|
Kongo Kinshasa har en lång väg kvar till verklig demokrati. De blodiga inbördeskrigen har följts av vanstyre, fattigdom, övergrepp och korruption. Ett ljus i mörkret är de så kallade tribune popular, ett folkets parlament där maktfullkomliga ledare kan ställas mot väggen. Läs Nils Resares reportage:
Diakonias samarbetsorganisation RECIC jobbar med folkparlamenten och jobbade också intensivt med information om och övervakning av valen 2011. Kongo-Kinshasa har lång väg till demokrati. Foto: Viktor Nordenskiöld
Unik chans för vanliga människor att prata med makthavare
När detta skrivs, i slutet av 2011, ska det snart hållas presidentval i Kongo. Efter år av vanstyre och maktfullkomlighet har den kongolesiska allmänheten haft väldigt små möjligheter att nå fram till landets ledare. Men under en så kallad tribune popular får de en unik chans att stå öga mot öga med makthavarna.
Det är söndag eftermiddag och den stora samlingssalen är fylld till bristningsgränsen. Drygt 300 finklädda Kinshasabor har slutit upp. Här finns akademiker, grovarbetare och barnfamiljer med picnickorgar. Alla har trängt sig fram genom den livliga grönsaksmarknaden för att komma till samlingssalen bredvid kyrkan.
Ansvarig för de soldater som ska övervaka valet
Dagens huvudperson är överste Mukole. Han sitter längst till vänster i panelen och är högst ansvarig för den kongolesiska arméns utbildning av de soldater som ska övervaka valet. Mukoles uppgift är försöka övertyga Kinshasaborna om att den kongolesiska armén, som gång på gång har begått grova övergrepp mot civilbefolkningen, nu är att lita på.
– Vi soldater är till för er. Ni äger den skjorta jag har på mig, säger han och rycker lite i den korta ärmen för att riktigt slå fast sin poäng.
Skräcken för militären är djupt rotad
Ändå verkar inte de församlade Kinshasaborna helt övertygade. De ifrågasätter öppet den höge militärens ord. En sådan uttalad kritik är mycket ovanligt i Kongo där armén, och de många rebellgrupperna, under lång tid har satt skräck i invånarna.
En man i publiken, som heter Kakese, begär ordet.
– Vid förra valet mördade soldaterna väljare vid vallokalerna. Hur ska du se till att inte detta upprepas? Kommer soldaterna verkligen vara politiskt oberoende denna gång, frågar han.
Överste Mukole höjer rösten för att nå ut med sitt budskap. Vid det kommande valet kommer soldaterna och poliserna att bete sig annorlunda, försäkrar han.
Befarar att valresultatet är bestämt i förväg
En man i orange skjorta saknar helt förhoppningar om att valet ska bli rättvist. Han tror att soldaterna kommer att tvinga väljare att rösta på den sittande presidenten Joseph Kabila:
– Soldaterna är på makthavarnas sida, de är inte politiskt oberoende. De är styrda av det parti som har den politiska makten. Ingen hjälper oss vanliga människor. Vi har ingenstans att vända oss för att protestera mot övergreppen, säger han.
Sprider kunskap om hur valet går till
Under en kort tid ser det ut som om diskussionen helt har kört fast. Ord står mot ord och stämningen börjar bli irriterad. Men när ordet går till de valexperter, som sitter intill översten, sjunker temperaturen något. Samtalet förs nu in på mer praktiska aspekter av valet. Publiken får möjligheter att ställa frågor om vad de ska göra om de har tappat bort sitt röstkort eller hur man ska kunna rösta om man är analfabet.
Med hjälp av stora illustrerade planscher, som ser ut som serieteckningar, går valexperterna igenom varje steg som medborgarna kommer att möta på valdagen. Någonstans finns det trots allt en förhoppning om att en dag få delta i ett rättvist val i Kongo.
 Läs bloggar och se filmer från arbetet med valövervakning före och under valet 2011
Kongos blodiga historia
Kongo saknar nästan helt erfarenhet av demokrati och fria val. Efter frigörelsen från den grymma belgiska kolonialmakten, 1960, fanns det hopp om demokrati och självständighet. Men åren efter frigörelsen blev inte så bra som många kongoleser hade hoppats.
Mycket berodde på att den gamla kolonialmakten fortfarande gjorde anspråk på landets stora naturtillgångar. I den så kallade Kongokrisen, då den mineralrika Katangaprovinsen försökte bryta sig ut, mördades landets första president, Patrice Lumumba på uppdrag av Belgien.
I det maktvakum som uppstod efter mordet tog så småningom Joseph Mobutu över. Under hans 30 år som president kvästes alla former av demokratiska yttringar i landet. Mobutu gjorde sig bland annat känd för att avrätta sina politiska motståndare inför publik. Samtidigt vanskötte han landets ekonomi och förde ut ofattbara mängder pengar till sina privata bankkonton i Schweiz.
