Diakonia - Människor som förändrar världen

Klimatet: Det finns en gräns för anpassning

Klimatförändringarna slår hårt mot invånarna i sydvästra Bangladesh. När allt starkare cykloner och större översvämningar drar in över landet får människorna svårare att både skydda och anpassa sig. Nu står hoppet till FN:s klimattoppmöte i Paris i december. 

2015-10-28 Ansvarig: Esther Flores Sedman

80-åriga Niranjan har sett klimatet förändras

I byn Arpangasia i Satkhira-regionen bor 80-åriga Niranjan Joarder. Han har följt hur klimatet förändrats sedan 60-talet.
– Vädret har förändrats. Regnet kommer inte när det ska och när det väl kommer regnar det förskräckligt. Och när det inte regnar är det torka vilket gör att människors skördar blir förstörda, beskriver han.

Saltintrånget angriper miljön och ödelägger

Varje gång som salt havsvatten översvämmar landskapet och tränger ner i marken förstörs åkerfälten och grundvattnet. Eftersom saltet också ödelägger ekosystem och djurliv kan invånarna inte heller längre leva av det närområdet ger. 

Shefali Begum är 36 år och bor i byn Datinakhali vid mangroveskogen Sunderbans, världens största floddelta. Hon lärde sig i tidig ålder vilka resurser i närområdet som de kunde nyttja själva och vilka de kunde sälja på marknaden och försörja sig på. Men nu har utbudet kraftigt minskat. 
– När jag var liten brukade jag se tigrar, rådjur, apor, fåglar, fiskar, krabbor och mängder av honungsbin. Men nu ser jag dem inte längre minns hon.

Invånarna skyddar och anpassar sig

För att skydda sig anlägger invånarna vallar längs flodbäddarna och bygger sina bostadshus på höga grundmurar. De odlar bara grödor som tål den karga jordmånen och som bättre står emot klimatförändringarna. 

Koushallaya Munda tvingades lämna sin by när cyklonen Aila 2009 ödelade den. Idag bor hon i en av barackerna i Burigoalini village, ett nytt bostadsområde som Bangladsh regering lät uppföra åt andra klimatflyktingar i hennes situation. Diakonias samarbetsorganisation BARCIK kopplade samman de nyinflyttade med lokala bönder som utrustade dem med verktyg och utsäde och lärde dem lokala odlingsmetoder. Idag får de tillräcklig skörd för den egna förbrukningen.
– Vi arbetade hårt med att gräva bort den salta marken så att vi skulle kunna odla marken, berättar hon.

Snart är gränsen för anpassning nådd

Men snart har gränsen nåtts för hur mycket människorna kan anpassa sig. Redan nu måste kvinnorna gå flera kilometer om dagen efter dricksvatten, på vägar som succesivt vittrar sönder på grund av sältan. Klimatexperterna tror att stigande havsnivåer kommer att ställa stora delar av det tättbefolkade landet under vatten om inte utsläppen av växthusgaser minskar.

En politisk överenskommelse måste nås

Mohammad Shamsuddoha är klimatexpert och förhandlar för Bangladesh regerings räkning på de globala klimattoppmötena. Han kommer delta i COP21 i Paris i december i år.
– Länderna pekar och skyller på varandra. USA anklagar EU för att inte göra tillräckligt för att minska utsläppen och EU skyller på USA. Det är anledningen till varför man hittills inte nått ett hållbart avtal, förklarar Shamsuddoha.
– Jag är rädd att utan en politisk överenskommelse i Paris kommer många miljöer att bli förstörda som ett resultat av klimatförhandlingarna och mängder med människor kommer att tvångsförflyttas, säger han. Bara i Bangladesh kommer minst 30 miljoner människor att tvingas fly.

"De rika länderna förstör vår miljö"

– I andra länder kör man runt i bilar. När man lagar mat använder man gas. Det förstör vår miljö, tror Shefali Begum vars man tvingas säsongsarbeta på risfälten långt hemifrån eftersom de egna inte längre ger tillräcklig skörd.

Ett rättvist och ambitiöst klimatavtal

På klimattoppmötet i Paris måste världens ledare enas om ett ambitiöst och rättvist klimatavtal, där länderna vart femte år ser över och ökar sina åtaganden om minskade utsläpp av växthusgaser. De rika länderna måste också komma överens om en konkret och bindande plan för att finansiera de fattiga ländernas anpassning till klimatet utveckling av hållbar energi.

– De rika länderna måste gå före. Och civilsamhället kan sätta tryck på sina regeringar så att de sluter ett hållbart avtal i Paris. Människor som går samman kan åstadkomma förändring.