Diakonia - Människor som förändrar världen

"När jag ser tjejerna vet jag att det kommer att gå bra"

När Tipnaree Setphisut var 10 år tjänade hon 50 baht (12-13 kr) om dagen på byggarbete och hon hade nästan aldrig gått i skolan. Hon tillhör en etnisk minoritet i Thailand, och utan skolgång och med en styvfar som sålde droger såg framtiden allt annat än ljus ut. Men Tipnaree hade tur. Hon kom i kontakt med barnhemmet New Life Center och livet förändrades radikalt.

2017-03-15

—När jag tänker tillbaka på min ungdom inser jag att åren på New Life Center gav mig chans till ett helt nytt liv. Nu har jag ett jobb där jag får resa och se mycket och min lön räcker till att försörja min familj, säger Tipnaree Setphisut.

Flickor i riskzonen för kriminalitet

New Life Center (NLC) arbetar med flickor som tillhör etniska minoriteter i norra Thailand. Flickorna saknar ofta grundläggande skolutbildning och anses vara i riskzonen för kriminalitet, trafficking eller för att utnyttjas som billig arbetskraft. Opiumodlingar och drogmissbruk har länge varit ett stort problem i området och flickor riskerar att säljas av sin familj eller släktingar som behöver pengar till sitt missbruk.
—En av mina vänner såldes av sin missbrukande pappa. Men hon räddades senare av NLC, berättar Tipnaree.

Fattig uppväxt

I Tipnarees fall gick det aldrig så långt, men uppväxten var mycket fattig. När Tipnaree var tre år dog hennes pappa. Familjen tillhör Akka-folket och i byn där de bodde var det stigmatiserande för en kvinna att vara ensamstående.  Därför dröjde det inte länge innan Tipnarees mamma gifte om sig. Tillsammans med sin nya man fick hon fyra barn, varav tre dog redan före ett års ålder. Bara en halvsyster överlevde.
—De var sjuka och hade problem med magen, förklarar Tipnaree. 

Tipnaree hjälpte till med att ta hand om sin lillasyster och jobba på fälten. Utbildning ansågs bortkastat eftersom hon som flicka ändå förväntades gifta sig och så småningom ta hand om ett eget hushåll. Istället fick hon hjälpa sina föräldrar med jobb i hemmet.

—På morgonen hjälpte jag mamma med frukosten. Vi hade inte råd med annat ris än det som måste skalas för hand. Vi hämtade vatten och kokade riset. Min styvpappa var som andra män – han gjorde inget av det arbete som krävdes i hemmet. 

Droger och spelmissbruk drog ner familjen i misär

Men livet i byn var så fattigt att föräldrarna bestämde sig för att flytta till Chiang Rai, en stad i norra Thailand, för att försörja sig på dagarbete.
—De stora problemen började när vi flyttade från byn i bergen till stan. Min styvfar började spela bort pengar, dricka och missbruka droger. Efter något år började han sälja droger för att kunna finansiera sin nya livsstil, säger Tipnaree.

Försörjde familjen vid 14-års ålder

I stan fick föräldrarna jobb på ett bygge och Tipnaree som då var tio år, fick i uppgift att placera armeringsjärn i husens grundkonstruktion. Det var hårt arbete, men Tipnaree var stolt över att kunna bidra med pengar till familjens försörjning.
—Så levde jag tills jag var 14 år. Då hörde vi en dag på radion att flickor som inte hade gått i skolan kunde få en ny chans på New Life Center, NLC.  Båda mamma och hennes man ville absolut att jag skulle söka mig dit. Men jag var lite motvillig, jag tjänade ju pengar.

Antogs till internatskola för flickor

Hela 150 flickor skickade in en intresseanmälan men bara 30 antogs, Tipnaree var en av dem. Men eftersom hon varken kunde läsa, skriva eller prata thai fick hon börja från början och läsa från första klass.

Svårt att anpassa sig

Tipnaree bodde heltid på NLC och gick i skolan måndag till fredag. Övrig tid fick hon lära sig att bland annat sy kläder, spela intstrument och läsa Bibeln. Sin familj träffade hon bara ett par, tre gånger om året. Samtidigt kämpade hon med att de andra eleverna gjorde sig lustiga över henne genom att härma hennes brytning när hon försökte prata thai.
—Jag kände mig dålig. Men personalen på NLC stöttade mig och uppmanade mig att fokusera på studierna istället för på de andra barnen i skolan. Samtidigt saknade jag min mamma jättemycket. Det var svårt, särskilt i början. Men jag fick också nya vänner och jag kände att jag fick en ny chans.

Styvpappan ville att hon skulle hoppa av skolan

Tipnaree var duktig i skolan. På tre år läste hon in nio årskurser. ­ Men samtidigt blev problemen hemma hos familjen allt större.
—En gång när jag var hemma på besök sa min styvpappa att jag skulle sluta studera och att jag borde sälja droger med honom istället. Jag blev ledsen och visste inte vad jag skulle svara. I min kultur gör barn och unga som de blir tillsagda av sina föräldrar, så det var svårt för mig.  Morgonen därpå gick jag upp jättetidigt. Packade mina saker och tog bussen tillbaka till New Life Center. Men där stöttade de mig när jag berättade vad som hänt och sa att jag inte behövde åka hem igen.

Istället ägnade Tipnaree loven åt att tillsammans med NLC resa runt i byarna och informera om trafficking och reproduktiv hälsa. De informerade också om hur man kan vänja sig av med opiummissbruk eftersom missbruket sågs som en av grundorsakerna till problemen.

Bakslag på bakslag

Något år senare kom nästa bakslag. Tipnarees mamma åkte in i fängelse för narkotikainnehav, eftersom hon var den enda som var hemma när polisen gjorde husrannsakan efter ett tips från en av styvpappans vänner. När Tipnarees mamma var i fängelset skaffade styvpappan en ny kvinna som han också fick en son med. Men när pojken bara var sex månader dömdes även styvpappan och hans nya kvinna till fängelse på grund av droghandeln. Försörjningsbördan för halvsystern och den lille pojken hamnade på Tipnaree som vid det laget påbörjat en yrkesutbildning till revisor.
—Jag lyckades ordna ett skyddat boende till de små barnen och till min mamma som släpptes ut från fängelset i samma veva. Det gav mig andrum att avsluta min utbildning. Sedan var jag tvungen att snabbt hitta ett jobb för att kunna försörja allihopa.

Kan nu försörja sin familj

Tipnaree började jobba, men tack vare ett stipendium från NLC kunde hon samtidigt läsa in en högskoleexamen på helgerna.  Nu, flera år senare, jobbar hon på Diakonias regionkontor med ansvar för Diakonias projekthanteringssystem. Det är ett omväxlande arbete med mycket resor, men jobbet ger henne framförallt möjlighet att hjälpa sin familj ekonomiskt. Nu vill hon att hennes bonusbror också ska få chans till en bra utbildning.
—Utan NLC hade jag förmodligen varit gift och haft flera barn och kanske jobbat på någon bar. Nu är jag stolt över att jag fick chansen att jobba på Diakonia, men framförallt över att kunna försörja min familj så bra.