Humanitär rätt

Sårade och sjuka – Första och Andra Genèvekonventionerna

År 1859 såg Henry Dunant, en schweizisk bankman, ett fasansfullt slag vid byn Solferino i norra Italien. Tusentals soldater dog på grund av brist på sjukvård. Henry Dunant skrev en bok, ”Ett minne från Solferino”, där han förespråkade två saker. Det ena var bildandet av organisationer i varje land för att kunna ge medicinsk vård i krig, senare blev detta Röda Korset. Det andra var internationella överenskommelser för att ge skydd och medicinsk vård till sårade och sjuka soldater.

Som ett resultat av detta initiativ för att minska lidandet för sårade och sjuka antogs den första Genèvekonventionen år 1864. Den första Genèvekonventionen preciserar skyddet för sårade och sjuka soldater.
Till ICRC:s webbplats och första Genèvekonventionen (på engelska)

Den andra Genèvekonventionen är nästan identisk med den första förutom att den omfattar väpnade konflikter till sjöss och följdaktligen även skeppsbrutna.
Till ICRC:s webbplats och andra Genèvekonventionen (på engelska)

Genom antagadet av den fjärde Genèvekonventionen samt det första tilläggsprotokollet (TP I) inkluderas även sårade och sjuka civila i kategorin skyddade personer. Det första tilläggsprotokollet utvecklar reglerna och utökar skyddet för civila.
Läs mer om fjärde Genèvekonventionen
Läs mer om första tilläggsprotokollet
Läs mer om skyddade personer

Sårade och sjuka får aldrig anfallas; de ska skyddas och respekteras. Dessutom har de rätt till medicinsk omsorg och vård. För att parterna till en konflikt ska kunna ge vård till alla sårade och sjuka skyddas även medicinsk personal, utrustning, byggnader och transportfordon.

Parterna till en konflikt har en skyldighet att söka efter sårade och sjuka. Sårade och sjuka kan aldrig diskrimineras; ingen åtskillnad ska göras mellan fiendesoldater och de egna soldaterna eftersom endast medicinska överväganden får göras.

Sjukvårdspersonal kan aldrig hindras i sitt medicinska arbete. De ska tillåtas att röra sig utan att skadas och med minsta möjliga dröjsmål. Alla parter i en väpnad konflikt ska underlätta den medicinska personalens arbete. De ska utföra sitt arbete på ett neutralt och opartiskt sätt.

Sårade och sjuka personer, liksom medicinsk personal, har rätt till skydd så länge de inte deltar i fientligheterna. De kan skydda sig själva och sina patienter, men på inget annat sätt använda våld. Om ambulanser eller medicinska byggnader används i strid förlorar de sitt skydd.

Emblemen

För att lätt känna igen sjukvårdspersonal och egendom, ska all medicinsk personal, byggnader och objekt markeras med ett rött kors eller en röd halvmåne mot en vit bakgrund. (Det röda lejonet användes av Persien fram till 1980. I en diplomatisk note uppgav den Islamiska Republiken Iran att de istället skulla använda den röda halvmånen.)

Genom åren har flera försök gjorts för att finna en lösning för att kunna inkludera andra nationella föreningar som använder andra symboler än rödakorset eller rödahalvmånen i den Internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsen.

I december 2005 hölls en diplomatisk konferens i Genève som antog ett tredje tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna där ett ytterligare emblem, den röda kristallen vid sidan av röda korset och röda halvmånen, godkändes.

Senast reviderad
2006-09-29 Sara Helaoui ihl@diakonia.se

Enkel guide till internationell humanitär rätt i det ockuperade palestinska territoriet (oPt)

Humanitär rätt

Sårade och sjuka – Första och Andra Genèvekonventionerna

Emblemen