"Vi gråter över det helvete barnen går igenom"

En månad efter att Israel återupptog bombningarna i Gaza, den 18 mars, släpps fortfarande ingen nödhjälp in. Dödliga attacker, hunger, brist på vård, hemlöshet och ständiga order om evakueringar plågar Gazaborna som nu har tvingats uthärda ett och ett halvt år av krig.
Diakonias samarbetsorganisationer inne i Gaza kämpar för att hjälpa de mest utsatta.

Bondeorganisationen Al Ard använde vapenvilan för att försöka få in så mycket material som möjligt in i Gaza. Bland annat lyckades de få in utsäde och reservdelar till sönderbombade brunnar och bevattningsanläggningar. Nu förbereder de för odlingssäsongen som startar i maj. Odlingarna kommer att ge familjer tillgång till mat, och genom att engagera barnen i odlingen skapar det också en meningsfull sysselsättning. Skolorna i Gaza har varit stängda sedan kriget började, många av dem har också förstörts i Israels attacker.

Att se liv växa har dessutom en terapeutisk, läkande effekt, något som kan vara avgörande för barn och vuxna som lever i ständig skräck och ångest.

Vår samarbetsorganisation Tamerinstitutet fortsätter att samla barn och ge dem möjlighet att leka, bearbeta trauma och uttrycka sig med ord, bild och rörelse. Barnen får också undervisning i skolämnen.

Feda al Hassanat, en av ledarna i Tamerinstitutet, och själv konstnär, berättar om hur svårt läget är just nu i Gaza.

– Situationen är outhärdlig. Vi är fast i en oändlig avkrok av ouppfyllda drömmar och obarmhärtig förtvivlan. Vi försöker att tända en gnista hopp genom att läsa sagor, sjunga tillsammans, rita, leka och röra på oss.

– Vi försöker skapa kärlek och hopp. Barnen litar på oss och de älskar det vi gör. Vi ser att våra aktiviteter är viktiga och gör barnen gott. De får leka med andra barn och de försöker uttrycka sina tankar och känslor. Men när aktiviteterna är över och vi ledare är ensamma, då gråter vi över det helvete, det lidande, barnen går igenom. Och vi också.

Feda tvekar att berätta om det som just nu har etsat sig fast på näthinnan. Hon vill egentligen inte förmedla de fruktansvärda bilderna, men berättar ändå.

– För ett par dagar sedan såg jag barn utan huvuden. Och jag kan inte sluta tänka på dem. Det är ju dumt, men jag kan inte sluta förställa mig att huvudena skulle kunna växa fast igen, att barnen skulle kunna le igen, säger hon.

– Jag, som förut var fylld av kärlek och hopp, jag börjar förlora min styrka. Bristen på mat, den ständiga rädslan, de sömnlösa nätterna, de eviga vandringarna. Allt det börjar ta ut sin rätt.  

I början av kriget tog Feda många bilder, hon ville att Gazabarnens röster skulle höras, att världen skulle se vad som hände.

– Men nu är min röst skrovlig, mina ögon bränner och bilderna jag tar är mörka, tyngda av sorg.

– Kan hoppet och kärleken komma tillbaka? Finns det en kram i den här världen som kan få oss att glömma livet som vi tvingas uthärda? undrar Feda.

Omslagsfoto: Feda al Hassanat