Diakonia - Människor som förändrar världen
Reyes har skrivit ner sin egen, gripande livshistoria. Foto: Maria Torstensson

Guatemala: Reyes skrev sitt liv

I Centralamerika härskar machokulturen. Många kvinnor lever ett tufft liv. Reyes var en av de kvinnor som deltog i jämställdhetsprojektet Leva Lika, som Diakonia var med och drev i Centralamerika. En del i projektet handlade om att skriva sitt liv. Läs Reyes egna gripande berättelse: 

2014-12-10 Ansvarig: Lena Hansson

Mitt namn är Reyes Magdalena Lux Botón och jag är 29 år. Jag föddes den 5 januari 1984 i byn Xobor. Jag vill berätta historien om mitt liv.

I min barndom hade jag aldrig tillfälle att leva mitt liv som andra barn, som har tillgång till leksaker och rätten att leka, skor och kläder, mat och utbildning. Mina föräldrar tog mig till kusten när jag var tre år för att plocka kaffe, med mina fyra syskon, på grund av knappa resurser och mat, och bristen på arbetstillfällen i mitt samhälle.

Vi reste hela familjen till kaffefarmen som kallades La Concha. Av blyghet och rädsla för att vara ensam i baracken (så kallas den lada där alla som arbetar på gården bor), gick jag två veckor efter ankomsten vilse under två dagar när jag gick ut för att leta efter mina föräldrar. Jag minns att under tiden jag var vilse var det svårt för mig, jag talade ingen spanska, bara Cunenteko, ingen förstod mig och jag förstod inte dem. Kort efter den ångestfyllda och förtvivlade upplevelsen kom en storm som översvämmade baracken där vi bodde och av det lilla mina föräldrar hade blev ingenting kvar.

Ensam med systern

Efter två år på gården förändrades mitt liv igen, vid fem års ålder, då en av mina systrar födde en vacker bebis och mina föräldrar tog beslutet att ta oss från kaffefarmen tillbaks till vår by så att min syster kunde återhämta sig från graviditeten. De lämnade sedan mig med min syster för att hålla henne sällskap och återvände till kusten för att tjäna in till brödfödan, ännu tyngre nu eftersom mannen som gjorde min syster gravid inte tog sitt ansvar ekonomiskt.

När bebisen var sex månader åkte vi tillbaka för att återförenas med mina föräldrar. Min syster som ensamstående mamma var tvungen att arbeta, och jag var tvungen att ta hand om min systerdotter blotta fem år gammal och dessutom hushållssysslorna eftersom min mamma också plockade kaffe. Ju mer vi växte desto mer ökade matkostnader eftersom vi åt mer. Livet som vi fått var så orättvist.

Började skolan

När jag var sju tog mina föräldrar mig åter tillbaks till vår by och skrev in mig i skolan för att läsa första klass. Med läraren Dionisio Camajá började jag lära mig att skriva och läsa, tala några ord på spanska och jag utnyttjade även tiden till att leka med mina skolkamrater.

Jag studerade på förmiddagarna och på eftermiddagarna hjälpte jag till hemma. Under loven reste min familj till kusten för att jobba, men ibland kunde de inte invänta loven på grund av de behov som uppstod. Då reste mina föräldrar och mina bröder, men lämnade kvar en säck majs till min äldre syster och mig, så att vi inte skulle lida av hunger under tre månader.

”För lata kvinnor”

När nästa läsår tog slut tog de oss tillbaka till kusten. Vid åtta års ålder började jag arbeta med att plocka kaffe. På grund av min ålder fick jag inte längre gratis mat. Det lilla jag kunde göra betalade för vad jag åt. Jag lyckades studera i två år och sedan blev jag tagen ur skolan av mina föräldrar, de sade att utbildning var för lata kvinnor som inte vill arbeta och att studera endast är för män, så resten av min barndom ägnade jag åt arbete.

Min far var en arg och bitter man och dödade nästan en av mina bröder som tog initiativ till att hjälpa och stödja andra, i utbyte mot mat.

