Diakonia - Människor som förändrar världen
Aung Myo Min från Myanmar/Burma. Foto: Martina Holmberg Aung Myo Min från Myanmar/Burma har ägnat hela sitt liv åt att utbilda i, och värna, de mänskliga rättigherna.

Aung Myo Min har hittat rätt väg

Han har levt i djungeln med den burmesiska gerillan, tvingats i exil under tjugofyra år, förskjutits av sin mamma och trakasserats för sin homosexualitet. Människor som hör den dramatiska berättelsen om hans liv frågar hur han fortfarande kan le.

2015-11-23 Ansvarig: Viktoria Myrén

– Jag är inte ensam längre, svarar människorättsaktivisten Aung Myo Min med tårar i ögonen. 

När kom ditt politiska uppvaknande?

– Jag visste att någonting var fel i landet, men jag visste inte vad. Det var först med studentupproren 1988, när jag såg hur en student sköts till döds och media rapporterade det som en olyckshändelse, som jag insåg att myndigheterna i Burma kontrollerade allting och målade upp en falsk bild.

Vad hände?

– Jag ledde den första studentprotesten i min hemstad den åttonde augusti 1988. Mina vänner förstod inte hur jag kunde ta den rollen, jag som var en så blyg och tyst student. Och min familj ville inte att jag skulle engagera mig. Det var olagligt och många aktivister greps och försvann bara spårlöst. Men jag hade en stark vilja att slåss för rättvisa, säger Aung Myo Min och fortsätter:

– Strax efteråt skedde en statskupp. Militären tog makten och började söka efter studentledare. Jag och många andra flydde till djungeln och gränsen mot Thailand där jag gick med i All Burma Student Democratic Front, ABSDF, en gerillarörelse som bestod av cirka 6 000 unga människor – studenter och andra.

Vad var syftet med ABSDF?

– Till en början ville vi hämnas militärens brutala sätt att slå ned på demonstrationerna, säger han, men tillägger snabbt att hans egen roll kom att handla om förhandling och organisering, snarare än att slåss.

– Jag var inte bra på att slåss, säger han och skrattar.

Vad lärde du dig av tiden i gerillan?

– Jag var rädd för att åka till djungeln och gränsområdet där många etniska minoriteter levde. Jag hade bara myndigheternas bild av dessa grupper – att de var beväpnade kriminella rebeller. Men verkligheten var den motsatta. Jag insåg att jag hade blivit hjärntvättad. Dessa grupper ville inte splittra landet, de vill ha sin självständighet men samtidigt ingå i en federal stat. Och de levde i en otrolig utsatthet.

Mänskliga rättigheter föds i våra hjärtan

– Det blev en lektion i empati. Det kändes som om jag tog examen från livets universitet och förstod varför mänskliga rättigheter är så viktiga för människor i allmänhet och för etniska minoriteter i synnerhet. Mänskliga rättigheter är inte något som kommer från FN, det kommer från våra hjärtan.

Aung Myo Min besökte Sverige och Diakonias huvudkontor hösten 2015 för att delta i olika evenemang kring mänskliga rättigheter. Bland annat visades dokumentärfilmen om hans liv, "This Kind of Love".

Men det var svårt. Allt Aung Myo Min hade lärt sig på universitetet handlade om Shakespeare, och fungerade inte i djungeln, säger han med ett skratt.

– Vi var en lustig samling. Vi visste inte hur man överlevde, vi visste inte ens hur man skär ner bambu, säger han och förklarar att bambuns grenar är så hoptvinnade med andra träd att de inte faller till marken om man skär av trädet vid roten utan att ha skalat av grenarna först.

– Men vi lärde oss med tiden. Vi var en stor grupp och att vi delade samma framtidsvision hjälpte.

Stipendium för studier

Så småningom fick Aung Myo Min möjlighet att studera vid Colombia University i New York, USA, tack vare Amnesty.

– Det utvecklade mitt arbete och mitt liv. När jag återvände till Thailand 1995 ville jag bidra med min kunskap i mänskliga rättigheter.

I 24 år levde han i exil  i Thailand där han arbetade för den burmesiska exilregeringen. Men så småingom grundade han organisationen Equality Myanmar som Diakonia stödjer.

Ville ge tillbaka

– Jag hade arbetat med att dokumentera burmesiska flyktingars situation. Det var så deprimerande och svårt. Jag visste inte hur jag skulle kunna ge något tillbaka. Så jag grundade Human Rights Education Institute of Burma, HREIB (i dag Equality Myanmar), för att utbilda människor i deras rättigheter och stärka deras möjligheter att ställa makthavare till svars.

–Jag grundade HREIB på min födelsedag, då var jag den enda medlemmen. Det var 15 år sedan. I dag har vi 42 anställda, två kontor och 150 utbildare. Vilket jag är väldigt stolt över. 

Var kommer ditt engagemang ifrån?

– Jag är född sådan, som barn stod jag aldrig ut med orättvisor och mobbning. Min mamma uppfostrade mig att alltid säga sanningen och hjälpa andra. Jag har inte tänkt på det förut, men det är nog hennes förtjänst.

Vad har Diakonias stöd betytt?

– Det har varit viktigt. Jag uppskattar verkligen att Diakonia inkluderade HBTQ-frågorna i sitt stöd. Det var de nästan ensamma om i början.

Hur ser din egen situation ut i dag?

– Jag lever som öppet homosexuell med min sambo och min son. Det är något jag är stolt över, att jag lever öppet i dag, att min homosexualitet inte längre är en hemlighet.

Efter 24 år i exil tilläts han till slut återvända till Myanmar/Burma. Då var hans plan att bo med sin mamma och ta igen alla förlorade år, men det gick inte.

– Du vet, hon behandlade mig som ett barn, som om jag vore fem år, hon lade sig i allt. 

Så han flyttade. 

Lever med sitt dåliga samvete

– Enligt burmesisk tradition är det den äldsta sonen som ska ta hand om sina föräldrar. Och ibland känner jag skuld över att jag inte gör det, säger han med tårar i ögonen.

– Men min mamma brukar säga att hon är okej och att jag tar hand om så många andra familjer, att det är det viktiga.

Och när jag frågar honom hur han orkar fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter svarar han:

– För jag ser frukterna av det jag har sått och jag är inte ensam längre, det är därför.