Rätten till självbestämmande

Rätten till självbestämmande är erkänd i folkrätten. Det är däremot omstritt huruvida det finns en positiv rätt till väpnad kamp för att uppfylla denna rättighet. Dock står det klart att det enligt folkrätten är olagligt att beröva ett folk deras rätt till självbestämmande genom att använda våld.

Rätten till självbestämmande

"I enlighet med principen om lika rättigheter och självbestämmande för människor fastslagen i Förenta nationernas stadga, har alla folk rätt att fritt bestämma, utan yttre inblandning, sin politiska status och sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling, och alla stater har en skyldighet att respektera denna rätt i enlighet med stadgans bestämmelser"

(FN:s generalförsamlings resolution 2625 (XXV). Deklarationen om principerna i internationell rätt om vänskapliga förbindelser och samarbete mellan medlemsstater i enlighet med FN-stadgan, 24 oktober 1970)

I FN-stadgans inledande kapitel fastslås respekt för rätten till folkens självbestämmande som ett av syftena med FN. Rätten till folkens självbestämmande har bekräftats av FN:s generalförsamling (GF) i deklarationen om vänskapliga förbindelser som antogs enhälligt
1970 och anses avspegla internationell sedvanerätt. Artikel 1, gemensam för den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR), bekräftar alla folks rätt till självbestämmande och ålägger en skyldighet för stater att främja och respektera denna rätt.

Rätten till självbestämmande etablerades först i samband med avkoloniseringen Ett flertal mellanstatliga överrenskommelser om mänskliga rättigheter, exempelvis konventionstexter såsom den gemensamma första artikeln i ICCPR och ICESCR, liksom flera GF-resolutioner i kombination med statspraxis, har vidgat tillämpningsområdet bortom koloniala sammanhang. Exempelvis ansågs rätten till självbestämmande omfatta sydafrikaner under apartheidregimen. Vissa forskare har också erkänt doktrinens tillämplighet i liknande fall såsom för folk under ockupation.

Läs mer om väpnad kamp för självbestämmande

Läs mer om medlemmar i befrielserörelser och deras IHL-status

Rätten till självbestämmande i Palestina

Rätten till självbestämmande för båda folken i Palestina, palestinier och judar, bekräftades av FN:s generalförsamling (GF) i resolution 181 den 29 november 1947. Resolutionen innehåller en plan för att dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en palestinsk stat. Resolutionen var inte juridiskt bindande utan endast en rekommendation. Den uttryckte vad GF ansåg vara ett legitimt sätt att förverkliga rätten till självbestämmande i mandatet Palestina. Dock bekräftade resolutionen att en majoritet av stater ansåg att en judisk och en palestinsk stat borde skapas i området.

Efter kriget 1948 etablerades Israel på ett större område än vad som rekommenderats i FN:s delningsplan från 1947. Genom att ingå vapenstillestånd med Egypten 1949 visade Israel tillräckligt stabil och effektiv kontroll över sitt territorium för att erkännas som en stat av andra stater och FN. Israel blev de facto och de jure etablerat som stat på det territorium som behärskades efter vapenvilan genom session (d v s   utbrytande) från Palestinamandatet. En stat för palestinierna i mandatet Palestina upprättades aldrig och detta oförverkligade mål är fortfarande en av kärnfrågorna i konflikten.

Den palestinska befrielseorganisationen (PLO) har framträtt  som representant för palestinierna och deras kamp för självbestämmande. PLO har erhållit en viss position i folkrätten då det internationella samfundet erkäänner organisationens mål om självbestämmande. År 1974 beslutade FN:s generalförsamling att kontakter bör tas med PLO i alla frågor som rör Palestina. År 1975 antog generalförsamlingen resolution 3237 där PLO gavs observatörsstatus i församlingen och i andra internationella konferenser inom ramen för FN.

PLO självt har också gjort försök att öka sin folkrättslig status. I november 1988 deklarerade PLO den palestinska statens oberoende vilket erkändes av många stater. Generalförsamlingen bekräftade i en resolution att utropandet var i linje med delningsplanen och det palestinska folkets rätt till självbestämmande. Resolutionen uppmanar stater att stödja det palestinska folkets rätt att utöva sin suveränitet över det territorium som varit ockuperat sedan 1967. Dock gjordes inga försök att rekommendera medlemskap för Palestina i FN. Under 2009 lämnade den palestinska myndigheten in en inlaga till åklagaren vid internationella brottmålsdomstolen där den godtar domstolens jurisdiktion. Sådana inlagor görs vanligen av stater.

Det palestinska folkets rätt till självbestämmande har också bekräftats av internationella domstolen (ICJ) i sitt rådgivande yttrande om Muren. Internationella domstolen konstaterade att: "... bygget [av muren], tillsammans med åtgärder som tidigare vidtagits, vilka allvarligt försvårar utövandet av det palestinska folkets rätt till självbestämmande, är därför ett brott mot Israels skyldighet att respektera denna rätt."

Till FN:s generalförsamlings hemsida och resolution 181 (på engelska)

 Läs mer om ICJ:s rådgivande yttrande om Muren