Diakonia - Människor som förändrar världen
Rahaf och sonen Naser Rahaf med sin fyraårige son Naser som måste bära korsett på grund av sitt ryggmärgsbråck.

Hopp om en ljusare framtid

Rahaf var gravid med sitt första barn när hon 2012 tvingades fly Syrien, lämna sin man och det palestinska flyktingläger hon bodde i. Tiden efter har varit turbulent. Rahaf vet inte ens om hennes man lever och hon har brottats med byråkratin för att få hjälp till sin funktionsnedsatte son. Men nu ser mycket ut att lösa sig.

2017-07-12

– Jag kan inte beskriva hur rädd jag var när jag insåg att jag måste lämna Syrien, säger 24-åriga Rahaf, som just nu bor i det palestinska flyktinglägret Shatila i södra Beirut, Libanon.

Trodde aldrig de skulle skiljas åt

Rahaf var rädd för vad som väntade i och med flykten, hon visste att det var vanligt med övergrepp och hon var rädd för att bli gripen.

– Jag var nygift när jag lämnade Syrien, bara två månader tidigare hade vi gift oss och jag levde med min man som behandlade mig väldigt väl. Jag trodde aldrig att jag skulle lämna honom eller leva åtskild från honom, säger hon.

Men Rahaf var tvungen att fly för att rädda sig själv och sitt ofödda barn undan kriget. Hennes man stannade kvar för att ta hand om deras hem och tillhörigheter. Han tjänstgjorde i militären och hade ingen möjlighet att lämna Syrien. 2013 försvann han.

Som att leva i mörker

– Jag vet inte vad som har hänt honom och det är så svårt att leva utan att veta vad som har drabbat en människa du älskar, det är som att leva i mörker. Jag hoppas att han är vid liv, jag väntar fortfarande på att han ska komma tillbaka.

Rahaf hann aldrig registrera sitt äktenskap i Syrien och det tog henne ett och ett halvt år att göra det från Libanon så att hon kunde få sina papper. Nu har hon ett tillfälligt uppehållstillstånd (residency permit) som hon förnyar ungefär var tredje månad, men hennes son Naser är inte registrerad i Libanon.

Rahaf och hennes fyraårige son Naser promenerar i de smala gränderna i flyktinglägret Shatila. De är på väg till Dikkonias samarbetsorganisation Najdeh, där Naser går i skola.

Naser diagnosticerades med ryggmärgsbråck när han föddes. Det är en skada som uppstår under graviditetens första fyra veckor och innebär att neuralröret, som skall slutas och bilda centrala nervsystemet, inte sluts fullständigt. 

– Nasers sjukdom och det faktum att jag förlorade min man påverkade min psykiska hälsa något enormt. Jag blev också fysiskt sjuk och visste inte hur jag skulle se till att Naser fick den hjälp han behöver. Jag var ensam och mitt hem i Syrien hade förstörts och bestulits. Jag kan inte sätta ord på sorgen och smärtan jag har känt.

Diakonias samarbetsorganisation stöttade

Men Rahaf gav inte upp. Trots att hon saknar pengar har hon lyckats se till att Naser får medicinsk hjälp genom att registrera honom under ett annat barns namn. Rahafs föräldrar har fått asyl i Frankrike (de bor i Franska Guyana, ett franskt utomeuropeiskt departement i nordöstra Sydamerika) men Rahaf har varit tvungen att stanna i Libanon eftersom hon inte kunde ordna ett pass åt Naser utan hans pappas underskrift.

Med hjälp av Diakonias samarbetsorganisation Najdehs juridiska assistansprogram, har hon nu lyckats bli ensam vårdnadshavare och skaffat ett syriskt pass till Naser. Hon har även fått medicinsk hjälp från den franska regeringen och de har åtagit sig att täcka kostnaderna för hennes sons sjukvårdkostnader.

– Tack vare Najdehs hjälp har jag också lyckats ansöka om visum för mig och Naser och vi kommer snart att få det vilket innebär att vi kan återförenas med min familj i Franska Guyana, säger Rahaf.