Blev gravid

Jag växte upp och lämnade barndomen för att komma in i tonåren. Vid sjutton års ålder träffade jag en kille som lovade mig sann kärlek med sina falska lögner. Jag gav mig till honom som kvinna på grund av bristande kunskap och nyfikenhet att utforska vuxnas mysterier och blev gravid med min dotter som idag är arton år gammal. Mina föräldrar skällde ut mig och slog mig, men förlät mig. Vi var en del av en religiös grupp och jag hjälpte till att leda den katolska bönen varje söndag.

Med detta förändrades mitt liv eftersom jag fick ett stort ansvar, min kamp var inte bara min utan nu också för min dotter, så jag jobbade dubbelt så hårt: hemma, som piga hos andra och jag tog också djuren på bete. När jag gjorde detta letade vi samtidigt efter örter för att sälja på marknadsdagarna. Ett knippe säljer för en 25 öre vardera, och inkomsten för en dag på cirka 20 kronor fick täcka dagens konsumtion.

Våldtagen och utslängd

När min mamma blev sjuk med feber och hosta föll det på mitt ansvar att göra allt i hemmet, som att tvätta kläder, göra tortillas, valla får, getter och kor, städning och hålla de yngre syskonen rena. För att gå till marknaden för att sälja örter jag var tvungen att gå en timme eftersom det vid den tiden inte fanns bussar, så vi var tvungna att gå dit och gå tillbaka hem.

En dag blev jag klar tidigt och gick tillbaka fort vid två på eftermiddagen utan att vänta på mina grannar. Jag träffade på en man på vägen som drog fördel av att jag var ensam och våldtog mig. Av denna våldtäkt föddes min andra dotter. När jag berättade för mina föräldrar att barnet var resultatet av våldtäkt slängde de ut mig ur huset. Mina föräldrar och mina bröder var arga på mig. För andra gången hade jag gjort misstaget att bli gravid och jag blev tvungen att be om arbete som piga i flera hem med att tvätta kläder, matlagning och städning, samt jordbruksarbete såsom att röja odlingsmark, plantera bönor och rensa majs för att hålla mina barn med mat, kläder, tak över huvudet och skola.

Ensam med fyra

I brist på vägledning av mina föräldrar och skolan om hur man kan undvika graviditet genom familjeplaneringsmetoder, blev jag gravid med ytterligare två flickor. Nu är jag en ensamstående kvinna med fyra döttrar, men jag kämpar för dem ensam utan behov av lögnaktiga män.

Detta var mitt livs historia innan kurserna med föreningen Ixmukané. Sedan jag började i den har jag lärt mig om kvinnors rättigheter och sexuella rättigheter . Om jag hade vetat det jag vet nu skulle jag ha kunnat förhindra oönskade graviditeter och jag hade anmält våldtäkten jag blev utsatt för, men tidigare kände jag bara rädsla, skam och ilska eftersom mina egna föräldrar inte trodde på mig.

En kamp för att lära

Idag, i och med att jag fått veta mina rättigheter, har jag övertygat mina föräldrar som nu tror på mig och respekterar mitt beslut att delta i kvinnogruppen i Ixmukané. Det var inte lätt för mig eftersom jag måste arbeta för att försörja mina barn och mina föräldrar sade till mig att det var ett slöseri med tid, i stället för att arbeta och tjäna pengar för mina döttrar.

Då svarade jag dem att jag vill veta vilka rättigheter vi har som kvinnor, och dessutom har jag rätt att delta och slippa vara offer för våld och diskriminering.

Dörr till ett nytt liv

Nuförtiden stödjer de mig genom att ta hand om mina döttrar varje gång jag åker på utbildningar och när jag håller kurser i byn om vad jag lärt mig ser de efter min yngre dotter. Jag säger tack till föreningen Ixmucané som öppnade dörren till ett annat liv för mig, ett liv som tidigare var okänt för mig, jag som inte kände till att det fanns rättigheter så att vi kan ha ett bättre liv. Och speciellt för att de gav mig möjlighet att lära mig ett nytt yrke på bageriet, där jag lärde mig organisation och att driva ett företag till förmån för oss kvinnor, men också för hela samhället genom att servera bröd med kvalitet och hygien.