Den israeliska regeringen betonar nu frågan om humanitärt bistånd till Gaza men tar inget ansvar för all förstörelse och skada som orsakats och förefaller förlita sig på att det internationella samfundet, i synnerhet EU, betalar räkningen.
Läs brevet där Diakonia och andra organisationer som arbetar med internationell humanitär rätt ställer sex krav på den svenska regeringen.

Med tanke på kommande politiska beslut och planerade givarekonferenser för Gazas återuppbyggnad vill vi väcka uppmärksamhet på de krav som ställs på gräsrotsnivå. Sverige måste ta sitt ansvar i egenskap av tredje stat i enlighet med den internationella humanitära rätten och utkräva ansvar från parterna i konflikten beträffande kränkningar av den internationella humanitära rätten.

Baserat på uppmaningar från den israelisk-palestinska organisationen Alternative Information Center (AIC) vill vi som svenska enskilda organisationer stödja AICs budskap om att katastrofhjälp och humanitärt bistånd till Gaza är kontraproduktivt om det inte följs av politiska krav. Detta budskap är i dagsläget av yttersta vikt då många länder i kommande givarkonferenser utlovar medel för återuppbyggnaden av Gaza.

Israels militära angrepp mot Gazaremsan mellan den 27 december 2008 och den 18 januari 2009 har lett till hundratals dödsfall, skadat tusentals och åsamkat hundratusentals palestinier långsiktiga fysiska och psykiska skador. De första uppskattningarna av fysiska skador på infrastruktur och byggnader i Gaza uppgår till minst 1,6 miljarder USD. De omedelbara och långsiktiga kostnaderna för förlust och skada för människors liv, förutom skador på vägar, skolor, sjukhus och kliniker, vatten och el, kommer att nå fruktansvärda nivåer av historiska proportioner. Det kommer att ta decennier innan Gaza återhämtar sig från den humanitära kris som skapats av de israeliska attackerna.

Den palestinska befolkningen i Gaza kommer att behöva omfattande katastrofhjälp och humanitärt bistånd för att klara de mest grundläggande behoven. Den humanitära krisen i Gaza är dock ett resultat av Israels långsiktiga politik och militära åtgärder. Utan att ta itu med de bakomliggande problem som orsakat den rådande humanitära krisen riskerar internationella givare att hamna i en ond cirkel där katastrofhjälp och humanitärt bistånd ges till infrastruktur och biståndsprojekt som återigen kan komma att äventyras eller förstöras av Israel i framtiden.

Den grundläggande orsaken till den humanitära krisen är Israels pågående ockupation av palestinskt territorium som ockuperades 1967, inklusive Gazaremsan som Israel fortfarande har effektiv kontroll över trots det militära uttåget ur Gaza 2005. Utan det internationella samfundets arbete, vilket innefattar regeringar och det civila samhället, för att få ett slut på Israels ockupation av det palestinska territoriet kan en verklig förändring av situationen inte ske. 

Humanitärt bistånd och katastrofhjälp som erbjuder lättnad på kort sikt upprätthåller samtidigt den israeliska ockupationen. Stödprojekt används av Israel som en anledning att begränsa sitt eget ansvar, ett ansvar som stipuleras av den internationella humanitära rätten, gentemot den ockuperade befolkningen under dess kontroll. Även om bistånd på kort sikt räddar liv begränsar det också Israels ansvar att betala kostnaderna för förstörelsen de militära insatser leder till samtidigt som det ger ökade budgetanslag för militära utgifter som riskerar att användas till att finansiera framtida militära operationer med ytterligare förstörelse och skador som följd.

Den israeliska regeringen betonar frågan om humanitärt bistånd till Gaza men tar inget ansvar alls för förstörelsen och skadorna som orsakats och förefaller förlita sig på att det internationella samfundet, i synnerhet EU, betalar räkningen. På så sätt undviker Israel sin skyldighet att erbjuda olika ersättningsformer till offer för kränkningar av internationell humanitär rätt.

Enskilda svenska organisationer som jobbar med humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete och som är verksamma i det ockuperade palestinska territoriet uppmanar den svenska regeringen att:

1. Samla in, analysera och sprida information om förstörelsen av svenskt humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete i Gaza. Dela information med andra organisationer och media. Uppmuntra andra givarländer att göra detsamma samt att och sammanställa en exempelvis gemensam EU och FN skaderapport.
2. Hålla Israel ansvarigt för förstörelsen av infrastruktur och projekt som finansieras av Sverige i Gaza. Den svenska regeringen och ambassaden i Tel Aviv måste kontakta de israeliska myndigheterna och kräva en förklaring och full gottgörelse för förstörelsen av civil infrastruktur.
3. Använda sitt politiska inflytande för att säkerställa mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. Israel är beroende av internationellt bistånd för att säkerställa välbefinnandet hos den palestinska befolkningen vilket möjliggör för Israel att fatta ensidiga beslut utan hänsyn till palestinier. Givare har därmed inflytande över den israeliska regeringen och kan använda det för att utkräva överensstämmelse med internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter.
4. Inte bistå Israel med att ekonomiskt tjäna på sina attacker mot Gaza. FN uppskattar att 45% av det internationella biståndet som skickas till de ockuperade palestinska områdena flödar tillbaka in i den israeliska ekonomin. Parisavtalen gör det ofta billigare att importera varor till det ockuperade palestinska territoriet från Israel i stället för från angränsande eller europeiska länder. Kräva att israeliska skatter på katastrofhjälp och humanitärt bistånd till Gaza skall frysas.
5. Kräva rätten att fritt genomföra katastrof- och humanitära projekt. Kräva fri passage för varor och personal till och från Gaza och dessutom kräva obehindrad rörlighet i Gazaremsan för att genomföra projekt vilket även ska gälla för lokala samarbetsorganisationer. Protestera mot Israels begränsningar av ert arbete vilket inkluderar högre lager- och transportkostnader som följd.
6. Stödja politiska förhandlingar mellan palestinier och Israel baserade på internationell rätt. Osloavtalet har visat sig irrelevant och Annapolisprocessen har misslyckats. Det är dags att det internationella samfundet offentligt erkänner denna verklighet och fokuserar sig på att implementera alla FN-resolutioner och internationella lagar som gäller den israeliska ockupationen och den israelisk-arabiska konflikten. 

Dessa krav är del av Sveriges tredjestatsansvar inom den internationella humanitära rätten. Fortsatt och nytt humanitär bistånd på grund av den senaste förstörelsen och skadorna utan politiska krav riskerar att fortsätta konfliktens onda cirkel och samtidigt motverka de långsiktiga målen för fred mellan israeler och palestinier.

Eftersom EU strävar efter en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i dessa frågor bör den svenska regeringen också verka för att EU stöder de ovan föreslagna åtgärderna. Om dessa åtgärder inte har någon effekt bör den svenska regeringen uppmana EU att häva associationsavtalet mellan EU och Israel, ett avtal som otvetydigt förpliktigar Israel att respektera mänskliga rättigheter och demokratiska principer, tills dess Israel visar ett konkret åtagande att upprätthålla sitt ansvar och sina skyldigheter i enlighet associationsavtalet.

Med vänlig hälsning,

Lena Ag, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia
Per Gahrton, ordförande, Palestinagrupperna i Sverige
Bo Paulsson, generalsekreterare, Individuell Människohjälp
Jens Orback, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center