En ung flicka tittar in i kameran
Personligt

Nej till barnäktenskap!

2022-10-11

Jag är i Dhaka i Bangladesh och tittar ut genom bilrutan när vi kör. Vi åker och åker. Tar den här staden aldrig slut?

Mina kollegor berättar att Dhaka är en av de snabbast växande städerna i världen, sedan år 2000 har ytterligare fem miljoner människor flyttat hit, och inflyttningen bara fortsätter. Vi är på väg till ett av de områden där många av de inflyttade hamnar, det gigantiska slumområdet Korail. Här trängs tiotusentals människor i skjul och ruckel. De allra flesta som bor här är fattiga. De som lyckats få ett arbete har ofta mycket låg lön och osäkra villkor. Att köra cykeltaxi eller jobba som hembiträde är vanligt här.

Väl inne i Korail är hettan tryckande. Genom de smala passagerna mellan provisoriska hus kan vi bara gå till fots. Det är som en labyrint av gränder, dammiga och bitvis leriga av avloppsvatten. Människor trängs, hundar ligger och vilar på gatan, utmattade av värmen. Det är svårt att ta in att så många människor, både barn och vuxna, lever och bor i den extrema fattigdomen och smutsen.

Efter några minuter kommer vi fram till en enkel byggnad med provisoriskt tak. Det står redan många skor uppradade utanför dörren och vi hör ljud inifrån. Vi tar av oss våra skor och går in och blir visade att slå oss ner på mattan längs väggarna. Ljuden vi hört kommer från en grupp flickor i tonåren som håller på att - två och två, ett par i taget - gå igenom en serie grepp och tekniker i självförsvar. En av dem gör ett utfall mot den andra, som kvickt försvarar sig genom grepp hon lärt sig, samtidigt som hon utstöter ett starkt rop av markering, av protest, för att understryka den kraft hon använder. De är så vana i sina rörelser, utstrålar sådan styrka och självsäkerhet. Jag blir tagen, imponerad av den lite oväntade energin. Tania, en ung kvinna men med stor närvaro och integritet, står bredvid och ger ibland några korta instruktioner. Någon nyfiken ung pojke häver sig upp utifrån för att kika in genom fönstret, på tjejerna som tränar självförsvar och på oss besökare, och jag undrar vad han tänker… Jag tror att han får en ny bild av vad tjejer kan göra.

Två flickor tränar självförsvar
Tania och hennes kompis Tanni tränar självförsvar. Kunskapen ger inte bara fysisk styrka, utan även mental kraft att hantera trakasserier och slumområdets faror.

Dipa Malaker ansvarar för verksamheten i området. Jag frågar henne som deras situation och hon ger ett talande exempel:

­– När vi startade projektet för några år sen så ville jag starta en grupp för tonårstjejer. Men det gick inte, för nästan alla var gifta och fick inte gå ut för sina män. Så ingen kunde vara med i gruppen.

Utsattheten, fattigdomen och bristen på livets nödtorft som mat och vatten är uppenbar här. Men när Dipa får frågan om vad hon anser är slumområdets största utmaning så svarar hon utan att tveka:

­– De patriarkala normerna. Att föräldrar och svärföräldrar inte vill låta kvinnor och unga tjejer gå ut över huvud taget. När flickor känner till sina rättigheter ses det som ett problem. Det värsta är att normerna ju sprider sig till flickorna också. De tror att de är mindre värda än pojkar. De ser sin man som sin ägare.

Jag pratar med Tania som nu tränar tjejerna här. När hon var 15 år flyttade hon till Korailslummen. Hon kände sig inte riktigt som de andra tjejerna i området. Hon ville träna och hittade ett fotbollslag som hon gick med i. Problemet var bara att det knappt gick att gå till och från träningen i fotbollströja. Så fort hon hade den ropade människor efter henne och killarna stoppade henne och började trakassera henne.

Så när chansen att gå en självförsvarskurs dök upp var det självklart för henne att anmäla sig. Nu har Tania under flera år tränat och lärt andra tjejer självförsvar. Hennes trygghet och lugn går inte att ta miste på. Hon är inte längre rädd. Självförtroendet finns där varje dag, i livets alla skeden. Tania berättar:

- Innan var jag rädd för pojkar och män. Det höll mig tillbaka. Men så är det inte längre, jag kan till och med åka i kollektivtrafiken, berättar hon.

När hon säger det blir det så tydligt hur fel normerna här är. Jag blir glad att Tania kan åka buss. Men det borde ju vara en självklarhet att kollektivtrafik kan användas av alla, inte bara av män.

Utmaningarna finns där, men det går åt rätt håll. Både Dipa och Tania berättar att när projektet startade var barnäktenskap jättevanligt här. Nu är det annorlunda. Grupp efter grupp av flickor har fått utbildning, i självförsvar, men också om sina rättigheter och om farorna med barnäktenskap. De känner till jourlinjen som de kan ringa om någon hotar att gifta bort dem. De vet att det finns hjälp att få. Och det ger resultat.

- För sju år sedan blev väldigt många flickor bortgifta här.  Nu är det inte alls lika vanligt, berättar Tania.

Flickorna i projektet vågar ta plats, de vågar synas och höras. De protesterar mot trakasserier och barnäktenskap.

Dessa tjejer har fått styrka, framtid och drömmar byggda genom att delta i gruppens aktiviteter. Jag är alldeles fångad av deras berättelser och har glömt för en stund hur svetten rinner under kläder och munskydd. Jag går sedan med lättare steg tillbaka genom gränderna. Det känns otroligt fint att du och jag får vara en kugge i en kedja som skapar ljuspunkter och framtidstro för dessa flickor i ett av Dhakas mest utsatta områden.

Vi på Diakonia kommer att fortsatta det envisa arbetet med att ge Tania och hennes vänner möjligheten att skapa sin egen framtid. Vill du vara med och göra det möjligt?

Reflektion av Anna Eggelind, Internationell chef på Diakonia

Swisha en gåva

Din gåva är viktig. Tillsammans förändrar vi världen!

Varför behöver vi din epostadress?

När du går vidare godkänner du även hur vi använder och behandlar dina personuppgifter. Läs mer i vår integritetspolicy.

Håll dig uppdaterad – prenumerera på Diakonias nyhetsbrev

Genom att registrera din e-post så godkänner du vår hantering av personuppgifter och tillåter oss att skicka dig relevanta nyhetsbrev om Diakonias arbete.