Analys: Så kan nya regeringen följa biståndets principer

Alla riksdagspartier är överens om att svenskt bistånd ska följa internationella principer. Men risken är stor att andra intressen tar över, och Diakonia uppmanar den nya regeringen att se till att biståndet är effektivt även när det går via privata aktörer.

I Diakonias partiledarenkät inför valet i höstats svarade samtliga riksdagspartier ja på frågan: ”Kommer du och ditt parti säkerställa att svenskt bistånd ska fortsätta att utgå från de internationellt överenskomna principerna för utvecklingseffektivitet?”

Det var ett glädjande bejakande av de principer som det internationella samfundet enats om ska vägleda allt bistånds- och utvecklingssamarbete. Principerna bygger på decennier av erfarenhet av vad som fungerar för att biståndet ska göra skillnad för människor som lever i fattigdom och förtryck. Diakonia har tillsammans med våra samarbetsorganisationer runtom i världen och våra nätverk i Sverige och EU, länge drivit frågor som på olika sätt är viktiga för att säkerställa att biståndsinsatser främjar jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Vi ser att det finns en risk att dessa principer åsidosätts när givarländer allt mer låter andra agendor styra biståndets insatser, så som nationella ekonomiska egenintressen och säkerhets- och migrationspolitiska prioriteringar. Det är därför viktigare än någonsin att Sverige är en fortsatt starkt röst för dessa principer, inte minst i pågående EU-förhandlingar och processerna inom OECD:s biståndskommitté DAC kring nya definitioner av vad som får klassas som bistånd.

Vi vill särskilt belysa riskerna med att införa nya typer av privatsektorinstrument i biståndet, en förhandling som har pågått i DAC ett par år, som nu har strandat och landat i en tillfällig lösning. Privatsektorinstrument innebär kortfattat att lån eller garantier erbjuds till, eller att en aktieinvestering görs i, privata företag verksamma i biståndsländer. Syftet med instrumenten beskrivs ofta som att maximera biståndets nytta genom att offentliga medel kan frigöra privat kapital för att uppnå biståndets mål.

Att privata investeringar behövs om vi ska uppnå de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 står klart. Frågan är hur biståndet, som är en knapp offentlig resurs, används bäst, och hur privat och offentligt kapital bäst kan samverka. Vi ser att det finns risker när biståndet används som en hävstång för privata investeringar. Det handlar om brister i öppenhet, eller att biståndet binds till givares egna företagsintressen och åsidosätter lokala prioriteringar och behov. Vi ser att resultat ibland mäts i trubbiga termer så som antal jobb som skapats snarare än i kvalitativa termer som visar på om det är anständiga arbetsvillkor eller om insatserna på sikt bidrar till ekonomisk egenmakt. Det finns helt enkelt en risk att principerna för utvecklingseffektivitet åsidosätts.

Det handlar inte om att vara bakåtsträvare – biståndet behöver reformeras, bli mer innovativt och genomföras i nya typer av partnerskap. Men det gäller att se till att biståndet verkligen är effektivt och additionellt i stället för att ge stöd till något som skulle skett ändå med privat kapital. Det gäller att ställa grundläggande frågor om vilken insats som behövs bäst, kanske är det institutionsbyggande som i sin tur gynnar privata investeringar som är bäst, snarare än att använda biståndet till att ta på sig en risk som en privat aktör inte vill. Och det gäller att se till att det är lokala prioriteringar och behovs som vägleder biståndet för att de ska vara hållbart. Vi uppmanar regeringen och alla partier att föra en öppen diskussion kring biståndets utmaningar och förutsättningar, och att bjuda in folkrörelser och andra i detta samtal.