Diakonia - Människor som förändrar världen

Hency lämnade gängvåldet bakom sig

Han har varit nära döden och han har dödat själv. Nio år gammal började Hency Castillo ta droger – för att hans pappa gjorde det, och för att fly misshandeln i hemmet. I dag är han 18 år och drogfri – mycket tack vare Diakonias samarbetsorganisation CEPREV i Nicaragua.

2016-09-27 Ansvarig: Victoria Gillberg
- Det jag har sett i mitt liv, det enda jag har sett, är lidande, och det vill jag förändra. Jag vill att det ska hända positiva saker i mitt liv. Jag har fått bättre självförtroende och jag har lärt mig att tycka om mig själv, jag har börjat berätta hur jag känner mig, säger 18 åriga Hency Castillo.

I ett stort kalt rum med lysrör i taket, sitter Hency och ett tjugotal andra ungdomar i ring på plaststolar medan en mikrofon skickas från person till person. Det är fredag morgon och gruppen ”ungdomar för fred” har samlats i en källarlokal som tillhör Diakonias samarbetsorganisation Ceprev, i Nicaraguas huvudstad Managua.

Utomhus är det närmare 35 grader varmt, men inne i rummet kyler luftkonditioneringen ner temperaturen till runt 20 grader.

När mikrofonen går laget runt är det många, liksom Hency, som berättar om sin uppväxt i de fattigaste kvarteren i Managua – olika så kallade ”barrios”. Om en uppväxt med fr�nvarande föräldrar, ofta en pappa som aldrig fanns där. Om droger, alkohol och våld som en del av vardagen. Om gänget som blir den andra familjen. Och om en verklighet där det är lika normalt att skaffa droger och vapen som att köpa godis. Flera av ungdomarna har suttit i fängelse och flera har redan barn – fastän de bara är tonåringar själva.

När det är Hencys tur att prata är det först svårt att höra vad han säger. Han gömmer ansiktet i luvtröjan och mumlar fram orden. Då ställer sig hans mentor Michael Anthony, upp och säger med hög röst: ”Hency har gjort en fantastisk resa.”

”Jag har inte haft någon barndom”

 Hency Castillo ser generad ut och låter mikrofonen glida ner en bit från munnen innan han börjar berätta att han är äldst av tre bröder och att hans pappa kom och gick tills han en dag inte kom tillbaka. Sedan konstaterar Hency att han har tagit droger sedan han var nio år gammal. Men att han har slutat.
– Ceprev har hjälpt mig mycket, säger han innan han skickar vidare mikrofonen till Gabriella Martínez, 18 år.

Gabriella Martínez har levt med våld. Nu har hon förändrat sin situation, tack vare psykologstöd och mentorshjälp från CEPREV

Hon är en tanig flicka, med långt hår och stickad tröja trots värmen. Även hon växte upp utan sin pappa. Även hon är äldst av tre syskon.
– Jag tog hand om mina systrar när min mamma jobbade. Det var svårt. De var små och jag var liten. Jag har inte haft någon barndom.

Femton år gammal blev hon gravid och det var nära att hon dog när hon födde sin son. Under flera år var hon tillsammans med barnets pappa och utsattes för fysisk och psykisk misshandel.
– I fem år levde jag så, men inte nu längre, jag har lämnat det bakom mig för det gick inte.

Hon berättar att pappan till barnet, mannen hon gifte sig med, var en svartsjuk machotyp som slog henne och sade att hon ingenting var värd. Han gjorde många ”fula saker” mot henne. Taggen efter det sitter kvar.

Men tack vare Ceprevs psykologstöd och kurser har hon lyckats bygga upp självförtroendet igen, och hennes son har gett henne ytterligare en anledning att gå vidare och sluta med droger.
– Nu lever jag ensam med min son och jag pluggar igen och har drömmar om framtiden, lägger hon till med ett svagt leende.

– Han har förändrat mitt liv. Jag ger min son kärlek. Det som jag själv inte jag fick, lägger hon till.

Att lära sig sluta hata

Efter rundan fortsätter samtalet med Hency Castillo i skuggan på organisationens bakgård och nu är han inte lika blyg längre. Han pratar om mentorn Michael Anthony som är anställd på Ceprev och som kommer från samma kvarter som Hency:
– Den killen har hjälpt mig mycket. Jag har lärt mig att kommunicera, jag har lärt mig om relationer och självkänsla. Att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan.

När Hency kom till Ceprev kände han ett starkt hat mot sin pappa och ville slå ihjäl honom, men nu är han inte hatisk längre, trots att det var med pappan som allt började.
– Sanningen är att min pappa tog droger när jag var liten och det var därför som jag ville prova. Han misshandlade mig och sade att jag inte var någonting värd och att han önskade att jag aldrig hade fötts. Kanske gjorde han det inte för att han ville göra mig illa, utan för att det var hans sätt att uppfostra mig? Men jag tror inte på det sättet, säger Hency och låter blicken glida iväg innan han tillägger:

– De förstår inte hur man känner sig inuti.

