Vad är en stats skyldighet om den bryter mot den internationella rätten?

En stat som bryter mot internationell rätt är skyldig att omedelbart upphöra med det olagliga agerandet samt ge rimliga garantier att brottet inte kommer att återupprepas i framtiden. Staten måste därutöver erbjuda full gottgörelse för de skador den orsakat – både för materiella och ideella skador (psykiskt lidande etc.). 

Brottsoffers rätt till gottgörelse är en grundläggande princip i internationell rätt och utgör internationell sedvanerätt, vilken är bindande för alla stater.

Läs mer om internationell sedvanerätt 

Vad menas med gottgörelse?

Gottgörelse ("reparations") kan bestå av restitution, kompensation, rehabilitering eller satisfaktion.

• Restitution: Restitution innebär ett återställande till situationen innan brottet begicks. Skyldigheten gäller så länge det inte är materiellt omöjligt eller medför en oproportionerlig börda. Ett återställande innebär antingen att återge material eller ting som förstörts eller att betala en motsvarande ekonomisk summa. Exempel: Frige personer som hållt olagligen fångna, återlämna egendom som beslagtagits i strid med lagen, etc.
• Kompensation: Ekonomisk ersättning för de skador som åsamkats (utöver värdet på egendom som eventuellt inte kan återställas). Rätten till ersättning inkluderar ersättning för materiella skador som kan värderas i pengar, till exempel förlorad inkomst eller behandling av fysiska skador, samt ersättning för icke-materiella skador såsom förlorade utbildningstillfällen, psykologiskt lidande etc. 
• Rehabilitering: Eftersom pengar aldrig kan gottgöra psykologiskt lidande och trauma som orsakats av ett brott mot internationell humanitär rätt eller mänskliga rättigheter, är den ansvarige staten skyldig att erbjuda rehabilitering till brottsoffren. Rehabilitering bör inkludera medicinsk och psykologisk hälsovård, men även juridisk och social hjälp.
• Satisfaktion/tillfredställelse: Satisfaktion innebär att den ansvarige staten erkänner brottet, uttrycker ånger, ger en formell ursäkt eller liknande och innebär en symbolisk upprättelse för brottsoffren.

Vem har rätt till gottgörelse?

Som huvudregel kan enbart stater kräva gottgörelse av den ansvariga staten (även å brottsoffrens vägnar). Vissa delar av den internationella rätten, främst de mänskliga rättigheterna, ger dock de individuella brottsoffren en möjlighet att direkt kräva gottgörelse från en stat.

Var kan brottsoffren få gottgörelse?

Brottsoffers rätt till gottgörelse kan genomdrivas antingen på nationell eller internationell nivå.

• Ett individuellt brottsoffer har möjlighet att kräva gottgörelse i den ansvariga statens nationella domstolar, i internationella eller regionala dosmtolar, samt  - i vissa fall – i en tredje stats domstol. USA tillåter till exempel att utländska medborgare stämmer andra stater i amerikanska nationella domstolar i enlighet med den s.k.  Alien Tort Claims Act.
• Krav på gottgörelse mellan två stater kan lösas i den Internationella domstolen (International Court of Justice) i Haag. Denna domstol kan även ge rådgivande yttrande där den rekommenderar att den ansvariga staten ska betala kompensation till en annan stat etc. 
• Stater kan även genom avtal upprätta s.k skiljedomstolar (ej knutet till ett lands allmänna domstolsystem och där domare ibland kan väljas av parterna själva) för att lösa en tvist om krav på gottgörelse. 
• FN:s säkerhetsråd kan också genom resolutioner som är bindande för alla stater (kapitel VII-resolutioner) skapa "gottgörelsemekanismer". Efter Iraks invasion av Kuwait i början av nittiotalet skapade säkerhetsrådsresolutionen den s.k UN Compensation Committee (UNCC) genom en kapitel VII-resolution. Via denna kommitté har Irak tvingats att betala skadestånd till åtskilliga stater, företag och individuella brottsoffer som lidit skada i Kuwait.
• Stater kan också initiera sina egna "gottgörelsemekanismer" (skadeståndprogram). Efter den militära diktaturen under åttiotalet, skapade till exempel Argentina sitt eget system, genom vilket ett stort antal individer kunde erhålla skadestånd utan att behöva gå via domstol och de höga och komplicerade beviskrav som där ställs. Sådana skadeståndsprogram kan också skapas genom avtal mellan två stater, till exempel så som skett mellan Tyskland och Israel efter Nazistregimens brott under andra världskriget. 
• I stater som genomgått systematiska och storskaliga brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, kan s.k. Sanningskommissioner upprättas för att försona och förena ett splittrat land och för att ge gottgörelse genom framförallt satisfaktion till de många brottsoffren. Sanningskommissioner är inte som domstolar – de utdelar inte straff till de som begått brott utan fokuserar främst på att ge de individuella brottsoffren (och även brottslingarna) en möjlighet att berätta sina historier. Sanningskommissioner har till exempel satts upp i Sydafrika efter apartheidregimen, i Sierra Leone efter inbördeskrigen och i många sydamerikanska länder efter fallna diktaturer.  

Läs mer om upprätthållande av internationell humanitär rätt