kvinnor och unga har fått mer inflytande över politiken och antalet kvinnor på valbar plats har ökat. Dessutom drivs fler företag idag av kvinnor. Och runt om i samhället (till och med på sopbilarna!) finns viktig information om könsbaserat våld och hur den som drabbas kan få hjälp.
I Gaza har 1200 barn fått gå i vår samarbetsorganisation Tamerinstitutets skolor och fått betyg i bland annat matematik och arabiska. På så sätt har de sluppit att sätta hela livet på paus. Barn som har förlorat sina föräldrar, skadats i kriget eller har funktionsnedsättingar har prioriterats. Tamerinstitutet har också gett psykosocialt stöd till barn, ordnat sagostunder, kreativ lek, musik och dans, både i Gaza och på Västbanken där våldet ytterligare har eskalerat under det senaste året.

I Sverige har engagemanget för barnen i Gaza varit stort. Diakonia deltog tillsammans med flera andra organisationer i demonstrationer och manifestationer med krav på att våra svenska politiker skulle agera. I församlingar runt om i landet har människor visat sitt stöd för barnen i Gaza.
Det är alltid så fint och inspirerande att besöka våra församlingar. Att möta det fantastiska drivet, all kunskap och alla initiativ som tas. Under året har det varit barnmarknad i Fiskebäck, konsert i Alingsås, valborgsinsamling på Bohus-Björkö, och det är bara några få exempel på allt fantastiskt arbete som görs. Dessutom finns ju alla second hand-butiker, som bidrar till Diakonias viktiga arbete.
Det är också fint att träffa alla givare som ekonomiskt stödjer Diakonias verksamhet. Utan er hade vårt arbete inte varit möjligt. Därför vill vi rikta ett särskilt tack till er.

I Colombia, där våldet åter har ökat, anordnade människorättsförsvarare i Diakonias samarbetsorganisationer en kulturfestival med 200 barn och unga från hela den krigsdrabbade Cauca-regionen. Genom musik, dans och konst delade de med sig av sina erfarenheter, samlade kraft och stöttade varandra.
I Peru höll vårt regionala feministiska nätverk, Programa Paridad, ett möte med deltagare från tio länder i Latinamerika. I fokus för mötet stod krav på politiska rättigheter och kvinnors demokratiska deltagande. Att få träffas, få stöd och lära av varandra är särskilt viktigt i länder där kvinnor lever i otrygghet och där många kvinnor mördas just för att de är kvinnor.
I Libanon lever många kvinnor i konservativa miljöer. Att få kännedom om sina rättigheter och att få träffa andra i samma situation kan vara revolutionerande. Till exempel kan det handla om kvinnor som börjat samtala med sina män om att obetalt jobb i hemmet inte ska tas för givet. En grupp kvinnor berättade skrattande om männens förvånade ansiktsuttryck när de började prata om könsroller. En viktig start för att nå mer jämlikhet.

I Kambodja gick den demokratiska utvecklingen länge åt rätt håll, tills den på allvar hotade landets mäktiga intressen och korrupta politiker. Då har det gällt att hänga kvar och försvara de framsteg som har gjorts. Svenskt bistånd och Diakonia har varit oerhört viktiga i hela den här processen, så det var med stor sorg vi under året kände oss tvungna att stänga vår verksamhet i Kambodja. Eftersom regeringen avvecklade stödet från Sverige, och våra totala intäkter förväntas minska med 35 procent på två år, hade vi inte råd att vara kvar. Nu lämnas lokala demokratirörelser ensamma och oron inför framtiden växer.
Även i Bangladesh har vi tvingats avsluta arbetet efter många år av fantastiska resultat. Stora behov kvarstår, vilket gör det så smärtsamt. I många länder har vi varit en självklar del av samhällsutvecklingen och det civila samhället under flera decennier. I Bangladesh var vi den första utländska organisationen som registrerades, och vårt organisationsnummer var 1. Nu finns vi inte längre kvar. Du som följer vårt arbete kommer att märka att vi inte längre kommer att rapportera om tjejerna som lär sig cykla, och på så sätt vinner frihet. Cykellektionerna har lett till att fler tjejer går i skolan och att barnäktenskapen minskar. Det har varit så fint att se allt engagemang som cykeltjejerna har väckt i Sverige. Runt om i landet har det anordnats cykelaktiviteter för att samla in pengar till cykelprojektet, bland annat i Arvika och Sorunda, på scoutläger och under Vätternrundan. Nu hoppas vi att det härliga engagemanget för flickors frihet och skolgång kommer att finnas kvar, och riktas till några andra av våra projekt, till exempel det viktiga skolprojektet i Egypten, eller barnboksprojektet i Palestina.