Och hur kände du dig?
– Förstörd.

Sedan sitter han tyst i några sekunder innan han fortsätter:
– Att de inte älskade mig. Jag sabbade för mig själv, jag försökte skapa problem tills jag fängslades för saker jag aldrig trodde att jag skulle vara med om.

De var 35 unga killar som ingick i gänget ”De smutsiga från 30”. Namnet kommer från kvarteret där de växte upp som heter ”30 de Mayo”.

Han berättar att när han var med i gänget såg han vänner skjutas och dö. Vardagen handlade om våld. Våldet som de växte upp med och sedan steg för steg själva anammade.
– En dag, när det blev bråk mellan ett par gäng, sköt de en kille i vårt gäng. Jag lyfte upp honom och bar honom till hans hus, men när vi kom dit var han redan död. 

Han dog i mina armar. Han var min vän, min vän på gatan, en bror, berättar Hency:
– Vi hämnades. Vi tog en av deras killar, en som var med och dödade vår vän. Vi högg honom med en kniv, vi hade ihjäl honom. Sedan kom hans gäng till vårt kvarter och försökte få tag på någon av oss. De fick tag på mig och satte två pistoler mot mitt huvud. Men jag tackar Gud för att de aldrig sköt. Istället rånade de mig och slog till mig i huvudet med kolven.

Hency sprang. De sköt mot honom men gatan lutade uppåt och de träffade honom i benet i stället för i ryggen.
– Kulan gick rätt igenom benet. När jag sprang kände jag ingenting. Det var först när jag kom hem som de sade att jag var helt blodig. Jag hade tur, för om kulan hade träffat ryggraden hade jag kanske blivit invalid, eller inte suttit här utan legat i en kista.

Han säger att han såg sitt liv flasha förbi. Killarna i det andra gänget hade det i sina händer när de satte de pistolerna mot hans huvud.

Tänker du någonsin på killen som ni hade ihjäl?
– Ibland. Jag mår dåligt över det. Jag borde aldrig ha gjort det. Smärtan som en mamma känner när hon ser sitt barn i en kista är outhärdlig. Det var ett misstag.

Ny tystnad.
– Jag vet inte, men ibland känns det som att jag inte förtjänar att leva, säger Hency och blir tom i blicken.

Med våld som röd tråd

Det som slående när man lyssnar till ungdomarna på Ceprev hur unga de är och hur våldsamma deras liv redan har varit. Det är svårt att få ihop de unga, många gånger barnsliga ansiktena, med våldet som går som en röd tråd genom deras liv.

På eftermiddagen följer vi med Hency Castillo och Michael Anthony till deras kvarter ”30 de Mayo”. Michael Anthony är även han en före detta gängmedlem, men sedan tre år tillbaka jobbar han för Ceprev. När vi går runt i kvarteret tycks han känna de flesta.

Några hundra meter fram träffar vi några andra före detta medlemmar i ”De smutsiga från 30”. Killarna hälsar med skratt och knutna nävar som boxas mot varandra.

En av dem berättar att han jobbat som mekaniker i den skattefria zonen där många utländska textilföretag etablerat sig. Ett jobb som är bra betalt men just nu är han utan och han är intresserad av ett av de stipendier som Ceprev delar ut för att kunna gå en mekanikerkurs. Han säger att han gått på flera föreläsningar som Ceprev har anordnat. Michael Anthony visar oss var gränsen mellan kvarteren går och var bråken brukar utspela sig. Bara veckan innan har fem personer skottskadats. I en korsning står plötsligt Hencys mamma vid en glassvagn. Hon ser ung och blyg ut. När jag ber henne så visar hon oss var de bor. Ett enkelt plåtskjul utan fönster med lågt i tak där de måste bli olidligt hett om dagarna.

Vad tycker du om Hencys förändring frågar jag och hon svarar: ”Bra”. Inget mer. Jag tänker på vad Hency sade när vi satt på Ceprevs baksida och han berättade att relationen med mamman var ”sådär”.

– Det svåraste är att prata med henne och berätta för henne om mina problem. Om min situation och mina behov. Bara för att jag inte är en liten pojke så betyder inte det att jag inte behöver hennes kärlek. Jag behöver hennes hjälp, jag behöver känna att hon älskar mig.

Han fortsatte:
– Med kärlek kan man göra mycket. Titta på mig, jag är en ny person och ibland berättar jag saker för henne, småsaker, inte mycket, det är för svårt.

Han pausar, innan han fortsätter:
– Jag skulle vilja att hon sade att hon älskade mig som om hon verkligen menade det, så att jag kände det i kroppen. 

Följ med till Managua i Nicaragua

Flera av de unga killarna i kvarteret ”30 de Mayo” försöker förändra sina liv med hjälp av Ceprev.
Gabriella Martínez har levt med våld länge. Nu får hon psykologstöd och mentorshjälp från Ceprev.
Josué Nathanel sköts i ett gängbråk, men kämpar nu för att få livet tillbaka.
Hency bor med sin mamma och sina syskon i ett hoplappat plåtskjul i en förort till Managua.