Diakonia - Människor som förändrar världen
Majida är flykting för andra gången i livet. 1982, bara 40 dagar gammal flydde hennes föräldrar med henne från krigets Libanon. De slog sig ner i Syrien. Nu har hon flytt kriget i Syrien och kommit tillbaka till Libanon. Här står hon med sonen Omar utanför lägenheten i flyktinglägret Burj el Barajneh i Beirut.

"Till sist stod vi inte ut längre"

Majida Jaber vet inte hur hennes son skulle ha klarat sig utan Diakonias samarbetsorganisation Najdeh. Han bar på så djupa själsliga sår från kriget i Syrien att Majida var rädd att han aldrig skulle bli bra. - Najdeh har gett honom livet tillbaka, säger Majida.

2016-04-06 Ansvarig: Lena Hansson

Flyktinglägret Burj el Barajneh i Beirut andas misär. Flervåningshusen står så tätt att dagsljuset knappt orkar tränga sig ner i de smala gränderna ens mitt på dagen. Elledningar hänger som trasselknyten bara några centimeter ovanför huvudet, ur ledningar läcker vatten ner över den gropiga asfalten. När det regnar blir elledningarna strömförande och förvandlas till verkliga dödsfällor. I detta elände bor Majida och hennes familj.

Ägde parfymaffär och hade det bra

Innan kriget kom bodde de i staden Daraa i norra Syrien. Mannen, Hassan Fantaziah, ägde en liten parfymaffär. De hade det bra.
- Det började med att några ungdomsgäng beväpnade sig. Några var för regimen, andra var emot. De började skjuta mot varandra. Snart kom bombanfallen.

Majida pratar lugnt och artikulerat. Hon använder inga överflödiga ord.
Anfallen var massiva.

"Min son blev galen"

- Jag var livrädd. Men allra värst var det för min son, Wael. Han var tio år då.
Wael stod precis intill när en kvinna som han kände sköts till döds. Han såg hur hon dog, han såg blodet, och han blev livrädd. Han började kissa på sig.

Bombanfallen skrämde honom något alldeles vansinnigt.
- Han blev galen. När bomberna föll började han skrika och fick huvudvärk.
I tre år levde de med ständiga bombattacker.

"Vi kunde dö när som helst"

- Jag var rädd hela tiden, men jag försökte vara stark inför barnen. Jag lyssnade efter bomber och så fort de kom så sprang jag ut och letade efter mina barn. Om de var i skolan gick jag dit och hämtade dem, berättar Majida.

- När som helst kunde jag eller barnen dö. Så kändes det hela tiden.

Hela familjen levde under stark psykisk press. Värst var det för sonen Wael.
- Jag vill dö. Jag vill inte vara här. Jag vill dö i den här bombattacken, sa han.

Vid några tillfällen ställde han sig framför de stridande männen och skrek att de skulle skjuta honom.

- Jag ville bara lyfta upp honom, hålla om honom och ta honom därifrån, långt bort från kriget, säger Majida.

Huset bombades

Under ett anfall träffades deras hus av en bomb. Ett stort hål slets upp i sovrummet och köket förstördes. Som tur var hade familjen sökt skydd hos några grannar.
- Det var sorgligt med huset, det gick inte längre att bo där. Men vi var alla vid liv. Det var det viktigaste, säger Majida.

Hon och barnen blev inhysta i en liten affär i ett lugnare område. Där levde de av allmosor. Hassan var tvungen att stanna kvar i krigszonen för att sköta om sin sjuka mamma. Hans affär hade blivit helt förstörd.

- I sju månader levde jag ensam i den här krigszonen. Varje dag såg jag barn och vuxna dödas. En gång bombades min mammas hus och hon var försvunnen i rasmassorna i tre dagar innan räddningsmän lyckades dra fram henne. Det var ett mirakel att hon överlevde. 

Bombningarna har gjort honom döv på ena örat. 

"Vi stod inte ut längre"

- Till sist stod vi inte ut längre. Vi klarade inte mer. Min son var på väg att bli galen, bomberna gjorde oss alla rädda, och jag hade fått reda på att min dotter Rama har samma sjukdom, elefantsjukan, som min man, och det fanns ingen bot för dem i Syrien, säger Majida.

Den 9 december 2013 gav de sig av. De tog sig till Libanon, men svårigheterna var inte över för det.

- Den stora oron är sjukdomen. Hassan kan inte jobba. Hur ska vi överleva? Och hur ska vi få ihop pengar till deras sjukhusbesök som kostar mellan 50 och 100 dollar i veckan? Hur ska det gå för min dotter?

Får hjälp med hyra och läkarbesök

Diakonias samarbetsorganisation Najdeh har varit avgörande i familjens liv. Najdeh betalar familjens hyra och ibland kan de bidra till sjukhusbesöken.
- Vi har fått mycket stöd, säger Majida. När jag var gravid med lille Omar, som nu är ett år, gick jag till kvinnocentret och fick lära mig en massa saker. Jag visste till exempel inte att det var bättre att amma än att ge ersättning.

De pratade också om förlossningen, hur man tar hand om småbarn och om näringsrik mat.
- De serverade bra lunch. Och när bebisen kom fick vi en väska med saker vi behövde till den lille.

"Min son har fått livet tillbaka"

Men viktigast har det psykosociala stödet till sonen Wael varit.
- Han har fått livet tillbaka. I tre år satt han bara hemma och var rädd för bomber. Nu har han fått umgås med andra barn och göra roliga saker.

Han har varit med på sportaktiviteter och utflykter.
- Nu skrattar han igen. Han berättar om aktiviteterna han varit på och han är glad, säger Majida. Det är fantastiskt.

Fakta: Burj el Barajneh
Lägret etablerades 1967 av palestinier som kom i samband med sexdagarskriget. Fortfarande är de flesta invånarna palestinier, men nu bor också andra flyktingar bla syrier, somalier och irakier och även fattiga libaneser här. Lägret vaktas av en egen beväpnad armé som består av olika palestinska fraktioner. Sammandrabbningar är vanliga. Området runt lägret kontrolleras av Hizbollah. Polisen går inte in i lägret.