Diakonias partner i Gaza: ”Vi behöver ert stöd!” 

Kriget i Gaza har pågått i över 600 dagar. Situationen är värre än någonsin. Israels bombattacker fortsätter med oförminskad styrka och Israel vägrar släppa in nödhjälp till den lidande befolkningen. I stort sett alla i Gaza hungrar. Bristen på mat och mediciner är akut. Diakonias samarbetsorganisationer finns på plats.

– Vi går igenom en ny sorts smärta. Det finns ingen mat. På bara en vecka har jag förlorat tre kilo. Min kropp klarar inte så här lite mat. Och då är jag ändå en vuxen kvinna – hur ska det gå för barnen? De behöver näring, säger Feda Al Hassanat som jobbar för Diakonias samarbetsorganisation Tamerinstitutet, som ger psykosocialt stöd till barn.

Diakonia har under många år samarbetat med lokala organisationer på plats, och det arbetet fortsätter, trots enorma svårigheter. Vi har sedan krigsutbrottet lyckats få in en hel del förnödenheter, och under vapenvilan satsade vi strategiskt på att få in mediciner, utsäde och material för att reparera sönderbombade vattenkällor. Det har gjort att vi har kunnat hjälpa bönder och familjer att odla grönsaker, även om det är väldigt svårt. Bombningarna pågår oavbrutet och människor tvingas fly om och om igen. Våra samarbetsorganisationer gör allt som står i deras makt för att hjälpa medmänniskor i nöd, även om de själva befinner sig i en extremt utsatt situation, utan mat och i ständig rädsla.

– Det som verkligen får mig att gråta är alla hungriga barn och föräldrarna som hjälplöst ser på när barnen svälter. Vi gör allt vi kan för att stötta och hjälpa familjerna. Men jag ska inte ljuga, även jag är hungrig. Vi har svårt att säkra de mest grundläggande behoven för att överleva, säger Aaed Baker på Diakonias samarbetsorganisation Al Ard.

Och han fortsätter:

– Vi svälter. Det finns knappt någon mat, nästan allt mjöl är slut. Jag kan inte dölja för någon att vi genomlever den värsta tiden i våra liv. Jag lyckas inte ens få tag på mjölk till mina små barn och mat till min familj, säger Aaed Baker.

Diakonias arbete med sjukvård och psykosocialt stöd, i synnerhet till barnen, är nu viktigare än någonsin. Hjälp kommer fram, även om det just nu inte är i form av varor som körs över gränsen, utan genom människor som ger stöd på plats. Vi står också redo att köra in mer nödhjälp så snart Israel tillåter det.

– När jag skriver det här skakar min kropp, inte av köld eller rädsla, utan av extrem fysisk och känslomässig utmattning. Jag vet inte om min kropp klarar mer. Vi går i timmar och letar efter mat, men återvänder tomhänta. På sistone har jag börjat undra: Vad är mest smärtsamt — döden eller hungern? skriver Feda Al Hassanat på Tamerinstitutet i ett meddelande.

Hon fortsätter:

– Jag saknar lukten av nybakat bröd. Jag saknar måltiderna som vi åt tillsammans. Vi umgicks och skrattade, hela familjen runt bordet. Vårt hem är borta, maten är borta och det enda som finns kvar är en kvävande tystnad och en djup, förlamande hjälplöshet. Men som alltid söker vi efter en strimma hopp. Kanske kan någon, någonstans göra något för att sätta en liten sten i rullning i detta bedövade universum.

Aaed Baker på Al Ard är mer direkt:

– Snälla världen, sätt stopp för folkmordet i Gaza. Vi behöver ert stöd. Tack till er som står upp för oss.