Under de senaste åren syns en trend inom biståndspolitiken: allt mer medel går till den privata sektorn. Rapporten "Private profit for public good?" kartlägger hur offentliga medel går till privata företag och fonders investeringar i utvecklingsländer.

Finansiering till företag kan spela avgörande roll för utveckling

Offentliga medel kan spela en avgörande roll för utveckling i fattiga länder genom att erbjuda finansiering till företag, bidra till att skapa arbete åt människor, skatteintäkter åt stater och erbjuda varor och tjänster som efterfrågas.

Satsa pengar på det som ger utveckling

Ur ett effektivitetsperspektiv är det dock avgörande att offentliga medel används där de gör mest nytta.

Eurodad har undersökt investeringsportföljen hos Världsbankens privatsektordel "International Finance Corporation" (IFC), Europeiska Investeringsbankens (EIB) utlåningar till länder i Afrika, Karibien och Stillahavsområdet samt sex bilaterala institutioner som har utvecklingsfinansiering (så kallade DFIs, development finance institutions, exempelvis svenska Swedfund) under perioden 2006–2010.

Rapporten visar att offentliga medel till den privata sektorn inte är inriktade på företag i mottagarländerna och att utvecklingseffekterna där är otydliga. 

Kartlägger hur mycket pengar för utveckling som går till privata sektorn

Rapporten kartlägger hur mycket pengar som går till den privata sektorn för utvecklingsfinansiering, vilka institutioner som bidrar med medel, vilka företag som får offentligt stöd och hur institutioner som står för finansieringen försäkrar sig om att de stödjer ansvarsfulla investeringar som ger en tydlig utvecklingseffekt.

Rapporten pekar på ett antal problem:

Bristande mätning av utvecklingseffekter: Bland DFIs finns det inget gemensamt sätt att mäta vilka utvecklingseffekter deras investeringar har (se även Norska kyrkans nödhjälps rapport Investing in private sector development: What are the returns?). Utvecklingseffekterna tenderar att vara något som betänks efter att själva investeringsbeslutet tagits. Om inte mätbara utvecklingseffekter är med som ett kriterium i beslut om investering är det mycket oklart hur investeringen bidrar till utveckling. 

Investeringar i finansiella sektorn ger otydliga resultat:
2010 gick hälften av DFIs investeringar till den finansiella sektorn. Det kan vara effektivt att göra investeringar i banker och fonder som i sin tur erbjuder kapital till företag i utvecklingsländer är rimlig. Men investeringsfonders och bankers redovisningar är på en för aggregerad nivå för att man skall kunna säkerställa och mäta utvecklingseffekter.

Inte fokus på företag i utvecklingsländerna: Rapporten visar särskilt att det finns fog för kritik av EIB och IFC:s utlåning.

• Bara 25 % av företagen som får stöd av EIB och IFC är hemmahörande i låginkomstländer.
• Hälften av stödet går till företag som är baserade i OECD-länder eller skatteparadis
• Ungefär 40 % av företagen i urvalet är stora företag som är aktienoterade på stora börser

Slutsatsen av detta är att institutionerna i hög grad agerar som en vanlig investerare, när man istället borde satsa där finansiering verkligen behövs.

Rekommendationer till beslutsfattare

Rapporten ger ett antal rekommendationer till beslutsfattare om hur offentlig utvecklingsfinansiering till privat sektor kan reformeras:

• Val av investering att göra skall styra av hur störst utvecklingseffekt kan åstadkommas
• Tydliga effektindikatorer bör utvecklas för att kunna mäta hur investeringarna påverkar
• Investeringarna skall vara följa riktlinjer för ansvarsfulla investeringar
• I första hand skall investeringen ske i inhemskt näringsliv i mottagarländerna. Ett rimligt mål är att man 2015 till minst 50 % investerar i företag som är hemmahörande i den marknad där de verkar.
• De företag eller fonder som mottar investeringen skall göra land-för-landrapportering av sin verksamhet, ha en hög nivå av transparens och inte bidra till skatteflykt.