Dagen då tårarna rann

Att prata med människor som deltar i Diakonias projekt är speciellt. Det finns ofta en upprörande utsatthet samtidigt med en enorm kraft och handlingsförmåga. Ibland är det svårt för mig, som bara är på besök, att få ihop det där. Hur kan en människa vara utsatt för en så stor orättvisa och samtidigt ha en så stark kraft att förändra sin situation.

Jag minns att detta var en av mina första reflektioner när jag för många år sedan för första gången fick möjlighet att sitta ned och prata med människor som engagerade sig i väldigt utsatta miljöer. Och den här kontrasten påverkar mig fortfarande väldigt starkt. Jag blir matt av beundran.

Nyligen besökte jag Diakonias samarbetsorganisation i Zimbabwe som arbetar med tjejer och unga kvinnor i utsatta områden. De får lära sig att sy, och tillverkar bland annat tygbindor som går att använda gång efter gång. En liten grej kan tyckas. Men i detta område är fattigdomen extrem. Unga tjejer har inte den dollar som ett paket engångsbindor kostar att köpa. Och utan mensskydd kan du inte gå till skolan. Så tygbindorna gör enorm skillnad, både för de tjejer som kan fortsätta med sitt liv även den fjärde veckan i månaden. Och för de som lär sig att sy dem, och kan sälja och tjäna pengar.

Under en dag intervjuade jag fyra unga kvinnor i projektet. Nu efteråt tänker jag på det som ”dagen då tårarna rann”. De öppnade sin själ för mig. De berättade om sin sorg, sin oro och sin glädje. Och vi grät.

Sharma är en ung mamma. När hon blev gravid tvingades hon sluta skolan. Hon bor med sin mormor och sina två små barn. Ingen av dem har arbete, de samlar metallskrot och säljer för att få ihop lite pengar.

Allt detta berättade hon. Men sen kom hon in på sin lille son, tre månader gammal. Han är sjuk och hon har inte råd att ta honom till läkaren. Då kunde ingen av oss hålla tillbaka tårarna längre. Det är så ovärdigt att fattigdom av det här slaget finns. Det ska inte vara så. Det behöver inte vara så. Sharma måste ha möjlighet att ta sitt barn till läkaren.

För Sharmas skull ger vi aldrig upp. Aldrig sluta kämpa. Hon har samma rätt som du och jag att få vård till sitt barn.

När vi pratade om projektet fick vi både hopp igen. Syklubben har förändrat Sharmas liv. Den ger henne en framtid. Den ger gemenskap. Här finns det människor som bryr sig, som hjälper till och stöttar. Och det var tydligt vilken fin gemenskap tjejerna hade med varandra. Här kan de dela med sig av sina erfarenheter och lära av andras.

Jag är otroligt ödmjuk inför alla människor som är del av detta; kvinnorna, volontärer, personal på organisationen och på Diakonia i Zimbabwe. Och vet du vad. Du kan vara med och stötta det här arbetet. Jag kan lova dig att det gör verklig skillnad.

Text av Julia Gerestrand, insamlingsansvarig