Diakonia - Människor som förändrar världen
Tjugoåriga Ella lämnade sin hemby i Myanmar 2007 på grund av stridigheter. Nu lever hon i Thailand men kan inte röra sig fritt i landet.

"Som en fågel i en bur"

I över 30 år har flyktingar från Myanmar levt i läger längs med gränsen i Thailand. Och varje dag fortsätter människor fly förtrycket, våldet och fattigdomen i jakt på ett bättre liv. Men stödet till flyktinglägren minskar och situationen för flyktingar och migranter blir allt mer utsatt. Därför har Diakonia, tillsammans med Ecpat, startat projektet Safe migration.

Migranter och flyktingar i Thailand lever och arbetar i skuggan av samhället. De tillåts bo i läger utmed gränsen men erkänns inte som flyktingar (Thailands regering har inte skrivit under FN:s flyktingkonvention). Deras möjligheter är starkt begränsade, till exempel får de inte röra sig fritt och heller inte arbeta utanför lägren eftersom majoriteten saknar både identitetshandlingar och arbetstillstånd.

 – Om de ändå arbetar utanför lägren så riskerar de att deporteras. Många papperslösa lever i ständig rädsla för att polisen ska komma och ta dem, säger Wipawan Khoonthaweelapphol, programhandläggare på Diakonias landkontor i Thailand.

Wipawan Khoonthaweelapphol, programhandläggare på Diakonia i Thailand.

"Mäklare" ordnar falska intyg

Hon berättar att det finns särskilda ”mäklare”, som mot en större summa pengar lovar att ordna arbetsintyg.

– Men antingen får de falska intyg eller så får de inga intyg alls. Och om de får jobb så får de betalt under minimilönen för arbetsgivaren vet att de inte har några papper och att de inte kommer att klaga hos polisen, säger Wipawan.

Varje dag tar sig nya migranter över floden som utgör gränsen mellan Thailand och Myanmar.

Det är de migranter som stannar i Thailand illegalt som projektet Safe migration riktar sig till. Vi driver projektet tillsammans med Ecpat och våra lokala samarbetsorganisationer. Arbetet går ut på att skydda migranterna och att stärka deras egen förmåga att utöva sina rättigheter. Målet är de ska kunna leva fria från utnyttjande och exploatering.

Rykten om stängning

Wipawan Khoonthaweelapphol berättar att de senaste åren har det ekonomiska stödet till de nio lägren utmed den thailändska gränsen minskat. Det finns inget officiellt beslut om att lägren ska stängas, men det förekommer mycket rykten.

Sedan något år tillbaka pågår också olika initiativ (bland annat från FN och regeringarna i Thailand och Myanmar) för att få folk att återvända till Myanmar.

Wipawans erfarenhet är att det framför allt är äldre personer som vill återvända, personer som har levande minnen från Myanmar. Problemet är den nya generationen som har fötts i lägren.

– De har levt hela sina liv i lägren så de har ingen anknytning till Myanmar, men samtidigt kan de inte lämna lägren och utforska Thailand eftersom de varken har identitetshandlingar eller arbetstillstånd trots att de är födda här.

Studerar på inackorderingsskola

De lever i ett slags ingenmansland, ett limbo.

En av dessa unga är tjugoåriga Ella, som tillhör urfolket Karen. Hon kom till flyktinglägret i Thailand 2007, tillsammans med sina föräldrar, sina två bröder och en äldre släkting. De flydde på grund av stridigheter i Ellas hemby och för att hennes föräldrar ville ge henne chansen att studera.

2015 fick Ella möjlighet att lämna flyktinglägret och flytta till en inackorderingsskola men hennes föräldrar bor kvar i lägret och varken de eller Ella har några identitetspapper eller handlingar som gör att de kan stanna i landet.

– Det är svårt, för vi är inte legala migranter. Lärarna är vår säkerhet, vi kan bara åka någonstans om de följer med, säger Ella.

Ellas skola i Thailand

Hon är tacksam över att hennes föräldrar gett henne möjligheten att studera och berättar att hon så småningom vill arbeta med att hjälpa andra. Ella hoppas att flyktingar i framtiden får större möjligheter än vad hon haft, och bättre utbildning.

– Jag känner mig som en fågel i en bur. Om ni låste upp den skulle jag flyga iväg!