Afrikas världskrig
Mobutoeran slutade i ett blodigt krig där upp emot fyra miljoner människor beräknas ha dött. I kriget, som brukar kallats Afrikas världskrig, deltog flera av Kongos grannländer. Våldtäkter, summariska avrättningar och tortyr användes i stor skala som en metod för att sätta skräck i fiender och loklabefolkning.
Valet 2006
Det första riktiga valet kunde genomföras först 2006. Trots att det då var många av de olika rebellgrupperna som ville komma till makten gick det relativt lugnt till väga. Till stor del berodde det på den stora inblandningen från FN och en stor internationell fredsövervakande styrka.
Den då 35 år gamla Joseph Kabila vann valet och folk började åter hoppas på fred och demokrati i landet. Men även Kabila visade sig delvis vara ovillig att bygga upp ett demokratiskt samhälle. Hans trupper har vid flera tillfällen använt våld och förnedring för att kväsa den politiska oppositionen.
Det är denna mörka historia som deltagarna på folkparlamentet har i åtanke när de ifrågasätter överste Mukole vid mötet i Kinshasa. Tilliten till armén och de kongolesiska makthavarna är obefintlig efter alla år av övergrepp.
Valet 2011
Inför presidentvalet 2011 var läget mycket spänt i Kongo-Kinshasa. Det saknades i hög grad uppbackning från FN och omvärlden och förberedelserna inför valet och dess logistik lämnade åtskilligt att önska. Många röstberättigade hade inte fått sina röstkort i tid vilket var en förutsättning för att få delta i valet.
I valrörelsen fängslades också flera personer och oppositionens valarbetare har utsatts för övergrepp av polisen.
En dryg månad efter valet utropade sig åter Joseph Kabila till segrare. Detta skapade oroligheter runtom i hela landet.
Under 2012 har övergreppen i Kongo fortsatt. Valet blev inte den helt fredliga tillställning överste Mukole pratade om i Kinshasa. |
|
 |
Enligt Ann Marie Mukwayanzo, landansvarig för Diakonia i Kinshasa, har folkparlamenten vid flera tillfällen väckt frågor som lett vidare till debatt i både det lokala och i det nationella parlamentet. För något år sedan tvingades till exempel en politiker i Kinshasa att backa efter att han hade tillåtit ett husbygge på en gammal gravplats. Till slut var myndigheterna tvungna att riva byggnaderna. Foto: Viktor Nordenskiöld
Om tribune popular
Diakonia är med och finansierar Tribune popular i Kinshasa.
Tribune popular kan ses som ett ljus i mörkret när det gäller demokratiutvecklingen i Kongo. Landet står inför enorma utmaningar när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter.
För de flesta kongoleser är tribune popular, eller folkparlamenten, den första offentliga plattformen där de kan framföra en politisk uppfattning.
Idén med folkparlament föddes för ett par år sedan av Diakonias samarbetsorganisation RECIC (Reseau Education Civique du au Congo) som startade verksamheten i Kinshasa. Med dem som förebild har även andra organisationer i landet tagit upp idén. Folkparlamenten arrangeras nu regelbundet i tre olika provinser i Kongo. I Kinshasa hålls de ett par gånger per månad.
I vissa fall leder folkparlamenten till regelrätta utfrågningar av politiker om brustna vallöften eller misstänkt korruption. Enligt Ann Marie Mukwayanzo, landansvarig för Diakonia i Kinshasa, har folkparlamenten vid flera tillfällen väckt frågor som lett vidare till debatt i både det lokala och i det nationella parlamentet. För något år sedan tvingades till exempel en politiker i Kinshasa att backa efter att han hade tillåtit ett husbygge på en gammal gravplats. Till slut var myndigheterna tvungna att riva byggnaderna.
Samtidigt har folkparlamenten en pedagogisk och folkbildanden funktion, menar Ann Marie Mukwayanzo. I vissa fall anlitar arrangörerna till exempel skådespelare som spelar upp små teaterstycken för att illustrera en situation och få igång en diskussion. Detta är särskilt viktigt för den del av befolkningen som saknar grundläggande kunskap om hur en demokrati fungerar.
Det svåra är att få makthavarna att ställa upp. De vill inte gärna förlora ansiktet offentligt. Men samtidigt har de ett egenintresse av att visa upp sig för väljarkåren, berättar Ann Marie Mukwayanzo.
Enligt Ann Marie Mukwayanzo finns det en viktig psykologisk poäng med folkparlamenten. Den stora mängden besökare på mötena gör att deltagarna känner sig trygga och vågar säga sin mening. Ensamma skulle de inte våga ifrågasätta makthavarna på detta sätt.
– Det här systemet ger folk en helt ny möjlighet att föra fram sina åsikter om stort och smått, säger hon.
Om reportaget
Texten på denna sida är en bearbetning av journalisten Nils Resares reportage, skrivet i slutet av 2011. Bilderna på sidan är tagna av Viktor Nordenskiöld. | |
