Diakonia - Människor som förändrar världen
Demonstrerande kvinnor Demonstration för tvångssteriliserades rättigheter. Längst t v Maria Isabel Cedano, ordförande för Diakonias samarbetsorganisation DEMUS. Foto: Benjamín Alcarraz

Brotten ingen vill kännas vid

”Bränn henne med en tändsticka, då reagerar hon säkert, hon vill bara ha uppmärksamhet”, sade läkaren när Jacinto Salazars hustru sökte vård på ett sjukhus i Cajamarca 1998. Två dagar senare var Maria Mamérita Mestanza död. Hon är en av över tre tusen kvinnor som tvångssteriliserades i Peru under Alberto Fujimoris regim. Nästan 20 år efter hennes död fortsätter Maméritas familj att kämpa för rättvisa.

2017-08-29

Under flera veckor hade personal från sjukhuset besökt Mamérita i hennes hem. De sa till henne att det var olagligt att ha mer än fem barn och att hon skulle hamna i fängelse om hon inte steriliserade sig. Till slut, på grund av rädsla, godkände hon operationen. Komplikationerna och sjukhuset oaktsamhet gjorde att hon miste livet.

Systematiska steriliseringar av kvinnor

Maméritas fall är tyvärr inte unikt. I tält uppslagna i parker, i små utrymmen på landsbygdssjukhus utan ordentlig utrustning och på kliniker i fattiga områden i stora städer utfördes systematiskt steriliseringar av kvinnor.

Fujimoris regering implementerade ett program där steriliseringarna ingick som en investering i sexuella och reproduktiva rättigheter. Enligt protokollen erbjöds sterilisering som en möjlighet att minska fattigdomen. Kvinnorna skulle informeras om eventuella risker och godkänna ingreppet.

Men verkligheten var en annan. Det många inte visste var att det fanns en daglig kvot som skulle fyllas och att de läkare som nådde den belönades. Ibland steriliserades även personalen på kliniken i desperation över att uppnå de önskade siffrorna. Som resultat finns idag 3 473 fall registrerade mellan år 1996 och 2000. 

Demonstration för tvångssteriliserade kvinnors rättigheter i Peru. Foto: Benjamín Alcarraz

Med våld eller under hot om våld

– Flera av kvinnorna förstod inte vad som hade hänt. Ingreppet utfördes ofta utan förfrågan i samband med en förlossning eller under en gynekologundersökning. Alla fallen har gemensamt att de skedde genom påtryckningar, med våld eller under hot om våld, berättar Maria Isabel Cedano, ordförande för Diakonias samarbetsorganisation Estudio para la Defensa de los Derechos de la Mujer (DEMUS).

Majoriteten av de tvångssteriliserade var kvinnor tillhörande urfolk; boende på det andiska höglandet och i Amazonas. Många kunde varken läsa eller skriva, vilket utnyttjades för att underlätta pappersarbetet. Underskrifter förfalskades liksom vittnens underskrifter.

– Staten tog sig friheten att bestämma över vilka kvinnor som kunde bli mammor och vilka som inte fick bli det, säger Maria Isabel.

För bra för att vara sant

– Det är ett grovt statligt övertramp. Det hela presenterades så fint, som en framgång för sexuella och reproduktiva rättigheter. Vi feminister borde förstått att det var för bra för att vara sant. Att det inte handlade om rättigheter utan om social utrensning. Det enda vi kan göra nu är att kämpa för upprättelse för det vi inte såg då.

Maméritas fall börjar utredas några månader efter hennes död. Ett år senare läggs fallet ner på grund av brist på bevis.

DEMUS beslutade därför 1999, tillsammans med en rad andra feministiska organisationer och Maméritas familj, att presentera hennes fall för den Interamerikanska komissionen för mänskliga rättigheter. Den peruanska staten erkände sig skyldiga till att ha kränkt Maméritas rättigheter och ett avtal skrevs mellan staten och de organisationerna, men stora delar av avtalet har fortfarande inte uppfyllts. En ordentlig utredning har aldrig genomförts och de ansvariga har inte ställts inför rätta.

– Maméritas barn har aldrig uppsökt ett sjukhus. De är rädda för att det som hände deras mamma ska upprepas. Samma läkare fortsätter att arbeta i byn där de bor, hur ska de någonsin kunna lita på staten? säger Maria Isabel.

Den peruanska staten åtog sig efter den Interamerikanska kommissionens beslut att skapa en arbetsgrupp som skulle utforma politiska åtgärder för att stötta offren, men än så länge har inget hänt.

Ett nästintill okänt brott

De tvångssteriliserade kvinnornas verklighet är ett brott som är nästintill okänt utanför Perus gränser, och även inom landet är det många som inte vill kännas vid det som hänt.

Kritikerna menar att antalet är en överdrift, att samtliga kvinnor var myndiga och att medgivande finns. De kvinnor som avled anses vara indirekta offer. 

– Att antalet steriliseringar ökade med över 100 procent under de här åren är ingen tillfällighet, det är en uttänkt strategi. Oberoende vittnesmål från olika delar av landet visar även att det här inte bara skedde lokalt, utan var en del av en nationell politik, menar Maria Isabel.

Över 3000 kvinnor tvångssteriliserades i Peru mellan 1995 och 2000. Foto: Benjamín Alcarraz

Under Fujimoris totalt tio år vid makten kränktes de mänskliga rättigheterna inom flera olika områden. Efter att ha levt i exil i Japan återvände Fujimori till Latinamerika och dömdes år 2009 till 25 års fängelse som ansvarig för mord och kidnappningar. Under de senaste månaderna har rykten börjat spridas om att Fujimori ska benådas på grund av ålderdom och sjukdom.

Många organisationer menar dock att detta skulle vara ytterligare en kränkning av de steriliserade kvinnornas rättigheter, då fallet är öppet och kvinnorna fortfarande kämpar för rättvisa och gottgörelse.

DEMUS arbetar nu för att flera fall ska tas upp i den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och att den peruanska staten ska följa kommissionens riktlinjer i Maméritas fall

"Vi tänker inte ge oss"

– Vi har förstått att det inte är någon idé att kräva rättvisa i det här landet. Vi vill att Interamerikanska kommisionen för mänskliga rättigheter ska ta upp fallet i sin helhet som ett brott mot mänskligheten för att staten ska hållas ansvarig. Det har varit svårt men vi tänker inte ge oss.

DEMUS strategi är att vid varje möte som Interamerikanska kommissionen utför runtom i regionen genomföra demonstrationer för att öka kunskapen om fallen.

– Världen måste få upp ögonen för vad som hänt kvinnor i Peru och förstå att straffrihet inte är ett alternativ.