Diakonia - Människor som förändrar världen

Diakonias förväntningar på höstbudgeten

I dagarna presenterar regeringen sin budget. På DN Debatt 16/9 2017 presenterade regeringen sina prioriteringar när det gäller biståndet. Diakonia tycker att det är glädjande att regeringen nu står fast vid att en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) ska gå till bistånd.

2017-09-18

Isabella Lövins debattinlägg är välkommet, samtidigt är det viktigt att poängtera att tre saker gör att biståndet ökar: BNI ökar markant och med den ökar biståndet, efter flera års fördröjning använder regeringen nu den nya BNI-modellen vilket också gör att biståndet ökar, och genom Europas stängda gränser och minskade antal asylsökande minskar avräkningarna.

I biståndet handlar det om både kvalitet och kvantitet. När det gäller kvalitet handlar det om den så kallade agendan för bistånds- och utvecklingseffektivitet – om mottagarnas perspektiv och rättighetsperspektivet.

Framsteg har gjorts globalt när det kommer till att enas om viktiga principer som bör styra biståndet. Det handlar bland annat om ägarskap, det vill säga att insatserna blir mer effektiva när de baseras på demokratiskt framtagna planer och prioriteringar i mottagarländerna. Det handlar om att de människor som biståndet syftar till att stödja ska ha insyn i och möjlighet att vara med och påverka utformningen av biståndsinsatserna. Det handlar också om att både givar- och mottagarländer skall ha fokus på att nå långsiktiga resultat. Även om akuta insatser behövs vid katastrofer, så handlar bistånd och utvecklingssamarbete om att uppnå hållbara resultat över tid. 

Biståndet stärker oberoende människorättsorganisationer, media och valorgan i länder där det demokratiska utrymmet minskar. Det är viktigt att regering och riksdag ger stöd åt dem som utmanar de politiska och ekonomiska eliter som i många länder tar sig allt mer makt. I detta sammanhang är det viktigt med en tydlig genderanalys. Lokalt ägarskap av biståndet måste innebära stöd till demokratiskt ägande, transparens och lokalt ansvarsutkrävande.

När det gäller agendan för bättre bistånd har den svenska regeringen visat stort engagemang, vilket vi är glada för. Samtidigt ser vi hur EU och EU:s bistånd i allt högre utsträckning används för att motverka att asylsökande ska kunna nå EU. Något som bistånds- och människorättsorganisationer är extremt kritiska mot. Här gäller det att den svenska regeringen har en tydlig röst och inte stödjer villkorat bistånd som undergräver mänskliga rättigheter till exempel i Libyen eller i Afghanistan.

Minska urholkningen

När OECD nu ser över regelsystemet för vad som får klassas som bistånd hoppas vi att Sverige är pådrivande för att de nya reglerna moderniseras, så att urholkningen minskar och mottagarnas perspektiv och rättighetsperspektivet styr. Men Sverige kan, som många andra länder, på egen hand minska avräkningarna.

Vi har under lång tid kritiserat strategin att finansiera flyktingmottagande i Sverige genom att ta från biståndet. Bistånd ämnat för att stödja människor i fattigdom stannar på så sätt i stället kvar i Sverige. Det blir fel när det största mottarlandet för svenskt bistånd är – Sverige! Eller att majoriteten av EU-ländernas bistånd stannar kvar i Europa.

Diakonia har under lång tid verkat för stöd till principen om att ge motsvarande en procent av BNI till bistånd. Det är glädjande att den principen har stöd av nästan alla av riksdagens partier.
Vi har varit kritiska till att regeringen i flera år har använt den gamla beräkningsmodellen för BNI när man beräknar biståndsnivån, det är ett uppenbart sätt att spara pengar. Nu meddelar alltså regeringen att den för 2018 planerar använda den nya BNI-modellen även för biståndet, vilket är bra.

Dubbelredovisa inte

De pengar som regeringen nu satsar på miljö, klimat och hav kan inte både redovisas som bistånd och som klimatfinansiering, regeringen måste bestämma sig för det ena eller andra. Alla medel till miljö, klimat och hav, oavsett etikett, måste leva upp till samma krav på transparens, ha ett genusperspektiv och skapa förutsättningar för människor som lever i fattigdom att förbättra sina liv. Det är naturligtvis mycket positivt att det allokeras pengar till dessa ändamål, eftersom hållbart brukande av naturresurser och hav samt miljö- och klimatåtgärder är förutsättningar för fattigdomsbekämpning, hälsa, försörjning, jämlikhet och jämställdhet. Därför välkomnar vi klimatsatsningar som är additionella, det vill säga som inte ingår i en procent av bruttonationalinkomsten. 

Regeringen ska också ha beröm för att de avser att avsätta särskilda medel till Anpassningsfonden och de minst utvecklade ländernas fond (LDCF), eftersom det generellt sett har visat sig svårare att mobilisera klimatfinansiering till anpassning och de fattigaste länderna.