Raserade hus med människor som står i ruinerna
Personligt

Tankar från ett krig

2021-06-03

Sömnlösa nätter som hemsöks av ljudet från stridsplan som sveper fram mot Gaza. Jag slår upp ögonen och tittar på min lilla skärm i hopp om att få se goda nyheter om eldupphör. I stället får jag läsa skräckhistorier om barn som dödats, om hela familjer som begravts i ruinerna och om enorma bostadshus som sprängts i bitar.

Bilderna i reportagen krossar mitt hjärta. En pappa och en femmånaders baby, som är de enda överlevande efter att resten av familjen dödats. En ung man som har förlorat sin fästmö någonstans i spillrorna. Tiotals människor som ropar på hjälp under rasmassorna. Folk som samlas vid grinden framför en UNRWA-skola för att be om skydd. En hel familj som tränger ihop sig i en säng och ber tillsammans för trygghet, eller för att alla i alla fall ska dela samma öde, om det värsta skulle inträffa. Ett par familjer som byter barn med varandra för att öka chanserna att delar av familjen överlever… Allt detta är skräckhistorier som vida överträffar mina värsta mardrömmar.

Jag sätter mig upp i sängen och tänker på tidigare krig i Gaza. Jag minns den lilla flickan som hittade sin docka bland spillrorna av det hus hon bodde i. Jag tänker även på alla de människor vi har arbetat tillsammans med. Rullstolen som gick sönder när en funktionshindrad man försökte fly och som hittades bredvid hans sönderbrända kropp. Familjer som övergav funktionshindrade anhöriga eftersom det inte fanns tid att ta hänsyn till dem under evakueringen. Döva som inte förstod vad som hände och därför inte kunde rädda sig i tid. Pappor som bar sina funktionshindrade döttrar på axlarna för att hinna sätta sig i säkerhet. Åldringar som förlorade sitt människovärde och sin betydelse när alla kämpade för sina liv. Jag minns också människor med olika funktionshinder som satt på golvet bland övriga evakuerade i överfulla klassrum. Många hade särskilda och akuta hjälpbehov som räddningsarbetarna inte kunde bistå med.

På morgonen, när resten av världen vaknar, får vi ta del av hårda fakta, kalla siffror, imponerande grafik, politiskt korrekta uttalanden och officiella nyhetsrapporter. Jag läser flera situationsrapporter, samlade uppdateringar, politiska anföranden och analyser om vems felet är. Jag bestämmer mig för att ta ett steg tillbaka från allt detta och istället möta verkligheten så snart som möjligt. När jag ringer till våra samarbetsorganisationer överraskas jag av deras energi och styrka.

”Vi har 2 000 hjälpbehövande i vårt projekt och vi vet vad som hände med var och en av dem”, säger de. ”Vi är redo att ge dem den hjälp de behöver så snart striderna upphör”.

Vi fortsätter med att diskutera de materiella behoven men också de psykiska skador som de traumatiska upplevelserna gett upphov till. Vi kommer överens om att det inte finns någon tid att förlora. Vi ska försöka att vara på plats så fort striderna upphör.

I dag, en vecka efter vapenstilleståndet, är den hjälp vi kan ge väldigt liten jämfört med de behov som finns. Men vi hoppas att såren kommer att läka, att leendena kommer tillbaka och att alla skadade, fördrivna och sörjande kommer att orka resa sig och gå vidare ännu en gång.

Text av: Ghada Harami, senior programhandläggare, Diakonia i Palestina
2 juni 2021

Ett barn står med en cykel och ryggen mot kameran, och ser mot ett sönderbombat hus.

Katastrofinsamling till Gaza

Situationen är katastrofal i Gaza. Skolor är sönderbombade och familjer står utan hem. I krigets förstörelse riskerar en hel barndom att gå förlorad.

Diakonia finns på plats för de drabbade av kriget. Vi delar ut hygienkit, kläder och blöjor till familjer. Vi möter barnen som skadats av kriget och ger psykosocialt stöd. Behoven är enorma. Du kan vara med och göra skillnad för barnen i Gaza!

Håll dig uppdaterad – prenumerera på Diakonias nyhetsbrev

Genom att registrera din e-post så godkänner du vår hantering av personuppgifter och tillåter oss att skicka dig relevanta nyhetsbrev om Diakonias arbete.