Diakonia - Människor som förändrar världen
Paola Zuluaga kämpar för sina och andra hbtq-personers rättigheter i Colombia

Hbtq-personers rättigheter i Colombia

”Vi respekterar och följer lagen, men lagen respekterar inte oss” säger Paola Zuluaga, som kämpar för hbtq-personers rättigheter i Colombia. 

2015-06-04 Ansvarig: Gabriella Berglund

Jag har stämt möte med Paola Zuluaga, filmfotograf från Bogotá i Colombia och som kom ut som lesbisk för 15 år sedan. Vi träffas på ett torg mitt i centrum. Klockan är fyra på eftermiddagen och torget, en historisk plats för många av landets protester och manifestationer, är redan fullt av människor som njuter av den soliga eftermiddagen. Paola berättar att det var på just den här platsen som hennes liv förändrades den dar dagen i april för två år sedan.

Hbtq-aktivisterna grät och motdemonstranterna firade

Paola hade alltid varit tveksamt inställd till aktivismen, hon kunde inte riktigt förstå vikten av temat. Men den där dagen i april 2013, samma dag som den colombianska kongressen skulle tillkännage resultatet av rättsprocessen gällande samkönade äktenskap i Colombia, befann hon sig på torget tillsammans med några arbetskamrater. Hon lade märke till gruppen av hbtq-aktivister liksom gruppen av demonstranter som fanns på plats i väntan på beslutet från kongressen.
- I samma ögonblick som det står klart att förslaget avslagits och jag ser gruppen av demonstranter fira, och hbtq-aktivisterna gråta, är det som att mitt hjärta går itu. Jag börjar gråta och bestämmer mig för att även jag måste börja agera.

Den viktiga aktivismen

Paola har varit tillsammans med sin flickvän i tre år och tillsammans ägnar de sig åt att kämpa för samkönat äktenskap i Colombia. För tillfället finns det ingen lag som garanterar samkönade par samma rättigheter som heterosexuella. Sedan den 20 juni 2013 har homosexuella par kunnat ansöka om att få gifta sig civilt hos landets domare, men eftersom det inte finns en tydlig lagstiftning som tillåter dessa att viga par av samma kön, är detta ett beslut som tas individuellt av varje domare.

Paola jobbar sedan två år tillbaka med en dokumentärfilm om tre homosexuella par som har gift sig civilt men vars fall nu är under rättslig utredning. Paren hoppas att domstolen ska godkänna deras äktenskap och att det kommer en lag som definitivt legaliserar samkönat civilt äktenskap i landet.

- Även om jag personligen inte vill gifta mig, tycker jag att det är ett viktigt ämne att kämpa för. För mig finns det inga argument som rättfärdigar att en person inte tillåts gifta sig för att hen ar homosexuell. Vi är alla människor. När de frågar mig varför jag inte är gift vill jag kunna säga att det är för att jag inte vill gifta mig, och inte för att jag inte får gifta mig, säger Paola.

Att komma ut – en lång och svar process

Paola tog ställning till sin sexuella läggning relativt sent i livet, när hon hade fyllt 20 år. Hon kom först ut för sina vänner, som alla tog nyheten med ro och föga förvåning. Med hennes föräldrar var det emellertid svårare. Paola har egentligen aldrig diskuterat temat på riktigt med sin pappa, som är ”ultrakonservativ och en extrem manschauvinist”, och hennes mamma hade till en början svart att acceptera sin dotters sexuella läggning. Att komma ut som lesbisk var med andra ord en lång och stundtals svår process.

- Innan jag började studera social kommunikation läste jag juridik i två ar. På den tiden brukade jag säga ”jag respekterar homosexualiteten, men jag delar den inte.” Jag vågade inte vara sann infor mig själv och erkänna min sexuella laggning när jag överallt såg samhällets förkastande av temat, som på 90-talet var tabubelagt.

Diskrimineringen finns överallt

Det colombianska samhället är konservativt och manschauvinistiskt. Vid upprepade tillfällen har Paola och hennes flickvän blivit utkastade från barer efter att ha gett varandra en puss, de har blivit kallade saker på gatan och Paola blir ibland misstagen for att vara man till följd av sin korta frisyr och klädstil.

Trots detta känner Paola sig mer lyckligt lottad än många andra hbtq-personer i Colombia. Hon har aldrig haft problem på sin arbetsplats eller med sina vänner, hennes familj har numera accepterat hennes sexuella läggning och hon känner att hon oftast har friheten att uttrycka sin kärlek, aven om det finns speciella platser och situationer nar hon är lite mer försiktig.

Enligt Paola finns det idag en mer öppen och avslappnad dialog om temat i jämförelse med några årtionden tillbaka, mycket tack vare Diakonias samarbetsorganisation ”Colombia Diversa” och dess arbete med hbtq-frågor i landet.

Även om både homosexuella män och kvinnor diskrimineras på grund av sin sexuella läggning, menar Paola att de lesbiska kvinnorna ofta syns mindre och har en mer utsatt position i det colombianska samhället på grund av att de ar just kvinnor.
- Att vara homosexuell är ingenting som någon bara bestämmer sig för, som att en dag säga ”Idag vill jag vakna och ha färre rättigheter än alla andra, jag tror jag vill vara homosexuell.” Det gör mig sa ledsen och frustrerad att veta att vi är medborgare, vi betalar skatt och respekterar lagen, men att lagen inte respekterar oss.

Med hopp om framtiden

När det gäller framtiden är Paola Zuluaga optimistisk. Hon tror att inom en snar framtid så kommer både samkönat äktenskap och homosexuellas rätt att adoptera, två frågor som båda är aktuella fall för kongressen, att lagstiftas om i Colombia.

Fallet med Sergio Urrego, den unga studenten som 2014 tog livet av sig efter att ha blivit trakasserad av skolledningen för sin sexuella laggning, visar att det fortfarande återstår mycket att göra.

Paola och hennes flickvän påverkades starkt av händelsen och de har varit ett stort stöd for Sergios mamma, som numera är aktivist for hbtq-personers rättigheter, i hopp om att det som hände hennes son aldrig ska återupprepas.

Paola känner att Sergio har blivit en viktig symbol som representerar både diskrimineringen av hbtq-personer samt kampen emot denna.

- Jag tror att det som Sergio gjorde också var en politisk handling för att skapa debatt, och det tror jag han har lyckats med. Sergios död har resulterat i en större medvetenhet bland landets skolor om vikten av utbildning i homosexualitet och hbtq-personers rättigheter. Och vi kommer fortsatta kampa. För Sergio, och för hela hbtq-samhället.