Även i Bolivia har vi tvingats stänga vår verksamhet, efter många års stöd till lokala organisationer. Under lång tid var också Diakonias regionkontor förlagt till Bolivia. Vi vet att de viktiga framsteg som har gjorts lever kvar och vi hoppas förstås att alla modiga människor som vi har jobbat med, har kraft att fortsätta att kämpa för bättre samhällen, även utan stöd utifrån. Men det är en stor sorg att inte längre kunna finnas där för dem.

Det är så sorgligt att vi under det senaste året har tvingats avveckla livsviktigt och väl fungerande bistånd och att vi nu ser hur hårt människor som lever i utsatthet drabbas. Vi vet hur viktigt biståndet är för att stötta de krafter som kräver förändring, inte minst nu när makthavare tenderar att bli alltmer auktoritära. Därför arbetar vi för att Sverige ska ha ett starkt bistånd, gå tillbaka till principen om att avsätta en procent av landets BNI till bistånd och åter bli en betydande röst i världen för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och en regelbaserad världsordning.

Idag är det viktigare än någonsin att stå upp mot maktfullkomliga politiska ledare. Om vi inte vill acceptera att den starkes rätt ska råda, måste vi värna folkrätten. Under året har vi stärkt vårt center för internationell humanitär rätt, IHL-centret. Det består av knappt 30 medarbetare, av dem är ett 20-tal juridiska experter som analyserar, informerar och ger råd till diplomater, journalister, organisationer och andra som arbetar i krig och konfliktområden, i syfte att både öka skyddet för människorna som lever där och för att försvara en världsordning som bygger på rättigheter. Under året tog IHL-centret fram en manual som på ett enkelt sätt förklarar vad internationell humanitär rätt är och hur man kan avgöra om brott kan ha begåtts. Manualen kallas Stockholm Manual och lanserades först i Stockholm, sedan även i New York och Bryssel. Och i början av 2026 även i Nairobi.

60 år efter svältkatastrofen i Indien behövs Diakonia mer än någonsin. Vi har alltid varit i takt med tiden – eller ofta faktiskt före vår tid. Vi har skapat nya metoder och nya arbetssätt som har visat sig fungera väl och har inspirerat andra. Under året har vi, trots neddragningarna, utvecklat vårt sätt att jobba och rustat oss på ett nytt sätt. Vi står stadigt kvar i våra värderingar, men vi omorganiserar för att möta en ny tid. Bland annat har vi, tack vare de digitala möjligheter som finns, effektiviserat hanteringen av ekonomi och administration, minskat antalet program och antalet chefer, och tagit bort regionkontoren. Det gör oss snabbare, mer flexibla, och håller ned kostnaderna. Nu kan vi ägna än mer kraft åt det som vi verkligen tror på – att finnas nära våra samarbetsorganisationer, att stötta alla de människor som tillsammans och
med ofattbart mod, är fast beslutna att skapa en bättre framtid, inte bara för sig själva, utan för sina medmänniskor. De är världens hopp. De är ljuset i mörkret.

Det känns tungt nu. Men vi vet att det är människor som förändrar världen och vi vet att vi tillsammans kan försätta berg.

Vi har inte tid att vänta. Och vi behöver dig. Nu måste alla goda krafter enas. Var med oss i kampen för en jämlik, rättvis och hållbar värld.