Drömmen om fred smulas sönder

Skövlade hem och ingen rättvisa. Våldet är smärtsamt påtagligt på Västbanken och i östra Jerusalem. Förhoppningen om en lösning där två stater kan existera sida vid sida i fred, känns långt borta.

– Vi har bott här i generationer. Vi hade precis byggt ett nytt rum. Men sent på kvällen den 13 december kom militären när vi låg och sov och rev hela vårt hus. Vi hann inte ens få med oss alla våra saker.

I den lilla byn Al Jiftlika i norra Jordandalen på Västbanken möter jag Hani Atawneh. Hon står bokstavligen i ruinerna av sitt eget hus. Jag skymtar en trasig blå stol och klädesplagg som ligger begravda mellan cementblock och armeringsjärn – klädesplagg som i panik lämnats kvar.

Hani hade ansökt om tillstånd för att få bygga sitt hem. Där skulle hon bo tillsammans med sin växande familj. Men liksom 98 procent av alla palestinier på Västbanken fick hon avslag på sin bygglovsansökan. Rivningsbeslutet var ett faktum.   

 – Se er omkring. Bosättarna tar över all mark för de behöver inga tillstånd, säger Hani med desperation i rösten.  

Hani har rätt. Överallt ser jag de så kallade judiska bosättningarna dit Israel flyttar sin egen befolkning till ockuperad mark – helt i strid med internationell rätt. 

Jag har rest på Västbanken i över tio års tid. För tio år sedan kunde de judiska bosättningarna endast skymtas på ett fåtal kullar långt bort i horisonten, inklämda mellan de palestinska böndernas marker. Idag är det tvärtom. Bosättningarna med deras odlingar och militära övningsfält har brett ut sig och de palestinska byarna lyser numera med sin frånvaro. Speciellt i Jordandalen.

Enligt folkrätten är Israels ockupation av Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan illegal. Det som efter Osloavtalet 1993 inom fem år skulle övergå i en palestinsk stat har i praktiken trasats sönder, och efter 50 år kan ockupationen knappast kallas tillfällig. Ingenstans syns tecken på att två stater håller på att växa fram, som i fred kan existera sida vid sida.

Extremistiska bosättare tar över allt mer mark. De får vatten, skydd av den israeliska militären, transporter, el och tillgång till skolor. Något som deras palestinska grannar endast kan drömma om. Palestinierna har inte ens möjlighet att rösta på de makthavare som kontrollerar deras liv in i minsta detalj. Att bo i en judisk bosättning eller att vara palestinier på andra sidan gatan – det avgör vilket lagsystem och vilka rättigheter som styr ditt liv.

Med nya bosättningar har stöld av privat mark och betesmarker som leder till och våld kraftigt ökat. Hundratals har skadats och flera dödsfall har dokumenterats. Och att polisanmäla är knappast mödan värt. Hela 90 procent av undersökningarna läggs ner. Människorättsorganisationer har dokumenterat hur bosättare och israelisk militär samverkar i våldet mot palestinier.

Samtidigt har den palestinska regeringen full kontroll i områden motsvarande 22 procent av Västbanken och styret har blivit allt mer korrupt och repressivt. Den palestinska befolkningens utsatthet är påtaglig och de människor som har mod att kritisera den palestinska regeringen lever farligt. För två år sedan dog den välkände människorättsförsvararen Nizar Banat i den palestinska säkerhetstjänstens försvar. Ännu har ingen ställts till svar för hans död. 

Såväl EU, FN och Internationella brottsmålsdomstolen har pekat på att förstörelse av palestinska byar är krigsförbrytelser. Trots detta fortsätter Israel att riva palestiniers privata egendom och bosättningarna har tillåtits växa år efter år och är nu uppe i närmare 700 000. Över 9 200 olika byggnader har rivits på Västbanken sedan år 2009.

Här i Jordandalen går det inte att blunda för dessa krigsförbrytelser. Och många av de förstörda byggnaderna jag ser runt omkring mig har finansierats med humanitärt bistånd från Sverige och EU. Skolor, daghem och vattenledningar till ett värde för miljontals svenska kronor har förstörts.  

EU och FN fördömer. De protesterar. De vädjar. Det gör även Sverige. Men Israel rycker på axlarna och tycks inte bry sig om alla de hundratals uttalanden som kritiserar deras agerande.  

Kanske lyssnar Israel mer till hur vi agerar, inte hur vi pratar.  

När den nya regeringen tillträdde i Israel i december förra året var budskapet tydligt. Netanyahu, Israels nya premiärminister, höjde rösten för ”det judiska folkets naturliga rätt till Israels land” och hävdade att detta inkluderar även Västbanken.  

Dagen innan hemfärd är jag i Bethlehem. Där träffar jag den palestinska prästen Munther Isaak.

– Vi ska kunna leva i samexistens. Inte i apartheid med olika rättigheter för judar och palestinier, säger han med en sådan övertygelse att vi påminns om att allt annat är otänkbart.  

– Det gör ont i hjärtat att världens kristna väljer att vara neutrala eller stödja ockupationen. Kampen handlar om människors lika rättigheter och nu riskerar situationen att explodera. Om Europa verkligen vill se en tvåstatslösning, varför har de inte gjort något? Varför säger de inget om den krypande annekteringen?  

Hans ord fastnar i mig. Och jag lämnar Västbanken med tankar om de senaste tio årens utveckling, och om vad som väntar tio år in i framtiden. Om vad som väntar imorgon för Hani och Munther.  

Text av Magnus Walan