Orden "mer och bättre bistånd" sammanfattar Diakonias syn på biståndet. För att fattigdomen ska utrotas måste alla rika länder göra en insats. Men det handlar inte bara om att öka biståndet; vi måste också hela tiden arbeta för att biståndets kvalitet gör att resultat nås.

Fattiga människors behov ska styra

Diakonia arbetar för att biståndet ska utgå från fattiga människors behov och ett rättighetsperspektiv. Målsättningen ska vara en ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling.

Den rika världens länder har ett ansvar att leva upp till sina löften om att bekämpa fattigdomen. Diakonia har arbetat för att Sverige ska ge 1 procent av sin bruttonationalinkomst (BNI) i bistånd. Glädjande nog har Sverige fattat beslut att från och med 2006 återställa biståndet till denna nivå. Men Diakonia anser att Sverige också har ett ansvar att trycka på det stora antal länder som inte levt upp till FN:s mål om 0,7 procent i bistånd. I spåren av den finansiella krisen är det ännu viktigare att mobilisera resurser till de fattigaste länderna som drabbas hårdast av nedgången i den globala ekonomin.

Både mottagar- och givarländer har ansvar för att säkra biståndets kvalitet och säkra att pengarna används för till exempel fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter, miljöhänsyn och demokratisering. Diakonia arbetar på olika sätt för att biståndet kvalitet förbättras. Runtom i världen stödjer vi lokala organisationer för att de exempelvis ska kunna delta i utformningen av sitt lands fattigdomsstrategier. I Sverige bedriver vi ett opinions och påverkansarbete för att Sverige, EU, IMF och Världsbanken ska förbättra sitt stöd till fattiga länder.

Håll löftet om mer bistånd

Det finns idag en internationell samsyn att bistånd är nödvändigt för att bekämpa fattigdomen. Mer bistånd ingår som den rika världens ansvar i FN:s så kallade milleniemål, som bland annat innefattar målet att halvera fattigdomen till 2015. Bistånd spelar också en viktig roll som stöd till exempelvis demokratiarbete.

I början av 1970-talet lovade den rika världens länder att ge 0,7 procent av sina inkomster till bistånd. Detta löfte är ännu inte infriat. Det skulle behövas ungefär en dubblering av biståndet för att uppnå millenniemålen. Och då har vi bara halverat fattigdomen, som ju i själva verket ska utrotas helt!

Nu varnar också de internationella institutionerna Världsbanken och Internationella valutafonden IMF för att finanskrisen kan radera ut många av de framsteg som arbetet för att uppnå millenniemålen har inneburit. Det är därför ännu viktigare att hålla löftet om ökat bistånd till de fattiga länderna.

Bättre bistånd med rätt mål i fokus

Biståndets kvalitet är minst lika viktigt som dess kvantitet. En stor del av biståndet fokuseras inte på fattiga människors behov. Istället används det för att finansiera rika länders utrikespolitiska mål, utan en direkt koppling till fattigdomsbekämpning. Exempelvis tvingas länder, för att få bistånd, köpa produkter från givarländerna. Detta gynnar företagen i givarländerna och missgynnar människor i mottagarländerna, eftersom kostnader på varor och tjänster ökar.

Givarländer, Världsbanken och IMF, ställer också krav på att mottagarländerna ska föra en viss typ av ekonomisk politik. Kraven utgår inte från de fattigdomsstrategier som mottagarländerna själva formulerar för att få tillgång till bistånd, lån och skuldavskrivningar. Kraven kör därmed över demokratiska beslutprocesser i mottagarländerna och har i många fall haft en negativ inverkan på fattigdomsbekämpningen.