Diakonia - Människor som förändrar världen
Islena Rey Rodríguez Islena Rey Rodríguez från Colombia har belönats med Per Anger-priset 2015.

"Priset är till för alla de som mördats"

Redan 2013 tilldelades hon Diakonias MR-pris och nu har hon belönats med Per Anger-priset 2015. I över 30 år har Islena Rey Rodríguez försvarat de mänskliga rättigheterna i Colombia. Ett farligt arbete som inte bara tagit bekantas och vänners liv utan även nästan hennes eget. Men Islena Rey Rodríguez vill att nästa generation växer upp i frihet, i ett land utan krig – det är hennes drivkraft.

2015-10-14 Ansvarig: Daniel Ogalde

– Här gick skotten igenom.

Hon är liten med sina 145 centimeter men hennes hjärta är desto större. I flera decennier har Islena Rey Rodriguez stöttat dem som behövt det mest. Människor som blivit hotade, våldtagna, mördade, fördrivna. De utan kraft, utan ork, utan röst.

Armen fick rekonstrueras

– Den här kulan slet sönder min arm. Det var i princip bara slamsor kvar, så läkarna fick rekonstruera den.

Ärren säger sitt. Vittnen från den dagen i oktober för drygt sex år sedan, då Islena tillsammans med tre andra besköts av en okänd man på motorcykel.

– Vi var på väg i båt från ett möte med invånarna i ett samhälle som utsatts för övergrepp från militären och gerillan. En man på stranden viftade in oss med en vit näsduk. Vi stannade för att hjälpa honom. Det var då kulorna började vina. Alla duckade. Det enda jag minns efter det är att jag inte kunde röra mig. Det var som om jag var paralyserad .

Gled in och ut ur medvetslöshet

Tre skott hade perforerat Islenas kropp. Ett hade träffat ryggen, ett annat magen och det tredje hennes vänsterarm. Blodförlusten var massiv.

– Jag gled in och ut ur medvetslöshet medan de körde mig till sjukhuset. I efterhand har de berättat att jag var som en trasdocka när jag kom fram. Ingen trodde att jag skulle överleva.

Men Islenas historia tar sin början långt innan den ödesdigra dagen 2009. Hon växte upp under enkla förhållanden som del av en jordbruksfamilj.

– Min pappa var en enkel man som gick i skolan i tre månader innan han var tvungen att börja arbeta. Trots det lärde han sig att skriva, läsa och räkna. Det jag älskade mest med honom var just att han just läste så mycket.

Ett nostalgiskt leende sprider sig över Islenas ansikte. Glädjen över det som en gång var. Innan verkligheten gjorde sig påmind.

– Han ägde en liten gård med några få djur, men som så många andra här i Colombia blev han berövad sin egendom och fördriven. Jag tror att det var sorgen över den förlusten som till slut tog livet av honom.

Hennes liv kom att förändras

Efter sin fars död flyttade Islena tillsammans med sin man och son till staden Villavicencio. Det var här hennes liv skulle komma att förändras. Under sina studier, i början av 80-talet, lärde hon känna några av Colombias främsta människorättsförsvarare.

– Det var en hemsk period här i Villavicencio. Staden var full av internflyktingar. Fattiga, jordbrukare, urfolk som fördrivits från sina hem och tagit sin tillflykt hit. Under den här perioden lärde jag mig mycket. Vi var en liten grupp människorättsförsvarare som började ha hemliga möten. Vi samlades i kyrkan så att vi inte skulle bli förföljda och övervakade.

Det var i källarlokaler, kyrkor och mörka gränder som grunden till organisationen CCDHM, Comite Civico por los Derechos Humanos del Meta, föddes. Viljan och styrkan att bekämpa förtrycket. Att stå upp mot gerillan, paramilitärer, knarkkarteller och inte minst den statliga militären.

– Det har varit tufft. Av de över sextio personer som var med i organisationen från början är det bara en handfull kvar. De flesta har antingen mördats eller tvingats i exil. Jag har själv varit tvungen att fly mitt hem på grund av alla hot.

CCDHM:s arbete med att dokumentera, rapportera och anmäla brott mot de mänskliga rättigheterna har haft sitt pris.  Även om Islenas beslutsamhet inte speglar någon ånger så finns sorgen där. Sorgen över alla de liv som förlorats, de röster som tystats, de viljor som knäckts och de människor som försvunnit.

Lever med konstant skydd

I dag lever Islena och hennes familj under konstant skydd. Bilen hon färdas i har skottsäkra fönster och två vakter följer henne vart hon än rör sig.

– Jag vägrar lämna Villavicencio. Det här är mitt hem och det här är min kamp.
Och hon kämpar för att framtida generationer ska slippa födas i ett land som befinner sig i krig. Hon vill att de ska födas in i frihet.

Så kommer minnet av den dagen tillbaka. Den 17 oktober när hon nästan förlorade sitt liv. Det var det senaste av tre mordförsök. Det som nästan lyckades.

– Jag har bara vaga minnen från den dagen men jag minns känslan. Det var som att jag var medveten men drömde på samma gång. Jag kunde se min egen gravsten och jag visste att jag höll på att dö.

– Min Gud, tänkte jag. Mina barn kommer att lida. De kommer bli ensamma. När jag började be till Gud i drömmen så började plötsligt min gravsten täckas av de vackraste blommor. I den stunden visste jag att jag skulle överleva. Jag tycker inte om att berätta detta för jag vill inte att folk ska tro att jag är galen. Men det var så det var. Jag har blivit satt på den här jorden för att försöka göra den bättre.

Läs mer om Islena och Per Anger-priset.