Det här är historien om hur Kasekulo i Uganda och dess invånare de senaste åren har lyckats förändra sin by till en ren och säker plats. I dag är invånarna i Kasekulo medvetna om sina rättigheter och de har stora förhoppningar inför framtiden – tack vare Diakonias program för Victoriasjön, the Lake Victoria Livelihood Programme  (LVRP).

Den största landningsplatsen i Kalangaladistriktet

Kasekulo är den största landningsplatsen för fiskarna i Kalangala, Ssesse. Ögruppen Ssese består av 88 öar som tillsammans utgör Kalangaladistriktet i Uganda. Ursprungsbefolkningen på ön kallas för Bassese.

Innan Diakonia startade sitt program för Victoriasjön i Kausekulo och övriga byar som omger landningsplatsen, så beskrevs platsen som smutsig, en plats där sjukdomar, död, laglöshet och okunnighet florerade.

Kasekulo var ökänt. Bortsett från fiske, fiskhandel och annan service, så "visste alla" att folk i Kasekulo ägnade sig åt drickande, slagsmål, sexuella utsvävningar, etcetera.

Hälsosituationen var prekär. Det var, och är fortfarande,  långt till sjukhuset i Kalangala. Den närmaste vårdkliniken ligger åtta kilometer bort. Många som blev sjuka dog helt enkelt, eftersom de inte kunde få vård.

Programmet för Viktoriasjön startade med en förstudie

Programmet för Victoriasjön introducerades i Kasekulo och Kalangadistriktet 2005, efter en kartläggning av befintliga resurser och behov i området. Många av de boende tillfrågades och deltog i studien.

Ett år senare, 2006, startades programmet "på riktigt" med fyra olika komponenter:

• HIV 
• AIDS 
• Social rättvisa 
• Alternativa inkomstkällor 

Barn i Kasekulo deltar i en utbildning organiserad av Diakonias samarbetsorganisation Church of Uganda.

"Det var så många utbildningar"

Att stärka människors kompetens var en övergripande strategi. Eller som invånarna i byn uttrycker det – ”det var så många utbildningar”.

Byborna deltog i utbildningar kring hemsjukvård, psykosocialt stödarbete, mänskliga rättigheter och juridik, företagande, etcetera. Män och kvinnor valdes ut och fick träning inom olika områden, vissa deltog i flera utbildningar.

Dessa utbildningar gavs inom ramen för programmet:

• Hemsjukvård
• Psykosocialt stödarbete
• Kollegialt lärande (att människor från samma socioekonomiska bakgrund och yrke lär av varandra)
• Barfotaadvokater/advokatbiträden
• Utbildning om HIV och AIDS

Socialarbetare tog byarna med storm. De genomförde sensibiliseringen av invånarna kring HIV och AIDS via gemensamma möten; sång och drama, och individuella initiativ. De nådde ut till såväl gamla som unga, kvinnor och män, pojkar och flickor. De nådde ut till hela området och predikade evangeliet om skydd och förebyggande arbete för att inte insjunkna i HIV. De uppmanade byinvånarna att testa sig och stöttade dem som berättade att de var HIV-positiva. Ungdomar skapade en grupp av unga utbildare som nådde ut till andra unga på landningsplatsen och i byarna runtomkring. De sjöng, dansade och dramatiserade händelser för att utbilda människor om farorna med HIV och AIDS pandemin.

Religiösa ledare också engagerade

Hemsjukvårdare besökte människor i deras hem och pratade om HIV/AIDS. De erbjöd rådgivning och stöd. De uppmuntrade människor att testa sig och följde upp testerna genom att erbjuda psykosocialt stöd. De vann folks tillit och förtroende.

Religiösa ledare engagerades. De utbildades som grupp och konfronterades med frågor om HIV/AIDS. De insåg att de hade motsatt sig förebyggande åtgärder på grund av okunskap. De öppnade upp och ställde sig i främsta ledet för kampen mot HIV/AIDS genom att predika om förändrade beteendemönster och förebyggande insatser.

Människorna i Kasekulo gjorde gemensam sak i kampen mot HIV/AIDS. Många har testat sig och berättat om sin status, i de fall de testats positivt. Hemsjukvårdare fortsätter att arbeta hårt, de går från hem till hem och påminner folk om att de genomföra sin behandling och ta sina mediciner. Vissa hemsjukvårdare använder cyklar – som projektet tillhandahåller – för att skjutsa personer till ART-kliniken.

Utbildning i mänskliga rättigheter

Representanter för byn utbildades i mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. De tränades till att bli så kallade paralegals, barfotajurister/ advokatbiträden. Det här var mycket givande för dem, att trots att de var ”vanliga” bybor, utan utbildning, så fick de insikt i och förstod juridiska frågor och principer.

Barfotajuristerna gav sig ut och drog igång kampanjer för att medvetandegöra människor om deras juridiska och mänskliga rättigheter. Och så småningom skapade dessa bybor i sin tur en egen organisation – Kalangala Människorättsförsvarare (KHRD).

Barfotajuristerna började medla i olika dispyter i byarna, de översåg brottsbekämpningen vid stränderna och i byarna. I en av byarna, där det inte fanns några advokater, utsågs dem till byadvokater. De ses som personer som förhindrar brott och främjar mänskliga rättigheter. De fungerar som jurister och ”domare”.

“Håll Kasekulo rent-dagar”

Allt detta arbete har förändrat bilden av Kasekulo. Byn har gått samman för att städa upp på landningsplatsen. En plats som tidigare var snuskig, men nu är ren. Folk har byggt latriner och tvättkabiner. De plockar frivilligt upp verktyg och städar landningsplatsen två gånger i veckan på sina ”Håll Kasekulo rent-dagar” – på onsdagar och lördagar, då kommer alla dit och städar varje litet hörn av platsen. Det här har pågått de senaste tre åren och invånarna är trogna sin övertygelse att de vill leva i en ren miljö.

Ett tryggare och gladare samhälle

Människorna i Kasekulo med omnejd har fått insyn i frågor rörande mänskliga rättigheter samt i juridiska frågor. Stölder och bråk har minskat och invånarna har lärt sig att respektera varandras egendom. De som förstör är nu i minoritet, till skillnad från förr då de var i majoritet. Brott anmäls och följs upp av advokatbiträdena. Våldtäktsfallen har minskat. Polisen ser på advokatbiträdena med respekt och konsulterar dem i frågor rörande juridik och brottslighet. Olika grupper inom samhället samarbetar för att uppnå bästa effekt.

Folk behandlar varandra med respekt och attityden i samhället är positiv. En skola som tidigare användes som bordell har nu rustats upp och är en säker och ren plats för glada barn, vissa av dem stöds av projektet med skolmaterial och uniformer. Byborna säger att nu vet de hur de gör affärer och att deras omständigheter har förbättrats. 

Eller som en bybo uttrycker det:

”Vi brukade arbeta så hårt, men tjänade så lite. Nu tjänar vi mer och kan till och med spara, utveckla våra små företag och göra många andra saker.”