Diakonia - Människor som förändrar världen
Jose Bailaba Parapaino är en av byledarna i Santa Rita. Han blev som första representant för Bolivias urfolk invald i kongressen.

Bolivia: För rätten att behandlas lika men vara olika

Vi har besökt by Santa Rita i Bolivia och träffat Jose Bailaba Parapino. Han är en av de som leder kampen för att urfolk i Bolivia ska få samma rättigheter som alla andra och ha kvar möjligheten att leda enligt sitt folks traditioner och tro. 

2015-08-10 Ansvarig: Daniel Ogalde

Jose tvingades till slavarbete i två år

Några kilometer utanför det lilla samhället Concepcion i Bolivia, ligger Santa Rita, en by bestående av enkla trähus omringad av den tropiska växtlighet som frodas i det varma klimatet. Vägen dit är dammig och får jeepen att kränga. Här lever urfolket Chiquitano sedan generationer. Det är fridfullt och tyst, dagssolen har fått de flesta att söka skugga inomhus. Endast syrsorna och några enstaka fåglar hörs bland bladens brusande vindspel. Men saker och ting har inte alltid varit som de är nu.

- Vi har kommit hit tack vare den kamp vi har fört i så många år, berättar Jose Bailaba Parapaino en av byledarna.

Hans svarta hår pryds av vita stråk och ramar in ett brunbränt ansikte med vänliga ögon. En vänlighet som ett hårt liv inte kunnat nöta bort. Jose är en av skrämmande många som fortfarande kan berätta om en tid för inte så länge sedan i Bolivia, en tid då slaveri var en verklighet.

- I två år arbetade jag på el patrons (markägarens) egendom. Där ute på fälten brukade jag tänka att detta inte kunde fortsätta. Att det var fel och att vi behövde en förändring.

En lång historia av diskriminering och förtryck

Som urfolk kunde man för bara några decennier sedan inte röra sig fritt i Bolivia. Man behövde dokument och då inte bara ID-handlingar utan också speciella tillstånd:
- Utan dessa kunde polisen gripa dig utan att förklara varför och då vi inte hade kunskap om våra rättigheter kunde vi inget göra. De skrämde oss till lydnad.

Många skulle likna den tidens samhälle vid en sorts apartheidregim. Till exempel köpte "el patron" tillstånden från myndigheterna och för att byborna därefter skulle få dem var de tvungna att arbeta för honom.

- El patron valde ut dem han ville skulle arbeta för honom och för att få ett tillstånd var vi tvungna att rensa hundra kvadratmeter mark från all sly och växtlighet. Arbetet fick vi göra med yxa eller machete. Tänk dig hur många träd som finns på så mycket mark. Det tog ungefär 30 dagar att få allt klart. Det var tungt, konstaterar Jose.

Byborna fick själva stå för mat och verktyg. De steg upp tidigt för att vandra kilometrarna från sitt hem. Vissa vittnar om distanser på upp till 40-50 kilometer som dagligen skulle avverkas för att därefter fortsätta arbetet ute på fältet. Ett omänskligt system som kunde fortsätta mycket tack vare den korruption som infekterade och fortfarande infekterar Bolivia.

Kämpar för jämställdhet och lika rättigheter

Diego Faldín är en annan av ledargestalterna i Santa Rita som tillsammans med Diakonia och vår samarbetsorganisation OICH länge fört en kamp för jämställdhet i landet. Han förklarar: 
- Man ställde oss mellan svärdet och korset. Myndigheterna hotade oss med fängelse om vi inte genomförde arbetet och kyrkan å sin sida, hotade med Guds straff. Problemet var att dessa personer oftast var samma markägare eller hade nära band till markägarna.

Tillsammans med organisationen OICH har Diakonia under många år arbetat för att öka kunskapen hos urfolk om deras rättigheter. Ledarskapsutbildningar har varit en del i stödet.

Diego har själv deltagit i flera manifestationer för att demonstrera för sina mänskliga rättigheter och rätten till mark.

- Vi har mötts av mycket fördomar, hat och våld men det är via dialog som vi har nått framgång. Genom att inte bara känna till våra rättigheter utan även kräva dem, konstaterar han. 

Invald i kongressen

Både Diego och Jose har arresterats av polis ett flertal gånger, men trots motgångarna har framgångarna ändå varit fler. En seger var när Jose, som första representant för urfolken, valdes in i kongressen. Även det blev en stor utmaning skulle det visa sig:

- Det var svårt. Jag bland alla dessa rika kongressmän i kavaj och slips. När jag först kom klädd i min traditionella klädsel så ville de inte släppa in mig i salen. De ville tvinga mig bära kläder som inte var mina, vara någon jag inte var. Men jag kunde alltid med högt huvud säga att lika mycket som de blivit valda så var jag vald av folket. Idag har vi brutit med det och vi har vunnit rätten att behandlas lika men att vara olika, säger Jose med stolthet. 

Slaveriet är kvar men i en annan form

Även om man har nått långt i arbetet för sina mänskliga rättigheter och inte minst jämlikhet i ett land som idag kallar sig ”plurinationalistiskt”, är vägen fortfarande lång. Bolivia är ett land som fortfarande präglas av mycket fördomar och rasism i synnerhet gentemot minoriteter som urfolk.

- Slaveriet finns fortfarande kvar men i en annan form och tyvärr är det fortfarande många som drabbas. Problemet är inte bara att lagstiftningen inte följs utan även att den inte verkställs av myndigheter och polis. Det innebär att många idag tvingas arbeta för mindre än minimilönen eller ännu värre utföra ett arbete och sedan inte få betalt för att arbetsgivaren tagit sitt pick och pack och försvunnit eller bara vägrar, berättar Diego Faldín.

För Jose är detta ett minne från förr. Ett spöke som vittnar om den diskriminering som måhända inte lever vidare i samma form i samhället men väl i människors minnen. Ett minne som han helst vill glömma och lägga bakom sig.

- Saknaden var värst. Att vara ifrån min familj så länge. Jag vill inte att kommande generationer ska behöva uppleva det vi upplevde. Det är därför vi måste föra dessa minnen vidare så att de inte glöms och som vi samtidigt har ett ansvar att känna till våra rättigheter, säger Jose.