Diakonia - Människor som förändrar världen
Bertina Collazos överlevde massakern i den lilla byn Naya. Foto: Daniel Ogalde

Bertina överlevde massakern - nu bygger hon fred

Inbördeskriget i Colombia har skördat tiotusentals dödsoffer och tvingat miljoner på flykt. För några år sedan stod Bertina Collazos utan hem. Idag är hon med och bygger en framtida fred i landet.

2016-07-07 Ansvarig: Lena Hansson

Bertina Collazos överlevde massakern i den lilla byn Naya. Hon hörde hur grannarna mördades med motorsåg. Idag är hon engagerad i Diakonias samarbetsorganisation Ruta Pacífica.

Vittnade i fredsförhandlingarna

För ett par år sedan åkte hon till Kubas huvudstad Havanna för att delta i fredsförhandlingarna mellan FARC-gerillan och den colombianska regeringen. Hon skulle vittna om sina erfarenheter och representera landets kvinnor.

Begravde mannen i hemlighet

- Jag fick begrava min man i hemlighet. Inte ens mina grannar fick veta att han hade blivit mördad. Vi hittade hans kropp i ett vägdike några kilometer från vår hemby några dagar efter att paramilitärerna hade fört bort honom, säger Bertina.
Innan paramilitärerna förde bort hennes man sa de till Bertina att hon måste hålla tyst. Om hon berättade vad som hade hänt skulle de döda henne och hennes barn också.
- Så vi begravde honom i hemlighet, säger hon.

Både gerillor och paramilitärer

Berta Collazos tillhör Colombias urfolk. Hon gifte sig när hon var 20 och fick snabbt tre barn. Familjen bodde i ett litet hus uppe i bergen och levde av jordbruk. I byn Naya bodde ett hundratal personer som odlade majs, yuca, kaffe och bönor.
Boskapsdjuren strövade fritt bland de enkla trähusen. Men i skogarna rörde sig också gerillasoldater och paramilitärer.
- De förde bort och mördade människor hela tiden. Det tillhörde nästan vardagen. Vi fick en kvot för hur mycket vi fick handla varje månad och om vi översteg den blev vi anklagade för att härbärgera gerillasoldater vilket betydde döden, berättar Bertina.

Tufft liv

Den väpnade konflikten drabbade Naya hårt. Många människor sökte sig till storstäderna i jakt på ett drägligare liv.
- Det var ett tufft liv. Jag hade nog aldrig kunnat vänta mig att det kunde bli tuffare, säger hon.
Men det blev det. 2001 kastades Bertina in i en mardröm. Hennes by utsattes för en massaker.

Mördade med motorsåg

- Tidigt på morgonen hade de omringat våra hem. De sparkade in dörrarna och skrek att de letade efter gerillasoldater men där fanns inga soldater bara vi, mina barn, min make och jag. De gick in i husen och drog ut männen och sköt dem. I en familj mördade de tre med motorsåg. Jag kunde höra hur männen skrek och bad för sina liv.
Paramilitärerna stannade till sent på eftermiddagen och när de gav sig av tvingade de med sig Bertinas man. Han fick bära packningen som bestod av vapen, ammunition och stöldgods. Han kom aldrig tillbaka. Några dagar senare hittades han mördad i ett vägdike.

Gerillan kom 

- Efter att vi begravt min man kom gerillan till vår by. De berättade att de skulle hämnas hans död. Jag måste ha varit galen av sorg och ilska för jag skrek att det som hänt var deras fel, att jag inte ville ha något med dem att göra och att de borde skämmas. Jag minns att de osäkrade sina vapen och hotade att döda oss men jag svarade bara; Om ni ska mörda oss så sätt igång. Mig kan ni lämna till sist.

Tvinhgades fly

Efter mordet på hennes make och hoten från gerillan och paramilitärerna var Bertina tvungen att lämna sitt hem.
- När vi flydde hade vi ingenting. Jag hade inget inga kläder till mina barn, ingen mat. Jag var tvungen att lämna de små ensamma för att tigga eller ta de jobb jag kunde, till exempel att plocka blad på kokaodlingar. Det var ett farligt jobb för militären bombade odlingarna och fängslade många fältarbetare. Varje natt bad jag Gud om ett bättre jobb, säger Bertina.
En dag kom en man fram till henne. Han var på flykt med sin familj och hade inte hade möjlighet att bruka sin jord.
- Jag visste inte mycket om odling. Men det gick bra. Vi fick tre skördar det året.

Kom i kontakt med organisation

Efter att ha förlorat allt började Bertina sakta men säkert skapa sig ett liv. Hon kom snart i kontakt med kvinnoorganisationen Ruta Pacifica där hon fick lära sig om mänskliga rättigheter och träffa andra kvinnor.
- Bara att få en uppmuntrande klapp på axeln eller en kram betydde mycket, säger Bertina.

Åkte till Havanna

Så under hösten 2014 kom Bertina, tillsammans med 70 andra kvinnor, till Havanna för att berätta sin historia, och representera övriga kvinnor i regionen.
- När jag återsåg flera av förövarnas ansikten blev jag först rädd men mina kamraters ord gav mig styrka. Tillsammans bildade vi en cirkel runt förhandslingsbordet och alla fick berätta sin historia. Historier om våldtäkt, mord, kidnappning och misshandel. Vi berättade också hur vi slitit för att komma på fötter.
Idag är hon del av Ruta Pacifica och hjälper till att anordna forum där kvinnor från Colombias alla hörn kan göra sig hörda, nätverka och tillsammans kräva sina rättigheter.

"Vi har blivit starkare"

- Mitt i allt lidande har vi lärt oss mycket och vi har blivit starkare. Idag är jag inte den tystlåtna hemmafru jag en gång var och jag är inte rädd för något. Jag är en av sju kvinnliga ledare i min by och sakta men säkert bygger vi upp det vi en gång hade och bättre. Allt det här har jag lärt mig tack vare mina erfarenheter och arbetet med Ruta Pacifica. Det vi vill ha nu är ett erkännande, både av sanningen och av vårt lidande, säger Bertina Collazos.